Såhär avslappnad i mammas knä kan man vara om alla ens behov är tillfredsställda.

Panajota är Aris yngsta systerdotter, hon är två år gammal och dotter till tuffa Eleni (näst yngst i syskonskaran på fyra). Ganska nyligen lossnade Panajotas tal och om man tidigare tyckte att det var lite trist att hon inte sa så mycket så känner man ungefär raka motsatsen nu. De flesta i alla fall, jag tycker t ex att det är fantastiskt underhållande.

Panajota och jag ligger ganska jämnt just nu i vår grekiska språkutveckling, hon har lite större ordförråd såklart men jag har för det mesta lite tydligare uttal.

Lilla Panajota var oerhört fascinerad av min graviditet och varje gång hon fick syn på mig så sprang hon fram och drog upp min klänning/tröja för att blotta min mage och sedan högt och tydligt peka och skrika så att alla hörde 'Niní, NINI!!!' vilket betyder bebis på barnspråk. Samtidigt kunde hon inte riktigt förstå hur min tjocka mage kunde vara samma sak som en bebis och undrade ofta om hennes farfar (som också har ganska stor mage) också hade en bebis där inne.

Sen en dag berättades det för Panajota att bebisen nu var utanför magen och hon blev alldeles ifrån sig och var nog lyckligast av alla att få hälsa på den rörliga dockan på sjukhuset.

Nu är hon om möjligt ännu lyckligare över Ellis existens och skriker i högan sky om hon inte får hålla henne precis HELA tiden när vi träffas. Efter en lång stund i Panajotas knä vill ofta någon faster eller farförälder hålla lite också och då slår Panajota bort deras sugna händer och skriker bestämt 'Dikomou ine, dikomou ine!!!' vilket betyder 'Den är min. Den är MIIN!' och när någon sen tvingar till sig Elli så gråter lilla Panajota oavbrutet tills hon får hålla henne igen. Den enda som har tillåtelse att när som helst ta Elli ifrån henne är jag, för amning är något av det mest intressanta Panajota vet. Ibland frågar hon om hon också kan få lite av min mjölk, men ångrar sig när jag på skoj erbjuder henne, ibland drar hon ner sin egen tröja och blottar sin lilla bröstvårta och undrar om inte hon kan få mata Elli. Behöver jag säga att det blir många skratt? Skulle Elli börja gråta eller kvida så låter hon ingen ta henne men ropar i panik efter mig och uppmanar mig att ge lillan mjölk. Sen tittar hon lyriskt på medan jag matar.

Som grädde på moset är hon alldeles fantastiskt söt. Lilla Panajota.

Så sitter jag här i tystnaden. Aris är och kollar fotboll och Elli sover sött i sin bebiskorg, jag ska snart joina henne i sovrummet men tänkte först nörda lite vid datorn. Så här är jag.

Igår var vi i Chania och shoppade, det blev inte av i måndags så vi tog det igår istället. Vi åkte in, Elli sov hela vägen och väl framme bytte jag hennes blöja och stoppade in henne i bärsjalen, ganska övertygad om att hon när som helst skulle vakna och vara hungrig. Sen pussade jag Aris som bad mig vara försiktig när jag gick över gator, frågade en gång till om jag hade mobilen med mig och sedan valsade vi iväg. Det tog hela två timmar innan lillan faktiskt vaknade och ville bli matad så jag hann med det mesta av min shopping i ett kör - underbart! Vi gick till Goody´s, ett grekiskt McDonalds, för toabesök, lunch och bebislunch. Varför jag valde ett sånt sunkställe berodde mest på att de har gott om yta och många tomma stolar vilket garanterar lite privacy om man är ute efter det. Som ammande ung kvinna i Grekland är det just vad man är ute efter - tyvärr, för trots att alla (mer än) förespråkar amning så är det inget man helst ska skylta med offentligt. Jävla dubbelmoral.

Så jag åt, ammade och gick sedan vidare i min jakt på svarta stövlar och svarta skor. De hittades direkt och efter att ha köpt både och samt lite nödvändigt smink och jag precis ansåg mig färdigshoppad för dagen så ringde Aris och meddelade att han var färdigshoppad och undrade om jag hade mycket kvar. Perfekt!

Elli somnade direkt igen efter amningen och vaknade lagom till att bilen stannde utanför vårt hus i Paleohora. Hon sov med andra ord mellan klockan 8.30-16.00 med en halvtimmes paus runt tolv för amning. Duktiga lilla gumman. Å andra sidan vaknade hon fem i morse och kunde inte riktigt komma till ro igen därefter, men det fick det väl vara värt. Jag har ju så mycket fina kläder och skor att lyxa runt med nu.

Idag har jag varit mycket trött och Elli mycket pigg så nu blir det bingen för min del. Hoppas att lillan efter en pigg dag har en trött natt och kanske en liten sovmorgon imorgon? Hahah, just det, dream on.

Godnatt på er alla söta läsare!

Hela dagen har jag spenderat inomhus, vilket borde vara förbjudet en dag som denna. Men ändå. På spisen puttrar det som ska bli karamellsås till världens godaste efterrätt. Jag blir alldeles upphetsad av tanken på vad jag ska bjuda mina smaklökar på ikväll. Åh. Kanske ska jag skippa middag så det finns mer plats för Banoffee? Det är mycket möjligt, det är ju ändå lördag.

Testade mina tightaste jeans idag, mina favvojeans sen innan graviditeten, de jag bar nästan varje dag och som satt helt perfekt. Det skulle jag inte ha gjort, för nu vet jag den bistra sanningen. Dessutom är det lamt att fortsätta skylla på graviditeten, efter en vecka hade jag fyra kilon kvar att gå ner och sen dess har det stått still. Well well. Vi fortsätter på spåret jag var inne på i förra inlägget - mars-april, då gäller det. Till dess - Banoffee Pie!

Aris är och spelar basket. Jag har sällan sett honom så upprymd. Han kom springande in i trädgården och halvskrek 'Jo! I'm going to play some basket!', i fejan hade han ett stort och pojkigt leende och jag kunde inte låta bli att le tillbaka med moderliga känslor. Jag sa några uppmuntrande ord och innan jag hann blinka hade han bytt om och gett sig av igen. Aris älskar sport som fotboll och basket och var tydligen lite av en stjärna i sitt lag som liten och ung. Många gånger har han beklagat sig över att han slutade spela och att han låtit sig själv förfalla som han gjort med för mycket rökning och för lite träning. Ofta har han nämnt jogging och på senaste tiden har an snackat mycket om nerdragning på cigaretter. Jag  har en känsla av att denna basketrundan är början på nåt mycket bra. Inte utan att jag blir lite sugen själv.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hela detta inlägg är skrivet enbart med vänster tumme, pekfinger och långfinger. Imponerande?

Idag ska det bakas korrigerad Banoffee Pie så det står härliga till! Jag har ju egentligen ett par kilon kvar efter graviditeten som jag vill bli av med, men det känns liksom aldrig riktigt som rätt läge. Särskilt inte nu när min nya hobby är bakning, jag bakar något varje dag. Igår blev det en mjuk pepparkaka och jag fick för första gången i år en liten känsla av jul (i övrigt lyser julkänslan med sin frånvaro). I alla fall, de där kilona får nog stanna ett tag till, kan kanske vara lämpligt att börja projektet i mars-april nästa år, så är jag redo för playan i lagom tid. Samtidigt kommer jag nog dra ner lite på amningen och kan med större samvete hålla igen lite på matintaget (man får ju inte banta när man ammar).

På måndag ska vi förhoppningsvis till Chania för lite shopping, det var en evighet sen jag shoppade sist, ja, det måste ha varit när jag var i Sverige senast. Jag är på jakt efter ett eller två par vinterstövlar/-skor, lite nytt smink, kanske lite kläder också såklart juldekorationer. Ska jag nu offra mig och stanna här över julen så är det minsta vi kan göra att skapa lite julstämning. Försöka i alla fall, det blir inte lätt i detta klimatet. Egentligen behöver jag ett par nya glasögon också då mina gamla försvann spårlöst sist jag reste till Sverige, men det har vi nog inte tid till på måndag. Så under tiden Aris uträttar sina ärenden så traskar jag och Elli runt i affärer. Detta hade nog varit ganska svårt utan bärsjalen jag fått av mamma, Chania är inte barnvagnsvänligt för fem öre.

Det är ännu en vacker dag i Palle och utöver banoffibaket så blir den en sedvanlig långpromenad, i ett halvdant försök att kompensera kaloriintaget (men i ärlighetens namn allra mest för att det är mysigt).

Först dusch och påklädnad nu när Elli sover.

Här är en bild på Elli när hon är nybadad och jättesömnig, tagen i förrgår strax innan sängdags. Lilla sötbusan...

Idag fyller min roliga gumma sju veckor. Det firade vi med smilefest i sängen i förmiddags. Såhär såg det ut.

Näpp, det blev inget kompledigt, tvärtom! Efter flera dagar på raken med uppstigningstid runt kl 9 så började lillan smågny redan vid 7 idag. 7.30 gick jag upp och då låg hon i sin säng med vidöppna ögon och klarvaken skalle och grymtade belåtet (vilket i sig är ganska fantastiskt, hon brukar gråta av hunger så fort hon slår upp ögonen efter en sovstund).

Ett blöjbyte och två matningar senare slocknade hon igen vid 9 och sen dess har jag sorterat ut sommarkläder och tagit fram lådorna med vinterkläder och satt igång att tvätta dem, maskin efter maskin. Frukost, dusch och allmän undanstädning har jag också hunnit med. Så nu är jag helt redo för dagen, väntar bara på att Elli ska vakna.

Aris står och målar en köksvägg gul. Den var innan brun och mörkblå och i vårt redan så mörka hus var det ingen riktig hit. Så nu ska det bli ljust och fint även i köket - lovely! Mindre lovely var det att se allt damm som fanns under möblerna vi fick flytta. Det får bli städning sen tydligen. Suck.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Nu har lillis vaknat efter två timmars power nap, Aris målar fortfarande och tvättmaskinen brusar. Radion spelar grekisk pop och utanför dörren gnistrar solen vintervackert i det turkosa vattnet. Idag är en underbart vacker dag, som gjord för långpromenad. Men först ska Elli äta färdigt och sen smälta maten en stund. Vi försöker undvika kaskadspyor och därmed förlorade dyrbara mjölkdroppar.

Hoppas att ni får en fin dag!

Vid den här tiden bloggar jag mycket sällan. I alla fall nu för tiden.

Hela kvällen har vi väntat på att se film efter att Elli somnat, men just ikväll ville hon inte sova alls. Fast hennes ögon gick i kors i flera timmar. Bröstmjölken tog slut och ersättningen ratade hon, trots tecken på hunger. Nu tror jag att hon till slut har somnat av utmattning, puh!

Lagom till att hon slutligen somnade tog filmen (som vi till sist satte igång i hopp om att Elli kunde ligga och snutta medan den spelade - vilket inte direkt gick som planerat) slut. Ungefär samtidigt slocknade Aris i soffan. Jahapp. Kul. Slit och bök och stök hela kvällen för att sen inte kunna få ens en halvtimmes (vaket) kvällsmys i lugn och ro med sin man. Jag har tur om jag ens lyckas få med honom till sängen. Och lika mycket tur om Elli faktiskt har somnat på riktigt, jag hör fortfarande lite grymtningar inne från sovrummet.

Klockan är nästan midnatt, jag är trött som en björn i januari och ska nog krypa till kojs nu. Hoppas att jag får sova nån extratimme i morgonbitti som kompensation för ikväll. Vore bra om man kunde kräva det, som när man tvingades gå till skolan en lördag för att det var öppet hus eller nåt, då fick man alltid en annan dag ledig, som kompensation. Det var tider det.

När jag och Aris var i Indien i vintras så smakade vi för första gången en dessert som hette Banofee Pie. Vi beställde den på vårt favoritcafé som hette Home på Patnem Beach där vi bodde de två sista veckorna av vår semester. Det var mest en chansning att beställa in pajen, jag tror till och med att jag själv var för skeptisk när jag hörde att det ingick bananer så det var nog Aris som beställde första biten medan jag nog beställde en blåbärspaj eller nåt liknande. Allt på Home var magiskt gott men vad vi skulle komma att smaka skulle för evigt förändra vår syn på andra desserter - inget har sedan dess kunnat klassas som en perfekt efterrätt.

Aris fick in sin Banofeebit och tog en tugga, och en till. För att vara Aris såg han väldigt imponerad ut och jag gick motsträvigt med på att smaka en bit. Egentligen tyckte jag inte det såg så himla inbjudande ut, färgerna gick från brunt till vill och däremellan beige och hela kakan såg ganska kletig ut, dessutom har jag aldrig varit tokig i banan vilket var en av huvudingredienserna.

Tuggan lassades in i min mun och tugg, smask, vips så höll jag på att dö. Hur kunde något så beiget vara så gott?! Hur kunde NÅGOT vara så himmelskt gott? Om det bara finns en enda sak att äta i himlen så är jag övertygad om att det är Banoffee Pie.

Så, sen dess har jag och Aris tjatat om denna lilla tårta (för det är vad den liknar mest - en tårta) och att vi måste lära oss att göra den. Tiden har gått och inget har hänt. Vi har nog kommit så långt som till att kolla några recept, men av nån anledning har vi tyckt att det verkar för svårt för att orka ta tag i. Tills jag igår bestämde mig för att det var dags.

Än en gång kollade jag recept på internet, skrev en inköpslista och skickade ut Aris i regnet för att handla. I vanliga fall skyr han regn som en katt men när han fick höra att jag skulle göra en Banoffee Pie så kastade han sig iväg samtidigt som han hängde sig på telefonen till sin bäste vän Giorgos för att bjuda in denne till Banoffeefest senare under eftermiddagen.

Ingredienserna kom hem och jag satte igång att smula digestivekex, vispa grädde och röra ihop karamellsås. Resultatet blev - om än inte så fantastiskt som i Home (det var ju ändå bara första försöket) - så gott nog. Ljuvligt gott till och med. Några små korrigeringar behövs, t ex blev det för mycket av karamellsåsen, men vi svullade i oss så mycket vi kunde innan vi var så nära att spy att det var obehagligt. Grabbarna drack whisky till och blev glada i hågen, för mig räckte sockerkicken gott och väl för att bli minst lika glad. Giorgos ville ha receptet så han kunde ge det till sin mamma (- jag vet!), och båda två prisade mig långt in på natten för mitt mästervärk.

Så nu delar jag såklart med mig av mitt korrigerade recept till er.


Fyllning och garnering:
3-4 dl vispgrädde
4 stora bananer
Kakaopulver

Gör så här:

Botten - Lägg digestivekexen i en stark plastpåse och krosse dem med en brödkavel. Smält 120 gram smör och blanda de två ingredienserna i en bunke. Tryck ut kexmassan i en rund bakform med löstagbar kant. Tryck även upp lite av kexmassan på formens kanter.

Karamellsåsen - Smält smör och socker i en väldigt ren stekpanna, tillsätt den kondenserade mjölken när sockret lösts upp och låt massan långsamt koka upp tills såsen ser smidig och gyllene ut. Häll såsen över kexmassan i formen och kyl i kylskåp i minst 1 1/2 timme.

Bananerna - Skiva bananerna. Såvida inte bananerna är väldigt mjuka och mogna så rekommenderar jag att värma dem i ugn med lite farinsocker överströsslat. Värm (i folie) tills de är lite slemmiga på ytan.

Grädden - Vispa den och smeta ut den över bananlagret. Släta till och spritsa eventuellt nåt fint mönster innan du garnerar med de överblivna bananskivorna.

Kakaon - Sikta ett tunt lager över den färdiga tårtan. Alternativt kan du sikta tårtan först och sen dekorera med bananer, så blir den mindre brun. Kanske också spritsa kanterna med grädde i efterhand?

Gör er själva en tjänst och bjud er på Banoffee Pie. Och njuuut!

Vi var hos Ellis doktor i fredags, exakt på 6-veckorsdagen, eller hennes förtiförsta levnadsdag, för en vanlig rutinkontroll av vikt, längd, reflexer och färdigheter.

Sedan förra besöket då Elli var 20 dagar gammal har hon lagt på sig ett helt kilo, det är minsann inte dåligt för en som bara väger 3,4 kilo!

Så här ser hennes vikt- och längdutveckling ut
          Födselvikt:                                           3400 gram - 51 cm
          Vikt vid utskrivning från sjukhuset: 3150 gram - ?
          Vikt vid 20-dagarskontrollen:           3450 gram - 54 cm
          Vikt vid 40-dagarskontrollen:           4450 gram - 55 cm

Så den lilla tjockisen har gått upp ett helt kilo i vikt men är bara en centimeter längre. Fast det behövdes verkligen lite fyllnad på de små kalkonbenen. Nu är hon väldigt kramgo.

I övrigt tyckte doktorn att hon utvecklades helfint, hon imponerades lite av Ellis starka nacke då hon redan kan göra vad de kallar halva armhävningar dvs att hon lyfter upp inte bara nacken utan halva överkroppen med stöd från underarmarna. Ja, det har hon nog fått från sin pappas gener misstänker jag. Hennes blick är stadig och följsam och när hon ler så gnistrar det i hennes små ögon. De medfödda nyfödd-reflexerna har börjat avta litegrann, vilket är helt enligt planen. Det enda vi fick diskutera lite var prickarna hon har börjat få i ansikte och på bröstet. Vi fick nya badinstruktioner och recept på nya krämer och nu, tre dagar senare ser prickarna mycket bättre ut.

I natt var Elli dessutom en mycket duktig liten flicka. Hon somnade vid 23 igår och vaknade inte för nattmat förrän klockan fem i morse. Slurp slurp sa det och sen sov hon till klockan nio! Mönsternatt tycker jag som till och med hann klä mig och äta frulle innan lillis vaknade för dagen. Nu ligger hon nyrapad och utfläkt och jäser på min mage medan hon smälter morgonmaten. Jag är mycket nöjd.

Här är hon, sex veckor gammal, med prickkrämen i pannan och iklädd sin fina Bamse-dress (och Tintin-frisyr!).

Aris älskar mat, och att äta den såklart. Han är dock inte så värst rutnerad när det gäller tillagning, men inte för den sakens skull ointresserad. Det faller sig bara inte så naturligt för en grekisk man att bli en fena i köket som för, säg, en svensk man. Detta är såklart skruvat, men sant.

Efi, Aris mamma, lagar som bekant mat till halva släkten varje dag. Det är nyttiga (nåja, för det mesta), väl genomtänkta rätter som allt som oftast tar lång tid att tillaga. Jag misstänker att denna matlagnng är viktig för henne, då den gör henne viktig. God är den i alla fall och vi är såklart nådigt bortskämda.

Själv är jag i sanningens namn ingen matmänniska direkt. Hade det bara varit möjlig utan att bli sjuk så hade jag gärna levt på choklad, kakor och annat snask. Detta gör att mitt intresse för matlagning inte är så stort, vilket Aris såklart många gånger beklagat sig över. Hela somrarna består av take-away eller restaruangbesök och förra vintern blev det även då mycket take-away. Inget större fel i det kan väl jag tycka.

Men nu har vi ju lilla Elli som gör restaurangbesök ganska knepiga, i alla fall i nuläget. Dessutom har vi ett stilla familjeliv som kan upplevas som ganska rutingmässigt och ibland långtråkigt, särskilt för oss som båda är vana vid mycket omväxling i tillvaron. Så vi har diskuterat vad vi kan hitta på tillsammans för att krydda tillvaron lite och ett förslag var just att börja laga mat ihop. Aris står för passionen och jag för kunskaperna. För även om jag är ganska ointresserad av att laga mat så betyder inte det att jag inte är duktig på det.

Så igår började vi. Aris letade recept på internet i över en timme, men receptet vi till slut kom överens om var en av mina specialrätter som jag absolut inte behöver ett recept till - Apelsingryta med ris.

Jag skickade iväg Aris till affären för att handla kött, kyckling, blöjor och apelsiner, ammade en hungrig Elli under tiden.

Shoppingen gick bra och I matkassen fanns en liten chokladbonus (wohoo!). Och lagom till Aris kom hem hade lillisen somnat, snacka om timing!

Jag började laga maten och Aris hjälpte förundrat till med att pressa apelsinjuice och riva apelsinskal, samt mentalt notera varje litet saltkorn jag slängde i grytan.

Lite olja, honung, curry och kanel senare så stod den smarriga maten på bordet och vi åt med stor aptit. Fördelen med att laga mat själv är ju att man kan se till så att det blir riktigt gott. Aris var jättenöjd och sa det till och med, vilket ju såklart gjorde det hela ännu roligare.

Efteråt åt vi chokladet och kollade film i soffan, vilket även det blev extra mysigt efter en så smarrig middag.

Ny hobby här kanske?

Första bilden på Elli och mormor ihop (hemma hos farmor). Elli ursäktar gäspningen och bedyrar att det inte är en diss, hon har bara lite svårt än att styra sina impulser.

Nu ska jag erkänna ett misstag jag begick häromdagen, som säkert kan tyckas lite roligt.

När jag skrev förrförra inlägget FAQs, här på bloggen, så hade jag ingen aning om att det var en förkortning för Frequently Asked Questions.

Jag trodde att det var ett hippare sätt att skriva Facts (Fakta).

Seså, skratta nu hånfullt åt mig, det förtjänar jag.

I morse åkte mamma och Richard tillbaka till Sverige och Jim har sedan några dagar bestämt sig för att göra Chania (med tillhörande barliv) istället för att stanna i stendöda Palle. Det var fruktansvärt tungt att säga hejdå till mamma igårkväll, definitivt det jobbigaste avskedet hittills. Jag grinade och snörvlade tills jag till slut bestämde mig för att gå till sängs (redan klockan 22!). När jag steg upp vid nio i morse kändes det tomt, men redan bättre. Jag är ju egentligen van vid att inte ha familjen så nära så jag kommer in i det ganska snabbt igen, men avskeden är fruktansvärda, de känns alltid så definitiva.

Det har varit en vansinnigt intensiv vecka. Inte nog med mamma, Rochard och Jim på besök och en vilja att spendera så mycket tid som överhuvud taget möjligt så har Elli haft problem med magen och jag har spenderat många långa timmar vankandes av och an i hemmet för att försöka lugna henne. Detta har nu lett till att jag har påsar under ögonen, smärta i höfterna och en ständig huvudvärk. Jag verkar inte kunna komma över min trötthet heller, även om jag får ganska hyfsat många timmars sömn under nätterna, dock aldrig sammanhängande förstås.

Nu verkar Elli sova lugnt för första gången sen vi gick upp vid nio i morse, magen har krånglat som vanligt. Jag borde ju såklart skriva en massa positivt här nu eftersom det var så länge sen jag skrev nåt alls, men det får bli som det blir nu, kreativiteten har smitit och kvar finns bara bultande tinningar och glansiga ögon. Kanske skulle jag skippa disken och sova en stund nu när jag har chansen?

Hur som helst så har det varit fantastiskt att få ha mamma här ett tag, vi har setts jättemycket och Elli och hon klickade såklart direkt. Nästa gång blir nästa år, vilket ju inte ligger så långt in i framtiden. men tänk, då kommer det lilla pyret att kunna skratta, rulla runt, jollra och kanske till och med sitta på egen hand. Det går verkligen för fort.

Jag tänkte att jag skulle ge mina kära läsare - er - lite hårda fakta vad gäller tidsperspektivet över mitt liv här på Kreta. Bloggen heter ju ändå Jo - och livet på Kreta, så det känns som att det är på tiden att ni får se svart på vitt hur snabbt mitt liv förändrades.

6 maj 2006: Jag anländer till Paleohora
2 juni 2006: Sover sista natten i min egen lägenhet
3 juni 2006: Sover första natten hos Aris
Augusti 2006: Flyttar in hos Aris officiellt
November 2006: Plockar oliver med Aris och hans familj
29 december 2006: Går på Aris systers bröllop i Chania, får höra av svärmor att det är min och Aris tur nästa gång och skrattar bort det, en smula obekväm
11 januari 2007: Åker på semester till Goa, Indien med Aris
Mitten av januari: Jag blir (ovetandes) gravid
25 februari: kommer hem från relaxsemestern i Indien
27 februari: Testar positivt och får en smärre chock
5 juli 2007: Gifter mig med Aris i trädgården
5 oktober 2007 - ett år och fem månader efter ankomsten till Kreta: Elefthería föds, jag blir mamma!

Ja, så kan det gå om man inte är försiktig, haha! But i'z all good, man.