De senaste dagarna verkar energin ha kommit tillbaka. De första veckornasgravidtrötthet har nog lagt sig och trots resor till Chania varje dag orkar jag göra annat på eftermiddagar och kvällar. Jag har bakat jordnötspaj (flopp!) och blåbärspaj (flipp!), lagat hamburgare, fisksoppa och fisksoppa igen (har fått lite dille på fisk). Jag har gått promenader med Elli i vårsolen, kastat stenar i vattnet och kollat på båtar. Jag har spontant erbjudit mig att sitta barnvakt åt Elenis busar när hon skulle gå till frissan, även om svärmor med säkerhet hade ställt upp utan vidare.

Idag var det nationaldag och vi spenderade halva dagen ute, tittade på paraden där både Panajota och Efterpi deltog (mina ögon blev vattniga som vanligt, jag är så lättrörd!), drack kaffe i solen, köpte struntsaker i bazaren och en heliumballong till Elli, tittade på ungdomarna när de dansade kretenska danser på torget, åt god lunch hos svärmor, bjöd hela familjen på årets första glassar. Vid tre kom vi hem och slocknade alla tre, vaknade vid sex. Kvällen bjöd på hamburgare (left overs), jordgubbar och banan. Aris stack och spelade biljard med sina kompisar (det är deras torsdagstradition) och jag och Elli mös i soffan. Jag känner mig så himla härlig!

Och här kommer lite bevis: Nä, för vår uppkoppling är långsammare än en snigel. Ni får tåla er lite till tyvärr.

Jag lyxar till vardagen och lagar hamburgare till middag, bara jag och Elli är hemma. Glöm alltså rester från lunchen, som ofta är vår verklighet. Inte briam, inte fyllda tomater, inte kåldolmar eller kikärtssoppa eller linssoppa. Nä, lyxburgare!

Jag säger till Elli att stänga av Pippi och komma och äta. Hon lyder för ovanlighetens skull utan protester och kommer förväntansfull ut i köket.

"Soppa!", jublar hon och dansar. Dåvänder jag mig mot henne - stolt över att jag är så snäll och bjuder på burgare en helt vanlig onsdag - med en färdig burgare anpassad efter frökens smaklökar (utan dressing och lök). Så säger jag "Nej, det blir inte soppa ikväll, det blir hamburgare!". Vad gör ungen då? Hon himlar med ögonen (det är sant!), vänder sakta på klacken och går tillbaka till soffan. Besvikelsen är total, fast jag vet inte vem den är störst för.

Det var iofs första gången Elli blivit bjuden på hamburgare, så hon förstod nog inte vad det var. Jag lade upp på våra tallrikar trots hennes indikation på missbelåtenhet och smög in till henne i soffan. Väl där accepterade hon att smaka på "mackan", som hon kallade den, och gillade den såklart (tack och lov!).

En kulturkrock mitt i innersta familjen så att säga...

Näst sista teorilektionen avklarad, bara fredag kvar, puh! Faktum är att man vänjer sig fort vid omställningar och nu är det inte alls lika tröttsamt att ta bussen upp och ner varje dag, det är faktiskt ganska trevligt med miljöombytet, och att få vistas i en lektionssal, som sagt.

Imorgon är det nationaldag och jag har köpt en ny klänning åt Elli. Jag köper nästan aldrig kläder till henne eftersom hon får så mycket och har massor sedan innan, men ibland är det en fröjd att som mamma få välja ut en fin liten klänning till sin dotter. Den avviker lite från min vanliga smak som går i hippiestil med stora blommor och glada färger. På senaste tiden dras jag istället till Madicken-kläder och hittade en söt sak med blå, röda och vita rutor i gammeldags stil. Jaja, hon är ju söt i allt, så det går inte att misslyckas.

Ikväll bli det hamburgare här hemma, jag är så sjukt sugen på hamburgare hela tiden, och det blir ju lite nyttigare om man gör själv. Jag har förberett 500 gram färs och plattat ut dem till burgare, det blir en del över att frysa in till andra dagar. En tanke som slog mig var att om några år komme det springa omkring en 17-årig Elli och en 13-åring lillebror (eller -syster) och de där 500 grammen kommer inte räcka till nedfrysning. Man föreställer sig sällan som mamma till stora barn, tanker sträcker sig oftast som längst till småbarnsstadiet. Men jag ser fram emot att bli tonårsmamma, det ska bli himla kul.

Idag har dagen gått i ett non-stop. Upp halv sju, buss till Chania, lektioner i tre timmar, jaga blåbär i Chania, bilfärd med svåger Vassilis hem, lunch, promenad till hamnen med Elli, kasta stenar i vattnet, ta våriga foton, promenad tillbaka, vika, tvätt, hänga tvätt, diska, laga fisksoppa, laga blåbärspaj, bada Elli, äta fisksoppa, somna Elli, äta blåbärspaj. Nu har jag satt mig ner för vad som känns som första gången i dag. Ibland blir det så, och jag är medveten om att de flesta har det såhär mest hela tiden, men jag lever ett ganska slappt liv så för mig blir det intensivt.

Blåbärspajen blev fantastisk, och till den gjorde jag vispgrädde spetsad med äkta vanilj och det blev minsann godare än svensk vaniljvisp - helt otroligt! Nu är jag alldeles bugasprängd (som man säger i Skåne) och ska njuta av en film med Aris, eller eventuellt lite CSI med datorn. Vi får se om filmen är något att ha.

Ha en trevlig kväll allihopa!

Nu är jag inne i vecka tio. Alltså är en fjärdedel av graviditeten redan förbi. Känns konstigt när man ser det så.

Jag minns när jag väntade Elli, jag var så frusterad över att det skulle ta så lång tid att baka en bebis, de nio månaderna kändes evighetslånga. Efter att hon fötts ändrade jag dock åsikt fullständigt. Tänk att en människa kan komma ut, helt perfekt, efter att nio månader tidigare bara varit några kromosomer i en pung. Det är verkligen en av naturens mest fantastiska förmågor...

Lille bönan i magen slutar nu kallas embryo och bli ett foster, det ska han vara tills han ligger i mina armar i oktober, då han återigen ändrar status och blir en bebis. Fast jag kallar honom redan bebis, foster känns så... sterilt. Han är stor som en jordgubbe ungefär och har redan separerade tår och fingrar, smaklökar och ögonlock som kan öppnas och stängas. Hjärtat slår snabbt och snart tar moderkakan över all näringstillförsel. Tänk att han nu är i stort sett färdig! Nu ska han mest bara växa till sig under den resterande tiden. Det är så fantastiskt...

Elli var så rolig idag. Hon är van vid att bli buren ganska mycket, men man ska ju helst vara försiktig med tunga lyft i början av graviditeten (plus att jag har lite ont i korsryggen ibland) så jag har många gånger försökt förklara för henne att hon är stor och kan gå, men att bebisen i magen är liten och att den får ont om Elli sitter på den. Hon har inte brytt sig så mycket om denna förklaring utan fortsatt att tjata. Men idag! Vi kom hem till svärmor och skulle gå upp för deras långa trappa. Elli - latmasken - brukar be om att få bli buren upp, men idag så sa hon: "Elli tooo! Bebisen i magen ont. Elli gå fälvl! Bebisen glaj!" (Elli är stor! Bebisen i magen får ont. Elli kan gå själv! Bebisen är glad!". Tänk så omtänksam hon är, min lilla ängel. Jag tror att hon kommer att bli finaste lilla storasystern på jorden.

Aris hade ärenden i Chania igår, så vi åkte in tillsammans i bil. Vi kom därmed hem tidigare och hann äta lunch med familjen. Alla frågar hur det går, och det går ju bra, så det blir uppsluppna samtal om hur galen trafiken är i Grekland. Det är mest jag som pekar på galenskaperna och de andra som skrattar, de vet ju som vanligt inte riktigt hur det ser ut i andra länder utan tycker lagbrytandet på landets gator är besvärlig men normal.

Plötsligt mumlar lokalpolitikern i familjen något till Aris, men jag fäster ingen uppmärksamhet, och uppfattar inte ens vad som sägs. Aris mumlar tillbaka och snart är svärmor med i diskussionen. Mellan ett par tuggor inser jag att de pratar om mig och mitt körkort. Jag frågar Aris vad de pratar om och han mumlar otydligt något om "någon som vi känner som vi borde kontakta...". Jag frågar vad han menar men anar redan. Tydligen har familjen nån kontakt som skulle kunna "underlätta" för mig att ta mitt körkort. Jag ler och säger att det enda som kommer göra det lättare för mig att ta mitt körkort är att läsa så mycket som möjligt i boken och lära mig bilen så bra som möjligt. Aris påstår då modigt att i Aten, där finns det ingen som tar sitt körkort utan att betala minst 250 € under bordet. Jag vänder mig då våghalsigt till lokalpolitikern och säger att det absolut värsta med det här landet är korruptionen. Jag blir röd om kinderna, det är inte vanligt att vi ens pratar med varandra utöver hälsningsfraser och allmänt sett ska mycket respekt visas mot de äldre herrarna i familjen. Som tur är skrockar han och säger, halvt skuldmedvetet (för han inser kanske att jag har rätt) och halvt besserwisseraktigt att "det kommer ALDRIG att ändras". Konversationen avslutas med att jag säger "Det måste det.".

Huruvida familjen kommer att utnyttja sina kontakter för mitt körkorts skull vet jag inte, men om de gör det, så hoppas jag att de aldrig berättar det för mig. Så sunkigt det skulle kännas...

Jag känner mig sjuk nästan varje dag. Minst ett par gnger om dagen vill jag bara ta på mig de mjukaste kläder jag har, koka en kopp citronte och krypa ner i sängen. Det känns som att kräksjukan ska bryta ut när som helst. Men den gör inte det. Jag är ju bara gravid.

Jag tänker inte alls särskilt mycket på att jag är gravid, inte som första gången när jag väntade Elli. Då var det timmar om dagen som spenderades på olika familje- och graviditetshemsidor och varje minut fanns minst en reflektion angående det lilla livet som växte i magen. Jag kunde inte bärga mig innan jag skulle få veta om det var en pojke eller flicka och de sista månaderna var som tortyr av längtan.

Det är väl klart att jag längtar efter denna lilla busen också, men den upptar betydligt mindre tankeverksamhet än Elli gjorde. Jag är inte ens särskilt spänd inför vetskapen om dess kön - det spelar liksom ingen roll. Dessutom är jag redan så säker på att det är en grabb.

Denna antispänning oroar mig. Detta barn var till skillnad från Elli planerat, man antar att spänningen och förväntningarna därmed torde vara större, men icke. Vi är glada över graviditeten, men obehagligt neutrala i våra känslor. Jag hoppas innerligt att de stormiga känslorna kommer när bebisen gör det.

Idag började jag mina teorilektioner för att så småningom förhoppningsvis ta körkort. Det var hälften pirrigt och hälften jobbigt att ta sig ur sängen klockan 6 i morse. Två timmars resa med buss, hitta till lektionssalen i Chania (vilket var lätt!) och slam!, rätt ner vid skolbänken. Känslan av att sitta i en liten lektionssal med vit tavla, förväntansfulla elever omkring mig och en skjortklädd lärare med en kaffe i ena handen var svindlande. Jag har alltis älskat att plugga, mer och mer ju äldre jag har blivit. Nu är kanske inte körteori högst upp på min individuella val-lista, men ett nödvändigt ont för att vinna lite rörelsefrihet i det här landet.

En kvart in i lektionen undrade jag vad fan jag hade gett mig in på. Nog för att jag kan hantera en vardaglig konversation med svärmor på grekiska, men steget till att fatta körkortsteori är därifrån ganska stort. Läraren pratade och pratade och visade bilder (tack gode guuud!), jag uppfattade kanske vart femte ord av vad han sa, om jag hade tur. Men, ju längre lektionen fortskred desto mer greppade jag vad han sa, jag utvecklade en teknik att hysteriskt bläddra i min engelska teoribok så fort en bild dök upp på väggen, sedn gjorde lärarens utläggningar den sista knuffen till att jag på ett ungefär fattade vad det hela handlade om. Mot slutet blev jag modig, trots att jag hade svurit åt mig själv att inte en enda gång under den här veckan räcka upp handen för att försöka briljera, så räckte jag upp handen för att ställa en fråga. Jag kunde  liksom inte hålla mig längre. Lyckligtvis förstod läraren min fråga, och lyckligtvis var den så smart att till och med han började skratta och blev lite röd i ansiktet och sa att det var en klurig fråga som det nog inte fanns nåt svar till. Hela klassen skrattade när jag kaxigt svarade "Okeeey!" på bredaste amerikanskan. Typisk mig. Men det var roligt, uppsluppet liksom.

Efter den tre timmar långa lektionen gick jag tillbaka till busshållplatsen, väntade i tre kvart och tog sedan tvåtimmars-bussen hem igen. När jag kom hem möttes jag av en diskande man och ett sovande barn (första gången Aris någonsin somnat Elli!) - fröjden i det! Nu är jag sjukt sliten, så jag ska bara slafsa i mig mina spaghettisar och sedan vila en stund innan galningen vaknar. Sedan blir det till att plugga, lika mycket som jag älskar lektionsstudier, hatar jag hemplugg, så det här med att inte lyckas lära sig allt i salen är inte till min fördel.

Jag blir ofta tillfrågad om hur den grekiska krisen upplevs inifrån. Jag har inte haft något svar. Jag lever ganska isolerat från både ekonomi och samhälle i en liten by, långt ifrån de stora städerna. Men jag vet ju hur snacket går och är jag uppmärksam så hänger jag med i nyheter och jargonger.

Människorna i Grekland känner sig svikna. Den publika sektorn strekjar mot åtdragningarna som måste göras för att landet inte ska kickas ur EU. Jag förvånas inte och en av anleningarna är att jag känner till grekernas jag-tänkande, de sätter allt som oftast sig själv och sina nära i första rummet utan att tänka på hela landets invånare som en enighet. De offentliga jobben delades ut till folket likt presenter. Fick man ett sådant jobb fick man en bra lön, försäkring som annars kostar skjortan, säkerhet mot uppsägning (en gång inne alltid inne). Men i takt med att världen utvecklas försvinner rimligtvis behovet av vissa anställningar. Detta hade man visst inte räknat med, hur många tjänster finns inte idag som egentligen är helt onödiga. Datorer anväder man sig sällan av då de gör en stor del av bemanningen sysslolös, om saker arkiverades i datasystem, vad gör man då med personens som har hand om pappersarkivet? Ingenting finns att tillgå på nätet, utan man måste åka till rätt kontor vid rätt tid, ställa sig i rätt kö, med rätt blanketter, rätt ifyllda för att få rätt stämpel för att sedan kunna bege sig till nästa ställe och kö. Så funkar det här. Egentligen är det inte konstigt att de som kan använder sig av mutor för att snabba på processer. Får man en gång in en fot på en statlig arbetsplats är man tryggad för livet. Då kan man sitta där och fila naglarna eller klia pungkulorna med sin stämpel i ena handen och kön av frustrerade människor behagligt ringlandes framför en. Dessa jobb får man dessutom genom kontakter, tro inget annat.

På andra sidan har vi alla vanliga människor, de utan kontakter. De slavar på svarta jobb, för en maxlön på 600-800 € i månaden, vill de ha försäkring jobbar de ibland gratis på kvällarna någon annanstans, bara för att få den. De är många, fler än ni kan föreställa er. Jag har varit en av dem såklart. Det är så utbrett att det inte går att kämpa emot. Blir du erbjuden ett jobb i en restaurang och börjar kräva att det ska vara vitt så kickar de en på en gång, varför skulle de betala mer än dubbelt så mycket för sina anställda än alla andra. När skatteverket gör sina "razzior" så förvarnas alla, mun-mot-mun-metoden är effektiv och inom loppet av en timme vet hela byns restaurang- och barägare att de måste lämna ut kvitton och skicka hem sin svaranställda personal för dagen. De som åker fast är så få att de inte kan räknas.

Sen har vi en regering som är så uppblåst och kaxig, oavsett vilket parti som sitter. Alla håller varandra om ryggen och om folket är jag-tänkare så är det för att pappa regeringen var en fullständig egoist. Oerhörda summor pengar har försvunnit och här verkar dte inte finnas någon som granskar, skulle de våga sig på något sådant hade de "tagits om hand", med mutor, eller annat. Det låter som en film, men det är verkligheten här. Man ska veta sin plats i ledet och hävda sig med barnsliga statussymboler som bilar och gucciväskor. Man ska roas av halvnakna väderpresentatörer som åmar sig framför den grekiska kartan, och man ska dricka sina kaffe i solen och skvallra om vad grannen haft för sig under helgen. Man ska viska om allt, men aldrig säga något högt. Säger man något viktigt högt så tystnar alla omkring en.

Grekerna är lite som trotsiga barn. De pratar för högt, de tar vad de vill ha utan att fråga, de ljuger, de smusslar, de vet inte vad PK betyder och de skrattar i smyg när de lyckas lura någon stackars idiot. Pappa regeringen har varit ett mycket dåligt föredöme.

Men nu verkar det vara pay-back-time. Pengarna är slut, folk i den publika sektorn måste avsättas eller få sina löner kapade. Skatterna höjs (även om det vore bättre att se till att överhuvudtaget få in skatterna som borde fås in), och livet kommer att bli svårt för många. Hela landet måste göra om - göra rätt, och det ser jag fram emot.

För det är ändå en skam att ett så vackert land, med så rik och stolt historia, kan vara så smutsigt under ytan.

Alltså, jag har viss förståelse för att svenskar klagar på för höga skatter, i synnerhet företagare, det är sjuka procenthalter man ska betala i skatt. Men, det är å andra sidan lätt för de som vill jobba rent. Allt finns tillgängligt på nätet. All information, alla val, alla blanketter. Man kan förstå om man vill och man kan ta sig fram i byråkratin snabbt och smärtfritt.

Jämför med Grekland till exempel. Vill man starta ett litet företag som säg... content writer, där man inte behöver vare sig lokal eller produkter, bara blanketter så att man kan fakturera och deklarera i stort sett. Det tar månader - som bäst, att rigga något sådan, det tar oändliga möten, köer, papper, stämplar, mutor (!) och kontakter att ens lyckas. Dessutom måste man försäkra sig separat vilket kostar skjortan! En som vill driva igenom ett litet företag, som kommer att dra in en ganska oansenlig privat lön, kommer aldrig att gå i vinst genom att göra det legalt. Summorna denne får spendera innan företaget ens är ett företag är skrattretande. När allt väl är i ordning kanske man betalar lite mindre i skatt här än i Sverige, men det är fan inte värt det. Som grädde på moset blir man skrattad åt av vänner och bekanta som känner till systemet här "Va? Varför vill du jobba vitt? Du förlorar ju en massa pengar på det!" I ett land i ekonomisk kris har det aldrig varit tydligare hur korrumperat detta land verkligen är. Jag läste idag i tidningen att Grekland beräknar omsätta ca 200 miljarder kronor i mutor varje år, jag har själv sett det flera gånger och häpnas fortfarande hur personer med respektabla yrken så skrupellöst tar emot enorma summor pengar av fattiga människor, bara för att de ska prioriteras eller behandlas bättre, eller behandlas alls. Två hundra miljarder. Taxichaufförerna strejkar nu, för plötsligt ska de tvingas skriva ut kvitton för sina körningar. "Ni måste skatta." "Då strejkar vi.". Det låter sjukt för oss, gör det inte?

Jag har i alla fall betsämt mig för att betala Sveriges höga skatter, tills Grekland kan erbjuda mig ett sätt att bedriva verksamhet på ett sansat sätt så håller jag mig till det som är civiliserat, där man kan ta sig fram bland paragrafer och blanketter och knapptryck på nätet, utan att betala hundratals, eller kanske tusentals € i mutor. Ett sånt system ska fan inte uppmuntras.

Efter en eftermiddag runtsurfandes på nätet hittade jag ett sätt för mig att bedriva min verksamhet legalt, jag registrerade mig, fyllde i personuppgifter och kan nu både fakturera och deklarera utan problem. Jämför det med alla de hundratals (tusentals?) € och timmar det hade tagit här.

Det är verkligen på tiden att landet har hamnat i kris, jag hoppas bara innerligt att det KAN ändras. Folks synsätt måste ändras på djupet och oändliga ändringar måste göras innan det kan börja gå framåt. Man måste tydligen nå botten först.

Härliga söndag... Tillsammans hela dagen allihopa, lång promenad i duggregnet, lek i lekparken, lunch med storfamiljen, slapp eftemiddag med vedspisen tänd och tomatsåsen puttrande på spisen... Nu har Aris åkt iväg för att kolla fotboll och Elli ska läggas om en knapp timme. Pizzan är färdig och luktar ljuvligt och feta godispåsen väntar i skafferiet. Jag har massor av nya avsnitt CSI att kolla på och känner mig bara så sjukt... nöjd.

Vad väntade på mig på postkontoret idag? En hel låda full med svenskt gottis. Två och en halv påse plus ett kexchoklad närmare bestämt. Fatta lyckan!

Jag beställde godiset för en vecka sedan på www.candyfromsweden.com, de har ett döhärligt sortiment och levererar till hela världen, med lägre porto än vad privatpersoner kan skicka för. Godiset är färskt och luktar precis som vid lösgodisdisken hemma. Helt sjukt ljuvligt!

Kände bara att jag verkligen ville promota dem lite...

Mums, mums mums...

Idag är det väldigt vackert väder här i Paleohora - den välsignade byn. Kan ni tänka er att jag går omkring i linne och halvsvettas? Solen skiner ihärdigt och havet är stilla. En riktigt fin vårdag som vittnar om att en het sommar är på intågande. Våren är definitivt min favoritårstid här i Grekland. I Sverige är det sommaren, som - när den är riktigt fin - går att likställas vid en fin vårdag här - vädermässigt alltså. Omgivningen blommar och allt som ska vara grönt och fuktigt är grönt och fuktigt; på sommaren är det gultaktigt och torrt.

Bredvid mig ligger en kanelbulle, men inte särskilt länge till. Elli tittar på Nalle Puh och jag ska just ta mig för att plugga körkortsteori, börjar ju enveckas-kursen nästa vecka. Sen blir det promenad i solen, lunch och kanske en kaffe på nåt café. En ganska härlig dag med andra ord.

Aris syster åkte till Chania idag för att shoppa. Egentligen jobbar hon som postgumma, men idag är det strejk.

Aris sitter här bredvid mig i soffan och kollar fotbollsmatch - inhemsk (eller vad fan det nu kallas när båda lagen kommer från ens land). Efter en dryg timme märker jag att reportern snackar engelska - på en grekisk kanal! Vadan detta? Jag frågar Aris och borde kanske ha räknat ut svaret själv "Det är ju strejk idag.".

Strejk i den publika sektorn i Grekland måste vara det enda som verkligen får det grekiska folket att enas.

... man vaknar klockan 8 på morgonen och MÅSTE ha muffins.
... man ställer sig och bakar dessa muffins vid ungefär samma tidpunkt.
... man får svårt att inte gråta när muffinsen blir misslyckade.

Idag var vi i Chania igen, precis som i torsdags. Vi brukar vilja undvika Chania, jag och Aris, då ingen av oss är särskilt förtjusta i staden, han eftersom han inte gillar städer överhuvudtaget, och jag för att jag tycker att Chania är för stökigt och hetsigt och trångt och jävligt. Men denna sommar har vi ställt oss in på att göra många turer - och det är vi jätteglada för.

Varför? Jo, för att vi vid varje runda får ta oss en titt på vår lille bebis som växer i min mage. Ja, det kommer säkert inte som en överraskning för särskilt många, och inte för oss heller, denna lille typen var planerad, även om det gick väldigt fort.

Jag vet att jag i höstas var lite velig och kanske antydde en önskan att vänta med ett andra barn, men ni som känner mig vet att jag ändrar mig precis hela tiden - och dessutom är ganska impulsiv. Vi kom överens om att ha mellan 3-4 år mellan barnen om vi kunde, så det passade bra att blrja verkstade efter jul, och det tog sig minsann direkt. Så om Elli får ha en tattoo "Made in India" på så får denne lille ha en "Made in Thailand". Vi är så förutsägbara...

Jga har inte alls nått vecka 12 än, men känner ingen direkt anledning att hålla på den här nyheten längre. Vi har hört det lilla hjärtat slå och sett den en centimeter stora sjöhästen skruva omkring på sig, så läget känns stabilt. Dessutom mår jag lite illa om morgnarna och har en drös andra trygga symptom på att allt är som det ska.

I oktober är det tänkt att bebisen ska komma, lagom till Ellis födelsedag, så vi har en lång sommars väntan framför oss, men jag ska bara njuta och ta det lugnt. Och Elli ska gå på dagis - hon börjar efter påsk, stora flickan!

PS. Jag tror att det är en pojke (en känsla jag har, har inget alls med något särskild önskan att göra), vad tror ni?

Svärmor kom just förbi med lille Lefteris, Ellis kusin på 7 månader. Hon passar honom om dagarna när Eleni städar på hotellet. När hon droppar förbi oanmäld och jag och Elli sitter i pyjamasar, i ett lite stökigt hus klockan 12 på dagen känner jag mig en aning påkommen- vilka slashasar liksom! Men som tur är har hon alltid överseende med mitt beteende, om det är för att jag är utländsk, eller hennes enda sons fru vet jag inte, men hade det varit en av hennes egna döttrar så hade de fått höra... Nu säger hon bara åt mig att jag är tramsig om jag försöker ursäkta mig - "det är väl inte stökigt, och det är ju lördag, lite slapp ska man väl få ha!".

Vi satt i soffan och pratade medan Elli lekte med lillen, och i något skede frågade Elli var Vassilis (Elenis man) var, och svärmor svarade att han säkert satt på något café och drack kaffe och läste tidningen. Då slog det mig... Vassilis jobbar som brandman, vilket innebär att han jobbar 24 timmar och är sedan ledig i två dagar, ändå lämnar de sonen till Efi varje dag. Att Vassilis, de dagar han är ledig, skulle ta hand om den lille finns inte i någons värld. Nej, då sitter han nere i byn och läser tidning och dricker kaffe, medan Efi lagar allas lunch och tar hand om deras barn.

Och vi säger att Sverige är ojämställt... Här vet man inte ens vad jämställdhet betyder eller vad det skulle vara bra för.

Igår när vi cyklade hem från lunchen började Elli snacka på sin stol bakom mig.

"Poune tomten? Påmmå sentå? Mååånga sentå!"
(Var är tomten? Kommer presenter? Många presenter!)

sedan vidare

"Tomten e emma. Bammalmoffa otså emma. Eskadaj bammalmoffa. Eskadaj Elli. Eskadag mellå. Måååånga mellå. Bammalmoffa eskadaj mellå."
(Tomten är hemma. Gammalmorfar är också hemma. Jag älskar dig gammelmorfar. Jag älskar dig Elli. Jag älskar dig karameller. Många karameller. Gammelmorfar älskar (dig) karameller.

Allt var liksom bara taget ur luften. Tyckte det var så gulligt. Tankar från en tvååring, liksom.

Jag har hyllat min storebror förr, men det tål att göras många gånger, för han är ganska genial.

Jim har skapat (ja, skapat, som i lärt sig programmering och själv kommit på och förverkligat varenda liten idé) ett program för att på enklast möjliga sätt kunna göra egna hemsidor. Sedan har han lanserat det och erbjuder det nu gratis till alla och envar. Detta program är så lätt att en 8-åring numera själv kan smälla upp en egen hemsida på en eftermiddag. Alla ni som försökt er på att skapa egna hemsidor och gett upp - nu bör ni testa igen. Ni som har en blogg på blogg.se - ungefär så enkel är Jims tjänst.

Själv har jag efter en timmes pillande fått ihop det här: jodesign.n.nu och tänker fortsätta pilla så fort jag får tid. Det är äntligen roligt!

Alla ni andra bör definitivt kolla in denna nya tjänst. Gör det på n.nu. Nu!

En liten snipp från en dröm.

Jag ker med mamma i hennes bil i Malmö. Vid ett för oss välkänt övergångsställe blir jag plötsligt vansinnig och tappar all sans. Jag säger åt mamma att trycka på gasen och köra! KÖRA! Plötsligt ser jag Kristin Kaspersens glittrande ögon, glossiga läppar och gnistrande tänder le mot mig. Jag blir ännu mer vansinnig och skriker åt mamma att "trampa i mattan!". Kristin försvinner men efter henne trippar Lill-Babs fram på sina stiletter. Trots stiletterna är hon jättekort. Hon har fluffigt hår och bubbelgumsrosa läppar. Mamma protesterar, säger att hon kommer köra över Lill-Babs, men då kontrar jag "Jag skiter i vem du måste köra över, bara du KÖR! KÖR FÖR HELVETE!!"

Jag har ingen aning om varför jag fick panik vid det där övergångsstället. Eller varför jag drömmer om Kristin Kaspersen och Lill-Babs. Jag finner det hela ganska obehagligt faktiskt.

När jag var liten var jag livrädd för eld och elsvådor. Jag funderade ofta över strategiska vägar ut ur huset innan jag skulle somna, ifall det skulle börja brinna. Hur skulle jag kunna rädda familjen? De var ju utspridda över alla husets hörn, så det skulleb bli svårt. Jag bestämde mig alltid för att rädda Måns först, för han var minst, och Jim befann sig alldeles intill Måns rum, så det skulle bli lättare att rädda honom också. Mina föräldrar låg på ovanvåningen, men de var vuxna så de hade störst chans att klara sig själva. Så resonerade jag ofta.

Värst var min rädsla när jag sov över hos morfar, särskilt när jag låg i hans sovrum, då var ångesten ofta kvävande. Jag låg ofta vaken i timmar innan jag till slut kunde somna. kanske låg det en energi i det rummet som skar sig med mig? Jag märkte nämligen när jag blev större och började sova i rummet intill, eller det på andra sidan storarummet, att rädslan för eldsvåda minskade drastiskt.

Idag är jag inte ett dugg rädd för eld, alltså, klart det skulle vara hemskt m det inträffade, men det är ingen fobi jag har som jag måste dras omkring med. Jag tänker aldrig att det ska börja brinna någonstans.

Men en annan fobi har tagit plats inom mig, och det är brist på syre. Jag drömmer ofta mardrömmar om att jag befinner mig under vatten och desperat behöver luft, men att ytan är långt borta. Jag simmar och simmar men når inte ytan och paniken väller över mig. I verkligheten blir jag numera obehaglig till mods när jag doppar huvudet under ytan och försöker hålla andan en stund. Jag befriar mig frn vattnet ofta långt före syret i lungorna tagit slut. Det är för obehagligt.

Att vistas i trånga barer, eller konserter, eller bussar eller var som helst där jag känner mig klämd och inte har någon direkt flyktrutt är också vansinnigt obehagligt. Klaustrofobi kanske det kallas? Men för mig har det samma ursprung som rädslan för att befinna mig under vatten. Det känns nämligen som att jag ska kvävas. Hjärtat börjar bulta och jag får svårt att andas. Läskigaste som finns!

Min värsta skräck är att begravas levande, jag får kräkkänslor nu bara jag skriver det. Jag kan verkligen inte tänka mig något vidrigare... Hellre att jag hoppar från eiffeltornet, eller kör en kniv i mitt eget hjärta. Inte för att vi kanske måste vara så morbida, men ändå...

Vad är du rädd för?