Igår var det min tur att åka på snorkeltur. Aris och Elli stannade på stranden/bungalowen och jag gav mig av vid niotiden för att återvända halvfyra. Vi gjorde tre snorkelstopp och ett lunchstopp på en paradisisk ö. Snorklingen var fantastisk! Koraller i alla former och färger och fiskar i mängder. Jag har aldrig sett så färgglada fiskar, ens på bild. Det är omöjligt att återge i ord. Lugnet där under ytan, där man bara sällskapas av sina egna andetag och det vaga knastret från livet därunder, det är himmelskt (haviskt?). Magiskt i alla fall.

I mitten av turen stannade vi på en ö som såg ut som tagen ur det flottaste resemagasin. Sanden var så fin och vit att det kändes som att gå på moln. Vi åt lunch där, härligt thaimat som vanligt, och jag kom i närkontakt med en varan av storlek Golden Retreiver. Alla deltagare, utom jag och en galen turk, sprang ner till stranden, vi å andra sidan gömde oss bakom träd och smög oss så nära varanen vi kunde för att fota. Han var ju inte farlig, rörde sig i slow motion och var nog mer rädd för oss än vi för honom. Härlig upplevelse i vilket fall som helst.

Jag träffade många svenskar på båten, några norrmän, två fransmän och två turkar. Alla var mycket trevliga och det var väldigt längesen som jag hittade på något liknande helt på egen hand. Det kändes underbart med den friheten. Thaikillen på båten berättade att Koh Lantas turism består av 70 % svenskar. Helt sjukt.

Så fort jag kommit hem började jag känna mig kass, illsmående, diarrée, svaghet i hela kroppen. Kvällen spenderades till sängs där jag inte kunde sluta tänka på mitt förflutna. Jga gick igenom hela mitt liv, som om det vore skrivet i en bok, år för år. Tankarna försvann inte hur jag än försökte. I många timmar låg jag där och sorterade, tänkte att jag måste skriva ner allt det här... Runt midnatt slocknade jag till slut, då var jag på väg till Spanien med Håkan, 19 år gammal.

Idag är vår sista dag här, imorgon ger vi oss av till Koh Jum, som ska vara ett Thailändskt Gavdos ungefär. Inte mycket elektricitet, inget internet osv. Så det blir sparsamt med bloggandet misstänker jag. Men desto mer relax, bad och allmän dekadens. Sista kvällen ska firas med brakfest, liveband från Malaysia och dans, dans, dans. Konserten börjar redan klockan 20 så om vi lyckas få Elli att sova middag så blir det inga preblem för oss alla tre att shejka våra små asses.

Ett sista tillägg som jag bara måste skriva om är Thailändarna. Vilket charmerande folk alltså! Så otroligt vänliga, lugna och ALLTID med ett leende på läpparna. De trugar aldrig på en saker och älskar barn. Som folkslag måste de vara det vänligaste på planeten. Vackra också, om än ganska små. Jag känner verkligen stor kärlek till detta tålmodiga folk.

Sedan vi kom till Thailand har Elli gått blöjlös, hon måste nämligen bli blöjfri innan april då hon ska börja dagis. I två veckor har jag (mestadels) alltså torkat kissfläckar och tvättat nerbajsade minitrosor. Som jag har irriterat mig och svurit över att det ska vara så jävla svårt. Jag förklarar pedagogiskt gång på gång på gång att man ska kissa på toaletten, säga till mamma eller pappa om man vill bajsa eller kissa osv. Helt klart är detta den största utmaningen sedan Elli föddes. Men det är ju lättare här där hon kan springa naken hela dagarna än i Palle där hon bär både byxor och strumpor och skor hela dagarna. Så resonerar vi i alla fall.

Ofta händer det att jag tar Elli till toaletten för att kissa och inget kommer, jag tvingar henne att sitta en stund för att öka chanserna, men aldrig har det kommit något. Vad jag dock kan försäkra mig om är att det kommer komma inom fem minuter efter toabesöket. På golvet.

Men idag! Idag satte jag Elli som vanligt på toan på morgonen. Inget kom. När hon en minut senare lekte med sina dockor började dansa runt lite konstigt med benen så skyndade jag henne tillbaka till toan. Och kom det inte en liten stril? Jo! För det gjorde det! Elli kissade på toan! Så glad jag blev, och Elli med. Vi dansade runt och sjöng och hade en liten kissfest där Elli fick tvätta händerna hur länge hon ville, och torka sig själv flera gånger (hon älskar sånt(!)).

Nu sitter vi och firar med vattenmelon/ananas-frukost. Aris är iväg på en snorkeltur idag så vi är själva att göra vad vi vill. jag ska nog spendera pengar på strunt, sånt är alltid jobbigt att göra när Aris är i krokarna. Också ska vi bada förstås. Och kissa på toaletten HELA DAGEN.

Ha så kul i snön förresten!

Elefanttrekkingen var... något av en besvikelse. På affischerna såg man liksom ordentlig djungel och pigga elefanter och vi blev smärtsamt medvetna om vilka dumma jävla svenneturister vi är när vi var 10 minuter in i trekken. Under en timme lyckades vår elefant, Bang Hardt, nästan somna tre gånger och på denna timme gick vi en stig framåt ungefär 500 meter, och sedan tillbaka. Höjdpunkten var när Bang Hardt skulle dricka vatten och sprutade ner oss med sin snabel. Elli tyckte att det hela var ganska festligt, men till och med hon var uttråkad mot slutet.

Till min stora förvåning och lättnad verkar elefanterna ha det riktigt bra här. De går ett par turer om dagen och resten av tiden står de och käkar och bajsar i skuggan. Fria. Fantastiskt vackra och imponerande var de och jag är glad att jag fick se dem, men själva ridturen var som sagt ganska löjlig.

Idag fick vi lite av ett abrupt uppvaknande genom att Elli trillade ur sängen - som är ganska hög - och smällde skallen i klinkersgolvet. Illvrål såklart, men skallen var intakt, och enligt gammal vana sa Elli snart, mittemellan tårar och pussar, att nu var hon glad igen.

Igår fick vi vår första "utekväll". Elli tupplurade efter stranden - ja, vi med förstås - och vaknade inte förrän klockan sju. Jag fick ångest och såg mig själv sitta och försöka nanna en pigg Elli framåt småtimmarna, men Aris behöll lugnet och påminde mig om att vi är på semester och kan ta tillfället i akt att stanna uppe lite. God idé.

Först mötte vi upp Giorgos som vi känner från Paleohora, han hade med sig ett trevligt, kvinnligt sällskap, så vi åt en lång middag på ett trevligt hak.

Därefter hoppade vi upp på våra moppar och for iväg till en reggaebar där Elli uppförde sig alldeles exemplariskt. Första stunden dansade hon och charmade brallorna av varenda märklig typ på stället. Mest av alla charmade hon nog förstås sin egen pappa, som såg alldeles förälskad ut där på dansgolvet. Härligt härligt. Sista stunden blev lillan trött  och kröp upp i mitt knä där hon låg och gosade stillsamt tills vi åkte hem igen. På moppen på väg hem slocknade hon till slut.

Idag ska vi undersöka möjligheter att åka på snorkeltur och elefanttrekking.

Nya stället är förresten toppen, underbart, fantastiskt. Och inga mygg!

Vem hade trott att det skulle vara så tröttsamt att vara på semester? "Lata" dagar på stranden, jo jag tackar, jag. Att hålla den vilda bebin i schack är ett kvadruppelt heltidsjobb. Tur att vi är två, säger jag bara.

Sen det här med att man säger att "det är så många svenskar i Thailand" är fan underdrivet. Thailand består till hälften av thailändare och till andra hälften av rödmosiga skandinaver. Jag skojar inte. Vi har en dansk familj som ena granne och en svensk som andra, och på restaurangen skymtade jag ett tyskt par, resterande 40 bord upptogs av skandinaver, där svenskar helt klart är överrepresenterade. Jag har väl inget direkt emot det, som så sällan träffar svenskar, men mysko känns det.

Här har jag dessutom gått omkring och skrattat åt de typiska och dumma svenskarna som på sin tvåveckorssemester måste hinna blir så bruna de bara kan och därmed går runt och ser ut som stoppljus. "De använder säkert inga krämer, eller alldeles för svaga sådana" tänkte jag. Idag håller jag dock truten och joinar mina landsmän i den snygga fägen röd. Och jo, jag använder mycket solkräm med ganska hög faktor. Resten av familjen har dock blivit pepparkakor redan. Orättvisan i det...

Imorgon byter vi strand och hotell, hoppas det blir bra, men det blir det ju såklart.

Vi spenderade ett par timmar på stranden, badade, sprang omkring och lekte och åt lite frukt i sköna slappstolar. Elli njöt. Ja, vi med... Sedan gick vi hem och duschade för att gå och äta mat vid sjutiden. Vi hittade ett mysigt hak på stranden, de hade barnstolar som Elli verkligen gillade, så där fick det bli.

Maten kom efter en stund och Elli hade börjat gäspa. Jag matade henne med fisk och ris, en brödskiva och lite gurka. Hon åt med god aptit igen och pratade nästan inget alls, gnuggade bara ögonen. Plötsligt händer något som aldrig hänt förr. Jag tog en tugga åt mig själv och när jag vände mig till höger där Elli satt, för att erbjuda henne lite mat så hade hon slocknat. Mitt vid bordet, med en halväten gurkbit som stack ur munnen. Helt otroligt! Klart jag fattade att hon var lite trött, men hon sov ju ändå 16 timmar förra natten! Jaja, vi lät henne sova och åt vidare. Sen gick vi hem och la henne. Nu har Aris också lagt sig och jag slår nog följe om inte allt för länge.

Vad har ni för väder i Sverige förresten?


Sliten tvååring

Här försöker Elli posa framför "Herr Nilsson", han i sin tur gör sitt bästa för att attackera henne. Tur att han har koppel på sig. Kanske inte för honom förstås, stackaren.

Klockan nio skulle Aris anlända till Krabi, och med min vetskap att den smidiga bilfärden därifrån till vårt hotell bara tog ca 1,5 timme så började jag oroa mig när han klockan 12 fortfarande varken hade ringt eller kommit. Klockan slog ett och klockan slog två och jag kollade mobilen en gång var femte minut. Hans batterier hade dött så han svarade inte när jag ringde heller. Men jag kände på mig att han var ok, och avvaktade. Strax efter två dök han upp, varm och trött med lycklig, oh så lycklig att vara framme. Han ville inte lägga dyra pengar på transferbil utan tog bussar och båtar för att komma fram och därför hade det tagit tid. Sovit hade han inte kunnat pga all stress, så nu har han kraschat här inne i sängen. Så skönt att ha honom här.

Elli slocknade vid halvåtta igår och jag en halvtimme senare. Sedan vaknade vi inte förrän halvtolv idag så vi är iaf utvilade nu. Dock börjda Elli dagen med att kräkas, det var inte så kul, och jag vet fortfarande inte varför, kanske pga kallsuparna igår? För åt gjorde hon knappt och vatten dricker vi bara från flaska såklart. Men efter kräket tittade hon på mig och sa "Okej?", och jag svarade "Okej." och sedan dess är hon som vanligt. Vi åt en härlig frukost bestående av frukter och musli med mjölk, och tack gode gud så hade lillan fått aptiten tillbaka. Gott så. Bad får dock vänta till senare idag, även om hon verkar okej. Jag har satt henne framför DVD:n med lite Musse Pigg medan pappa vilar, så här är det lugna gatan.

"Herr Nilsson" gillar inte barn tyvärr, så varje gång nyfikna Elli försöker ta sig in till honom så väser och hoppar han mot henne. Lite trist och jobbigt att vakta hela tiden, men inget att göra. Vi flyttar nog snart ändå.

Myggen här är outhärldigt många. Så fort det börjar skymma attackerar de och trots att jag sprang bort och köpte myggspray och -spiraler när jag insåg faktum igår så har jag idag benen fulla av myggbett. Som tur är verkar de inte gilla Elli för hon har inga.

Ja, det var en liten update.

Mamma, jag förstår att det är oroligt för dig, men nu är alla faror över och semestern kan börja. Jag kan erkänna att det var ganska kusligt även för mig där vid passkontrollen i Qatar. Jag blev igenomsläppt först när jag på chefens begäran (!) log mot honom...

Efter två väldigt fröjdfulla dagar i Qatar hos svägerska Eftihia och svåger Roland, med libanesiska lyxluncher på bästa ställena, är jag och lilla Elli nu framme i södra Thailand.

Men Aris då? tänker ni.

Jo, stackarn kom inte med på planet från Doha till Bangkok, eftersom han genom sin syster får kraftigt nedsatta, så kallade, staff tickets. Risken med en sådan är att om planet är fullbokat så kommer man inte med. Oddsen var bra från början, därför tog vi risken, men stackars Aris stod där på mållinjen och nekades. Sån ångest han hade där på flygplatsen. Skulle han verkligen släppa iväg oss själva? Tänk om något hände? Det var nämligen inte bara en flygresa vi hade framför oss, utan två, plus en efterföljande bilfärd på drygt två timmar.

Men jag försäkrade honom att han inte skulle oroa sig och försvann in i flygplatsvimlet med Elli på armen. Jag stötte på problem i i stort sett varje kontroll. Allt från felincheckade väskor (int emitt fel) till misstro att mitt pass faktiskt var mitt. I Qatar. Där stod de skäggbeklädda männe i sina turbaner och vita särkar och inspekterade mig misstänksamt och mitt hjärta pumpade vill jag lova.

Men allt gick bra till slut och nu har jag och Elli plaskat i det varma vattnet hela eftermiddagen. Jag har inte sovit på ca 30 timmar och är lagom jetlaggad, men om en timme ska vi käka middag och sen blir det gonatt gonatt vid sjutiden.

Om allt går bra så har vi Aris här hos oss imorgon vid lunchtid. Snart anländer han i Bangkok, men det går inga flyg till Krabi förrän imorgonbitti tyvärr, så han få spendera natten på flygplatshotellet i Bangkok.

Ja, det börjar äventyrligt, vi får väl se hur det fortsätter sedan.

Här är varmt och vackert och vi har en liten apa utanför fönstret. Vi kallar honom givetvis Herr Nilsson. Elli verkar än så länge mycket nöjd, trots att hon måste vara oerhört trött.

Kram på er!

Idag har min fantasi skenat iväg allvarligt vid två tillfällen. Det händer ibland, jag kan inte få stopp på det. Det värsta är att min inlevelseförmåga är fantastisk och många gånger finner jag mig själv upprörd eller uppspelt över de saker min fantasi har skapat. När jag sedan skakar på huvudet och kommer tillbaka till verkligheten så brukar den åtföljas av antingen djup besvikelse eller överväldigande lättnad.

Idag fick jag uppleva både och.

Min första dagdöm handlade om att jag vann 5 miljoner kronor. Fem miljoner! Jag upplevde i min fantasti känslan av att mottaga nyheten om min nyvunna rikedom. Hur jag skulle berätta om det hela för Aris, och vårt firande. Vad jag skulle göra med pengarna såklart, vem som skulle få och hur mycket de skulle få. Om huset som jag skulle låta bygga åt oss, där jag skulle bestämma det mesta, eftersom det för en gångs skull faktiskt var MINA pengar, även om jag, godhjärtad som jag är, naturligtvis skulle dela dem med min man, fast på mitt konto. Jag drömde om ett liv utan studieskuld, utan tyngande känslor av beroende, möjligheten att uppleva vissa drömmar som kanske kostar en del. Ett fett konto till Elli för framtiden. Men sen blev jag girig och ändrade min vinst till 10 miljoner och det gjorde att jag sedan väcktes ur mitt nya liv. Man får aldrig ändra ingångsläget så. Insåg att det bara var i fantasin jag hade vunnit de där pengarna. Det var tungt. Jättetungt. Som att ha förlorat 5 miljoner kronor.

Men den dagdrömmen jag drabbades av nu alldeles nyss var värre, och lättnaden över verklighetens återkomst större än besvikelsen över den förra.

Jag fantiserade ihop ett liv där jag fick cancer, elakartad och aggressiv. Prognosen gick upp och ner, mellan hopp och förtvivlan. Efter ett år av kamp med otaliga mediciner och behandlingar, utan hår och naglar, utmärglad och grå, låg jag till slut inför döden. Elli var tre år och smärtan i att inse att hon förmodligen inte ens skulle minnas mig - hennes egen mamma, gjorde att jag satt och grät här hemma för mig själv. Jag hulkade! Fy faan vad det gjorde ont i mitt hjärta...

Sen insåg jag att det inte var verklighet. Att jag är frisk och stark och ung och vital (nåja), och imorgon påbörjar resan till varmare breddgrader. Med Elli och Aris. Min fina familj.

Puh!

Fy vad jag älskar att lämna bort Elli. Småstunder alltså. Det ger mig en stund då jag kan vara ensam med mina tankar och mitt jag, fixa och dona med grejer jag tycker om. Just nu syr jag gärna, samtidigt som jag lyssnar på ljudbok (ingen tid att spilla). Det är ljuvligt.

Så går timmarna, en, två, tre, och något börjar gnaga, kittla och friden i hjärtat försvinner sakta men säkert. Det är dags att leta reda på Elli igen. Efter ca 3 timmar kommer abstinensen smygande.

Då släcker jag ner mitt syrum och trampar bort till svärmor och då, då kommer det bästa av alltihop. Jag stiger in i huset och Elli kommer farande genom korridoren från lekrummet hon har där. "Mamma!" skriker hon, galen av lycka, och kastar sig i min famn och pussar och kramas, och sen berättar hon om allt spännande hon har haft för sig. Efi skakar på huvudet och mumlar ironiskt men kärleksfullt något om att "ja, det var ju eeeevigheter sen ni sågs sist...".

Den där minuten, det är den bästa minuten jag vet, tror jag.

Jag läser Aftonbladet på nätet i stort sett varje dag. Dag ut och dag in skrivs det om "kylan som håller Sverige i ett järngrepp" och idag stod det att kylan orsakar problem i stora delar av Europa, vad gäller trafik först och främst - flyg ställs in. Man tar in "köldproffs" som får ge tips om vad man ska drick aoch äta och hur man ska klä sig för att klara kylan och elbolagen varnar för blackouts. Det har inte varit så kallt sedan 50-talet och folk dör pga kylan.

Då känns det märkligt att sitta här, i Europas andra ände och uppleva den varmaste grekiska vintern sedan 1963. Få dagar glider förbi med en temperatur under 18 grader. Vi klagar inte på temperaturer här, utan vindriktningar. Är det södervindar så för det med sig en massa blåst och vi klagar. Är det nordanvindar så sänker de temperaturen något och vi klagar över det. Idag, den 10 januari, sitter jag här i soffan med ytterdörren öppen och fötterna bara. Elli och Aris åkte precis iväg för en cykeltur och när jag satte på Elli hennes jacka blev det protester - det är för varmt, en liten kofta räcker.

Något står inte riktigt rätt till.

Vi lunchade hos Eleni den 1/1 då det är Vassilis (hennes mans) namnsdag. Vi gör det varje år. Vid ett tillfälle susade Panajota med Elli i släptåg ut genom ytterdörren, efter någon sekund ringder det på dörren. Där ute stod de, de två busungarna, med varsin triangel i handen och "sjöng" nyårssånger "kalanta" (kan typ jämföras med hur barnen sjunger christmas charols i USA runt jul), barnen gör det här varje nyårsafton, de går från dörr till dörr, sjunger och får godis eller pengar.

Vi dog såklart av skratt och lyckades både fota och filma. Och idag känner jag mig extra givmild så jag har suttit här och glott i en timme medan You Tube har laddat upp min video. Ni måste kolla om ni överhuvudtaget tycker att min dotter är gullig. Annars kan ni låta bli.

HÄR är länken!

Ja... Tomatsåsen blev god, lite blaskig i konsistensen, men doften var så ljuvlig att den vägde upp. Salta fick jag göra, så min lille kille inte äter salt längre. Stränga order.

(Har jag förresten berättat att alla testresultat är genomkollade och att Aris inte lider av något allvarligt? Han råkar bara vara en olyckling som har rejält högt blodtryck utan anledning. Så det blir till att leva hälsosamt och försiktigt i resten av livet för honom. Och knapra piller. Synd om honom att han har en fruga som älskar allt som han måste hålla sig ifrån, men, han får vara stark.)

Mina brödbullar blev inte helt tokiga. Igårkväll, när de var rykande färska, var de alldeles ljuvliga, men imorse hade de redan torkat till sig lite, vilket var en sorglig upptäckt. Jag trodde att hembakat bröd faktiskt skulle hålla sig saftigt i några dagar i alla fall. Finns det nåt tricks?

När jag cyklade till svärmor idag för att äta lunch och hämta hem Elli som spenderat förmiddagen där, möttes jag av Aris, som kom farande i motsatt riktning. Han frågade om jag var på väg till maten och jag frågade om han redan ätit. Båda gav jakande svar. Snabbt som ögat frågade jag då, lite halvsurt, var Elli var och Aris meddelade att hon var kvar hos sin farmor och lekte med Panajota. Lite surmulen cyklade jag vidare och tänkte att det är ju själv faaan att han inte kan ta initiativ till någonting som har med barn och hem att göra. Den som slutar jobba först borde väl rimligtvis ta på sig ansvaret att hämta hem flickan? jag bestämde mig dock för att stryka ett streck över det hela, varför sura för varje grej, vi har ju gått igenom den här typen av grejer så många gånger.

Jag kom hem till svärmor där jag hittar Elli och Panajota med smink i hela sina ansikten, de lekte och hade väldigt kul. Vilka små solstrålar de är, de där små flickorna... Jag åt och slängde upp Elli på cykeln och trampade hemåt.

När jag kommer in genom ytterdörren möts jag av spansk musik som strömmar ut ur högtalarna och ett steg till in i huset ser jag min leende kille vid diskhon. Han diskar! Helt på eget initiativ! Kan det verkligen vara samma man jag träffade där i natten för tre och ett halvt år sedan? Machomannen. Alfahannen. Står han verkligen där och diskar medan höfterna vickar dansant och munnen uttalar "hey honey!" så glatt att det nästan är skrattretande. Ja, det är det faktiskt.

Som jag älskar honom.

Jag kom på att jag inte har gett er en enda bild från dopet än. Sanningen är att jag har bilderna utspridda på en miljon platser, och jag väntar fortfarande på många av dem. Men här kommer i alla fall en liten glimt.

Killen i huset - aka Aris, pappa, babas och honey - står och lagar mat. Han ska ge sig på att försöka slå min fenomenala tomatsås häromdagen. Jag gick hälsans väg, men han, den fegisen, fuskar med köttfärs och extra tid. Han kan få ta till vilka fuskmedel han vill, jag känner mig oklåbar. Särskilt sedan jag råkade se hur hanöste ner vitlöksklyftorna grovhackade, och inte pressade - vilken miss!

Elli, flickan i huset, badar. Hon badar med sina dockor givetvis och snart är de så många i badet att hon själv knappt får plats. Nyss kallade hon in mig för att ta upp två av de stora dockorna - de var färdiga, tydligen.

Ganska trevligt med ett litet hus ibland, man tar del av vad alla har sig för på ett ganska mysigt sätt. Ellis badande kan jag höra utan problem, varenda litet andetag och plask, och Aris matlagande får jag ta del av in i minsta detalj, jag hör liksom vad han lägger i grytan som stod grytan här intill mig på soffan. Lukten vittnar om att den jäkelen kanske har en chans att klå min tomatsås - eller så är jag bara djävulskt hungrig. Har inte ätit nån choklad idag, men planerar redan inför kvällen, när lillspättan har somnat.

Jag själv - mamman, husmoren, slaven, sitter och jäser vid datorn samtidigt som jag ställt en bröddeg att jäsa i köket. Ja, jag fick ett litet infall och nu står det en maffig deg där ute och kaxar sig. Vi får väl se hur det blir. Både det och den där tomatsåsen.

Nu är det nog dags att tvinga upp Elli från badet. Tvinga, ja, tyvärr, annars hade hon suttit där och huttrat hela natten. Och eventuellt in på förmiddagen.

Vi var på en teaterpjäs nu ikväll, jag och Aris. Elli lämnade vi hos Eleni för att leka med Panajota.

Jag och Aris, samt vär vän Kostas satte oss längst bak i den lilla salen och lyckades hamna precis bredvid borgmästaren. Jag samlade under dessa två timmar på mig hela två, minst sagt fantastiska citat - för att komma från en borgmästare alltså. Han är i 60-årsåldern med grått hår och enorma, kolsvarta ögonbryn, har lite av ett djävulskt utseende.

En scen i pjäsen var att storyns pappa blev fly förbannad på sin son för att han hade tagit pengar från sin fars kontor. Reaktionen blev lustig då sonen tidigare visade sig ha gjort sig skyldig till att göra en fattig flicka gravid och sedan lämnat henne åt sitt öde, då hade pappan inte reagerat än hälften så starkt.

Borgmästaren intill mig kucklar och säger "Han är lite jude, den där faren..."

Nästa citat kommer i slutet, när vi alla applåderar var och en av skådespelarna. Borgmästaren vänder sig till männen i mitt sällskap och viskar kluckande "Också, lite extra starka applåder för flickan!"

"Flickan" var pjäsens dotter, en klassisk skönhet, ung, lång, smal med docksött litet ansikte.

Rasistisk och sexistisk. Och den mannen bestämmer i vår by.

Apistefto.

Jag minns en gång en kompis som sa ungefär såhär till mig

"Johanna, är det inte lite pinsamt att gång på gång berätta att du ska sluta äta choklad/sluta färga håret och låta det växa/börja träna osv, och sen aldrig någonsin hålla det du lovar eller uppnå de mål du sätter upp för dig själv? Känns det inte lite dumt ibland?"

Jag skrattade och utbrast ett hjärteärligt "Nej!". Tanken hade aldrig ens slagit mig. Jag tyckte att hon var urkonstig som kunde se mig på det sättet, det var ju min CHARM! Att vara lite vimsig, impulsiv och passionerad i omgångar.

Nu kom jag och tänka på det igen. Tjejen hade faktiskt en poäng. Nog för att det kanske är charmigt ett par gånger, men inte ett helt liv. Lite karaktär vore på sin plats.

...säger hon och tar sig en chokladbit.

Middagen blev otroligt lyckad igår. Jättegott.

Men sen blev jag deppig, det berodde nog på sockerabstinens, och det nämnde jag för min kille. Han, som en typisk man, skulle såklart råda bot på problemet och gick och hämtade fram min big-pack-påse med kinapuffar, den sista jag hade med från Sverige. Jag försökte värja mig och sa till honom att jag kommer att sätte i mig hela påsen om jag väl börjar. "Och?" svarade han "det är inte hela världen".

Så stark karaktär har jag... Jag öppnade givetvis påsen och en halvtimme in i filmen vi såg tog påsen slut, min mage ömmade och jag kände mig oerhört tillfredsställd.

Men rätt hade jag samtidigt. Nu är jag tillbaka på ruta ett. Sockersuget dominerar min dag. Åh vad jobbigt det är. Jag vill ju sluta trycka i mig choklad som fanns det ingen morgondag, men jag KAN inte. JAG KAN INTE!

Sen 1,5 år sen har jag gått upp 8 kilo, men då var jag förstås kanske lite i tunnaste laget. Men sen i somras har jag gått upp 4 kilo och den stabila uppgången går snabbare och snabbare. Jag vet att jag inte är tjock, men jag vet också att inte vill bli tjock och fortsätter jag att gå upp 4 kilo om året så blir jag snart det. Och jag vill inte, vill, vill, vill inte!

Det är chokladens fel.

Jävla, älskade choklad. Tidernas starkaste drog.

Lagar mat. Vi fick en ICA-kasse fylld till bredden med farska tomater sa det blir superhalsopasta (fattar tyvarr inte mycket av innehallsforteckningen men det ar 20% protein) med tomatsas. Lite morotter, lok, vitlok och gron paprika i det och det blir toppen! Och lite linser. Kopte en ny mixerstav idag sa den har jag fatt prova. Det var kul.

Elli sitter och tittar pa Lotta pa Brakmakargatan pa min laptop sa jag fick noja mig med Aris. Det ar darfor ni inte far nagra ringar och prickar. Hon gillar Lotta, och det gillar jag.

Nej, nu kanske jag ska passa pa och lasa lite bok, det ar inte alltid man far en san chans.

Dag tre på min "detox".

Första dagen skötte jag, som ni vet, ganska bra. Andra dagen blev det lite hetsätning av mandlar och cashews hemma hos goda vänner. Samt en fläskstek till lunch och en bit kyckling till middag. Jag ville inte göra svärmor besviken då hon sett till att grilla brisoles som jag ju älskar, och kycklingen slank mest ner för att jag har dålig karaktär.

Idag då? Nya tag kan man ju tro. Men icke. Mitt i all denna detoxhets jag utsätter mig själv för har jag kommit på att jag kanske skulle försöka mig på GI-metoden också. Men nu spinner hjärnan betydligt mer om GI än om detox och det som handlade om ett renande av kroppen har övergått till ett behov av att tappa fem kilo innan Thailand om två veckor.

Men så har jag nog fått det här med GI om bakfoten lite. För visst är det väl inte riktigt sant att man kan äta HUR MYCKET SOM HELST så länge man undvike pasta, ris, bröd och annat vitt? Och socker, naturligtvis. Just nu sitter jag nämligen och hetsäter cashewnötter... och det fattar väl vilken idiot som halst att man inte direkt går ner i vikt av det? Men. Jag kan inte sluuuuta!

Dessutom har jag ätit lite ris till lunch, och lite paj. Och det är ju inte så värst GI. Eller detox för den delen...

HUr slimmar man sig snabbast på två veckor? Och behåller en hälsoapproach? Jag vill inte fasta och jag vill inte vara hungrig eller sugen på grejer.

En grej som jag dock är oerhört stolt över är att jag inte ätit nåt socker alls på tre dagar. Det är faktiskt inte så illa.

Så himla poppis det har blivit att sammanfatta decenniet som gick i graven på sin blogg. Jag brukar försöka vara motvals, men det här hoppar jag på.

2000 - Första halvan av detta år gick åt till att skolka ffån Kemi- och fysiklektioner i Lysekil, samtidigt som drömmarna om att flytta hem till Malmö växte sig starkare för var dag. Jag hoppade slutligen av natur-marinbiologiprogrammet i Lysekil och hoppade på frisörprogrammet i Malmö. Jag sov mycket och färgade håret minst en gång i veckan. Gick upp i vikt. Blev så full att jag fick åka ambulans och läggas in på sjukhus i tre dagar. Längtade väldigt mycket efter kärlek och stabilitet. Bar hippiekläder.

2001: Jag lärde mig klippa och färga och rulla och föna. Hatade ytligheten omkring mig samtidigt som jag älskade skapandet. Kände mig smart och bra för första gången på länge.Blev lite mer indisk i min klädstil. Mycket bindhis och långa sammetskjolar. Rökelse, världsmusik och fortsatta srömmar om kärlek. Under sommaren tågluffade jag runt Europa med bästisen Rebecka. Blev "kvinna" i Sete och om möjligt än mer förvirrad.

2002: Detta året kommer jag alltid minnas som året då jag blev kär. För första gången. Efter en härlig vår med mycket skoj med bästis Johanna längtade jag desperat efter en kille. Jag famlade i mörkret en stund men sedan hittade jag hem. Himlastormade förälskelse i maj, och mer och mer under hela sommaren. Ihopflytt i augusti och förlovning under månens sken på Gran Canaria på julafton. Lycka.

2003: Tog jag äntligen studenten, bäst betyg av alla och stipendier. Men efter ett sommarlov som frisör var det dags att sadla om. Jag och pojkvännen drog till Malaga och studerade spanska. Massa choklad åts där, mycket pussar och vänskap och kärlek. Fint.

2004: Våren fortsattes i Spanien, spanskan blev riktigt bra till slut. Jag velade kanske för första gången gällande mitt förhållande. Kom hem i juni och började studera till lärare på Malmö Högskola i september. Flyttade in med killen på Sofiagatan 13. Skaffade katt och kände mig trygg.

2005: Studierna fortsatte och jag trivdes med min utbildning, särskilt med engelskastudierna. Jag kände mig hemma. Samtidigt började en stor längtan av att få uppleva något nytt ta sig form. Jag kände vardagstristessen omfamna mig. Sökte spänning i oskyldiga flirter, dans och hopp om utomlandsstudier. Blev kanske en sämre flickvän, fast det aldrig var min mening. Kärleken kändes fortfarande stark, men kanske en smula trist?

2006: Jag åker till Austrlien, tar dykcert i Barriärrevet. Blir våldsamt förälskad och sliter upp en väldigt fin kärlek och vänskap med min kille. Då var det möjligen det jobbigaste jag hade gått igenom, men i retrospekt inser jag att det var det enda som var menat att hända. Kärleken som hade känts så fin, ren, helig och stark, hade utvecklats till något annat och jag behövde gå vidare. Det tror jag att han också gjorde. Egentligen. Förälskelsen gjorde att jag övergav mina drömmars Australien och mina studier, och förde mig till ett mycket grått, blött och hårt London. De glittrande ögonen som hade föfört mig under ytan hade mattats av och verkligheten var väldigt rå. Efter tre veckor gav jag upp och satt i mitt gamla flickrum hemma hos mamma och sörjde. Det var tungt att ens komma ur sängen och så mycket som jag grät då har jag nog aldrig gråtit. Jag ville tillbaka till det råa, men överlevnadsinstinkten räddade mig. Kastade mig vidare och hamnade på Kreta. Efter tre veckor av okyskt beteende här flyttade jag in hos Aris och kände mig hemma. Som han kunde provocera mig! Men vilken passion, vilken urkraft! Jag blev förälskad igen, fast betydligt försiktigare. Tog inte ut nåt i förskott. Skulle bara stanna sommaren. Och kanske vintern... Jag kände mig mycket osäker på mitt förhållande, mitt syfte och mitt mål. Men jag mådde mycket bra. Firade jul i Sverige.

2007: Aris köpte en resa till Indien åt mig i julklapp. Där testade vi saker vi aldrig testat förr. Vi dansade, och sprang i sanden och köpte billiga smycken. Jag fick ont i brösten där på stranden och jag grät när jag simmadei havet för "det var ju så vackert". När vi kom hem kom chocken. Jag var gravid. Vi grät och bråkade och vägde och velade. Vad vill du? vad vill jag? Vad vill vi? Jag ville ha mitt barn och så blev det. Två månade därefter var jobbiga. Jag åkte till Sverige i juni. Vi gifte oss under en grillfest den 5e juli. Sommaren var otroligt varm och jag kände mig väldigt stor. Jag längtade enormt efter min bebis. Hon föddes den 5e oktober med kejsarsnitt och de första timmarna var väldigt snurriga och konstiga. Men hon var fin. Den finaste bebisen i världen och vi kom tillbaka till Paleohora 5 dagar senare som en familj. Småbarnstiden var magisk och jag satt mest i soffan och ammade.

2008: Jag rasade i vikt och kände mig snyggare än nånsin, samtidigt hade jag bästa bebin i världen och mysigt hemmaliv. Var i Sverige i mars, oktober och december. Firade nyår med Aris i ett råkallt Köpenhamn.

2009: Började sy kläder och sälja dem. Det gick bra och syendet blev bästa terapin för en kreativ själ som jag. Jag jobbade som frukostvärdinna på hotellet, sydde kläder, skrev, klippte hår och jobbade i klädbutik. Kände mig smått ofokuserad men ville inte välja bort något. Lille Lefteris föddes i juli och lille Alvin i september. Jag kände mig oerhört harmonisk under hela året. Förhållandet och äktenskapet kändes äntligen stabilt och kärleken starkare än tidigare. Elli döptes under påmpa, ståt och en massa gråt den 24e oktober, tre veckor efter sin tvåårsdag. Längtade efter ett större hus. Åkte till Sverige i mars och december.

2010: Jag känner på mig att det blir ett bra år. Massa nya energier och påhitt.

Gott nytt!

God fortsättning och så! Vi firade in 2010 med en god middag på ett schysst hak, i goda vänners sällskap. Sen drog vi vidare och satte oss utanför Skala bar och spelade tärning i alldeles för många timmar. Som tur var vägdes det upp av att min käre kille tog hem rubbet. Glada vinglade vi hem i natten med 300 nya euros i fickan. Sen fick vi sovmorgon till12 dagen efter, och bjöds på lunch av killens syrra Eleni.

Jag har bestämt mig för att kalla min man för "min kille" från och med nu. Han är ju min kille och det låter så mycket finare, och så hemst mycket mindre som styvpappan i Fanny och Alexander.

Vi har precis sett en film "Antichrist" av Lars von Trier. Shit alltså. Starkare film har jag kanske aldrig sett. Det var mycket sex, sorg, smärta och lite avklippta könsorgan. Men mest var det en pojke i Ellis ålder som hoppade ut genom ett fönster och dog till tonerna av "Dagen är nära", fast på originalspråk. Två minuter in i filmen kom första tåren. Starkt, von Trier. Kanske för starkt.

Jag har också impulsstartat en detox idag. Tänkte rensa ut gifterna från förra året och slussa in lite fräscha fibrer och vitaminer i systemet. Så idag har jag satt i mig:
En apelsinjuice
Kikärtssoppa till lunch och en apelsin till efterrätt
En banan/apelsinjuice istället för kaffe med Zoe
Egenlagad morots/ingefärssoppa till kvällsmat (jag pregade till och med ner broccoli!!), och två skivor tyskt supersvart bröd med lite Philadelphia light (jag vet, men nåt var jag tvungen att kladda på!) och tomat på
En kopp grönt te som kvällssnack

Ni skulle höra vad magen bubblar och fräser på mig just nu... Och rumpan den fiser. Från att ha både börjat och avslutat dagen med choklad och annat gottis i flera månader nu så är detta säkert chockartat för de stackars tarmarna.

Om mindre än två veckor är det vi som flyger till Thailand. Jag, min kille, och Elli. Fatta mysigt.