Det är mycket pappa här hemma just nu. Det är fortfarande tydligt att jag är viktigast för Elli, om jag går kan hon börja gråta, det händer t ex aldrig med någon annan, inte ens med Aris.

Men hon är väldigt fascinerad av sin pappa. Förutom att ordet pappa är det mest välanvända ordet just nu (det har nämligen många betydelser: pappa, lampa, sko (papoutsi på grekiska) och jag tappade den, så frågar hon mig nästan hela tiden: Vaepappa? eller Vaepapapapa? vilket såklart betyder: Var är pappa? Jag har länge och ofta ställt henne den frågan så förmodligen är det just därför denna fråga har snappats upp och nu efterapas. Så fort hon druckit sin morgonvälling så ställer hon sig upp i sin säng och frågar mig: Vaepappa? trots att han ligger i samma säng som jag. Likaså varje gång han lämnar huset eller hon hör en motorcykel komma körandes utanför: Vaepappa? eller Vaepapapa?

Som grädde på moset så kom hon just förbi, gåendes mot Aris med ett smackande ljud med läpparna - hon ville ha en puss. Från pappa.

Det är väldigt gulligt måste jag säga.

Jag  fick en fråga bland kommentarerna idag om min grekiska, om jag fortfarande kämpar för att förstå och göra mig förstådd eller om det kommer relativt flytande nu.

Alltså, beroende på vem man frågar så får man väldigt olika svar. Frågar ni mina vänner och familjemedlemmar som har varit här nere och sett mig "in action" så kommer de att säga att jag är jättaduktig och förstår "allt". Detta helt ogrundade svar bottnar nog i att grekiska språket är så oerhört svårt och för de som inte förstår ett dyft så låter det som att jag faktiskt är jätteduktig och förstår allt, men tyvärr är det långt ifrån sanningen.

Jag har kanske tagit tio lektioner i grekiska sen jag kom hit, så det jag kan har jag i stort sett lärt mig genom att snappa upp, och det är inte lätt att snappa upp när man inte har någonting att associera med. Grekiska språket är inte besläktat med något annat språk och låter därför som "rena grekiskan". Ett exempel: Tack heter Efharisto på grekiska. Alla ord är lika kluriga.

Idag hänger jag oftast med i dagligt tal, även om det fortfarande är svårt att aktivt delta i konversationer. Men jag tänker som så att jag har ett helt liv på mig att lära mig språket här och jag låter det gå sakta med stadigt framåt. Och när de börjar ge "riktiga" lektioner här i byn så kommer jag stå först i kön att få delta, att ta lektioner av en vän fungerar inte så bra med min självdisciplin, det blir mest skratt och fjant. Egentligen är språk något jag lätt lär mig, så för mig är detta med min dåliga grekiska lite av en känslig punkt.

Något som för närvarande är viktigare för mig än att jag ska lära mig flytande grekiska är att Elli ska lära sig flytande svenska, så jag pratar så mycket svenska jag bara kan när vi är hemma, till och med med Aris ibland som inte fattar ett dyft. Den fantastiska chans hon har att lära sig ett extraspråk utan att ens tänka på det får hon inte igen. Om jag lär mig grekiska nu eller om ett par år gör ingen större skillnad.

Men visst, livet här blir nog lättare den dagen då inte språket längre är ett hinder.

Nyss skrev jag det sista ordet i min kaffetext. Det var en oerhört befriande känsla. Kvar finns naturligtvis korrläsningen, men själv produktionen är klar.

Halleluja!

Elli sover.

Aris kollar fotboll.

Jag jobbar (officiellt - egentligen köper jag en symaskin och leker med min blogg, men sch).

Ja, kreativiteten sprudlar verkligen. vad är det för ord egentligen... Sprudlar? Roligt.

Kolla så fint Johanna har pimpat min blogg! En helt ny och uppdaterad bild i sköna färger, mmm, jag känner hur kreativiteten börjar bubbla i fingrarna.

Då får vi hoppas att det var detta som behövdes för att hitta lusten igen.

 

Elli är en liten muntergök mest hela tiden. Lugn och glad och rolig är nog hennes största karaktärsdrag. De enda gångerna hon gråter är när hon slår sig hårt eller om man gör fel när man tillrättavisar henne. I stort sett.

I dag passar farmor lillnallen, det går alltid bra vid lämning, en puss, lite vink vink och sedan full fart in i köket där Elli vet att farmor har mnjam mnjam på gång. Hon älskar sin framor, jag tror att det har mycket med maten att göra, de delar den passionen. Det känns i alla fall väldigt tryggt för mig att lämna Elli hos henne då jag vet att de njuter av varandras sällskap. Ibland kan jag dock svartsjukt undra om Elli kanske inte tycker att det spelar någon roll vem hon är hos eftersom hon aldrig verkar ledsen när jag lämnar henne, men det är förstås en negativ tanke som många gånger om uppvägs av de positiva.

Nu precis ringde Efi och frågade om hon skulle låta Elli sova sin middagslur där eller om jag skulle hämta henne och somna henne här hemma. Jag sa att hon likabra kunde sova där som här så hon fick stanna. Sedan frågade hon om jag ville säga hej till lillis genom telefonen och det ville jag naturligtvis. Det var då det hände.

När lillan fick höra mammas röst i telefonen så bröjade hon gråta, det var inget gnällgråt utan riktigt ledsengråt och jag blev helt paff. Det gick förstås snabbt över och innan vi la på försäkrade jag mig om att hon var glad igen.

Samtidigt som det alltid är obehagligt när min lilla bebis blir ledsen så kändes det ändå lite skönt att få en bekräftelse på att inget klår mamma.

Åååh mitt lilla pyre, nu saknar jag henne...

Lillmesen här hemma är väldigt matglad, det märkte vi redan när hon var spädbarn och spenderade största delen av sin vakna, och sovande tid ammandes, ja, hon åt till och med i sömnen. Det höll i sig och när vi introducerade lite gröt vid fem månaders ålder så åt hon glupskt när hon väl fattat hur skedätande gick till.

Idag äter hon ibland lika stora portioner som jag och hennes aptit är en återkommande lustighet i familjen och grund för många vitsar och skratt. Elli själv bryr sig inte så mycket utan tuggar glupskt vidare.

Det första Elli gör innan hon knappt slagit upp ögonen varje morgon är att bestämt kräva "mnjam", dessa bestämda uppfordringar tar inte slut förrän någon av oss masat oss upp ur sängen och hämtat en flaska välling åt henne. Då kastar hon sig ner i liggande position och inväntar flasknappens placering i munnen. När vällingen är slut låter hon oss veta det genom det magiska ordet "mnjam" och då är det dags för vanlig frukost som ägg, yoghurt, macka eller frukt.

Varje gång kylskåpet öppnas hör vi "mnjam" från Elli, likaså vaje gång orden "mat", "äta", "mjölk", "na fame", "gala", troi" etc yttras från någon (ja, alla orden betyder i stort sett äta, mat eller mjök på något sätt).

Nu har hon precis satt i sig två päron och ber om mer. "Mnjam!"

Elli har tre passioner. De är mat, djur och skor. Hon förstår både grekiska och svenska för ord relaterade till dessa tre saker, utöver det i stort sett ingenting mer än mamma och pappa, i synnerhet pappa.

Hela dagarna går hon omkring och hämtar skor, pekar på skor och leker med skor. Jag visste inte att man fick fetischer i så ung ålder.

Varje gång hon hör en hund skälla eller en katt jama så säger hon "woff", till och med i sömnen (ja, det är sant!).

I Ellis framtid ser jag en tjock madame vräkt i en lyxig sammetssoffa omgiven av små mopsar och snygga skor. Där ligger hon och äter stora lyxiga middagar, serverade på guldbrickor, och trycker i sig praliner och bläddrar i modemagasin, framför allt skomodemagasin. Allt medan hon klappar sina små mopsar och ger dem godsaker. Hon har betjänter förstås och är väldigt bestämd i tonen när hon ber om saker.

Det finns en flicka som heter Lisa som är väldigt duktig på att skriva. Hon är lite som ett barn och lyckas reagera på allt med en härlig glimt i ögat. Hon har dessutom (snart) gett  ut tre böcker, två ungdomsböcker och en lärobok. Jag har följt hennes blogg sen i början av 2006 och undrade länge när det var dags för henne och hennes stabile sambo att skaffa barn, så när hon i somras meddelade att hon var gravid blev jag glad, bättre mammamaterial finns nog inte.

Det är så konstigt med bloggar, man tar del av en främlings liv så till den grad att hennes liv påverkar ens eget. Lisa är en av dem för mig. Hon är min ovetande syster eller vän åtminstone och hennes små blogginlägg lyfter alltid en tung dag, en gnutta i alla fall, och bara det är ganska fantastiskt.

I onsdags föddes hennes lille son, den lyckans osten. Och tårarna sprutade när jag fick se första bilden  på honom på hennes blogg bara några timmar efter förlossningen. Plötsligt längtade jag så efter nästa gång det är min tur, samtidigt som jag blev helt varm inombords när jag tänkte på att jag redan har ett litet mirakel. För hur klyshigt ni än kanske tycker att det låter så är det precis så det känns, som att man skapat ett mirakel. Och kärleken har verkligen inget slut, även om den ändå växer och växer för varje dag som går.

Ja, nu blev det väldigt sentimentalt, men när balla kvinnor får uppleva det bästa som finns så blir det lätt så.

Grattis Lisa och Gustav! Det är nu ni kommer att uppleva de STORA känslorna.

Jag ska köpa en symaskin, jag har spenderat säkert 20 timmar med att leta efter den ultimata maskinen på nätet. Budgeten i början var: så billig som möjligt, vilket innebar runt tusenlappen, men sedan läste jag på forum och jämförde priser med egenskaper och budgeten steg och steg. Nu ligger den på mellan 200-250 pund, plus frakt fån England (ca 50 pund, men det blir ändå betydligt billigare än att köpa motsvarande maskin här) och för det får jag en fin basmaskin med stark motor som kan sy flera lager jeans, och balla sömmar och andra finesser. Och nu kan jag knappt bärga mig! Jag ska först sy nya kuddfodral till våra sorgliga små sittkuddar, sedan laga allt som ska lagas här hemma och sedan ge mig ut på större äventyr som kläder (hjälp!).

Det kliar i fingrarna och det enda som ligger mellan mig och min symaskin nu är jobbet om kaffe som jag håller på att färdigställa.

JAG VILL SY. NUUUUUUUUUUU!

Men först mer kaffe.

Jag har inte varit mig själv idag. Efter en lång tid som balanserad och harmonisk människa så har jag fått smaka på hur livet känns när inte allt känns så där förbaskat bra. Ingen direkt anledning har jag heller utan lutar åt att kroppen är i kemisk obalans.

Det började med att jag tappade bort Elli TVÅ gånger. Historien ni fick ta del av nedan upprepade sig väldigt snart och andra gången lyckades hon ta sig över gatan och upp för grannens väldigt långa stentrappa innan jag hittade henne. Jag var ensam hemma och sprang som en fnattig hare gatan upp och ner skrikandes efter Elli innan en idiot till granne pekade till mig var hon befann sig (tar man inte hand om en ettåring man ser på en gata helt utan sällskap?). Såklart kom Aris körandes precis då och blickarna jag fick av honom när han förstod att jag tappat bort henne IGEN var inte nådiga. Men jag förstår honom, vilken idiot låter en sådan historia upprepa sig inom loppet av en timme. Kan tillägga att det inte gick mer än en minut utan uppsikt innan hon var försvunnen och jag var säker på att dörren var stängd.

Kort därefter satt jag i sängen med Elli hårt i famnen och skakade, och sedan grät jag lite med. Läskigare har jag knappt varit med om.

Sedan var det kört, en butter mamma och fru med oerhört kort stubin har min lilla familj plågats av resten av dagen. Ingenting har känts ljust, trots lilla Ellis leenden och solens ihärdiga strålar. Nä, denna dagen får gärna strykas ur mitt minne illa kvickt.

Nu har Elli lagt sig och i morgon hoppas jag att den vanliga harmonin infinner sig och att jag kan ge mina älsklingar den Johanna som de förtjänar.

Tack och adjö.

Oh herregud! Oh HERREGUUUUD!

Idag är det fantastiskt vackert väder här, 20 grader och sol och därför lämnade jag ytterdörren öppen när jag steg upp. Vi åt frukost och klädde oss och sedan satte jag mig vid datorn lite medan Aris gick ut och sågade ved och Elli lekte i sin lekhörna. Hon kan ju inte gå nedför trappor än så jag bekymrade mig inte över den öppna ytterdörren, dessutom var ju Aris precis utanför.

Efter en stund tänker jag att det är väldigt tyst här hemma, och det var ju värst vad hon låtit mig sitta länge vid datorn utan att komma och hälsa på... Så jag gick för att se efter var hon var. Inte i lekhörnan i alla fall... Jag ser sedan ett spår som leder ut genom ytterdörren, ett litet led av Ellis kläder och leksaker och jag rusar ut. Ingen Elli i sikte. Aris varken hör eller ser någonting eftersom han skär veden med en maskinsåg.

Uppe på vägen, på Aris lilla motorcykel hittar jag henne till slut, alldeles överlycklig över sitt lilla stunt.

Min puls rusar fortfarande. Lilla, lilla galenpanna! Och dumma, dumma mamma...

Vi åkte till Chania idag. Aris hade en massa ärenden där och jag tog tillfället i akt att ha en mysdag ensam med honom. Vi lämnade Elli hos sin farmor vid 10 och gav oss iväg. Dagen var helt ok, det var mest fokus på jobb, men det var ett skönt avbrott ändå.

När man just kommer in i Chania är den gamla kyrkogården en av de första saker man möts av. Egentligen ser man bara en hög, vit stenmur, men man vet att stadens begravningsplats ligger där bakom. Regnet hade öst ner under hela färden från Paleohora, men slutade precis när vi kom in i staden, solen forcerade sina strålar genom det allt mer tunna molntäcket över oss och den vita kyrkogårdsmuren var väldigt vit och bländande. Precis då upptäckte jag något som jag förundras över att jag aldrig märkt förut. Mitt emot begravningsplatsen ligger en mandarinodling, de knallgröna bladen glänste när solens strålar sken på vattendropparna från det tidigare regnet, och de mogna frukterna sken som juveler i den grå staden. Naturen i all sin prakt.

Då fick jag en kraftig känsla, en känsla som uppfyllde hela mig och som för en liten stund helt slukade upp min ganska påträngande rädsla för döden.

När jag dör, så tror jag att om jag bara får vila under ett mandarinträd, så kommer jag att vila i frid. Även om jag egentligen är ganska övertygad om att jag inte alls kommer att befinna mig under det där trädet, så känns det som en bra försäkring. Om ifall att.

Jag köpte med mig sex Marabouchoklad, fyra påsar Gott och Blandat, två megapåsar Ahlgrens Bilar och ett dubbelpaket Toffefee när jag lämnade Sverige för en och en halv vecka sedan.

Idag köpte jag med mig chokladkex hem efter lunchen. Varför? Det är sannerligen en rättfärdigad fråga.

Well...

Lagret tog slut.

Jag har fått ett uppdrag att skriva om kaffe och ALLT som det medför. Jag är laddad och tycker att det är intressant och har i några timmar nu knapprat och knapprat på tangenterna. Men nu tog det stopp. Jag läser och läser men inget går in i hjärnan och när jag vänder från infosidan till Word-dokumentet så minns jag inte vad det var jag skulle skriva.

Jag tror att we call it a day.

Jag ska få en ny titel! Jag har älskat titlar ända sedan min farfar började skriva brev till mig och då benämnde mig "Skolflickan Johanna". Idag har jag ganska många att stoltsera med - dotter, syster, fru, mamma, författarinna (haha!), m.m i all oändlighet... Och nu kommer en till gedigen titel att läggas på denna lista, en titel jag suktat efter ett litet tag nu, nämligen faster!

I augusti beräknas Jims första bebis se dagens ljus och det känns så stort och fint. Han ska dessutom ta frugan med sig och flytta tillbaka till Sverige ett tag, så jag har redan börjat planera in en höstsemester i Skåne. Jag känner mig säker på att det blir en pojke, kom ihåg var ni läste det först.

Stort grattis storebror! Och lycka till!

Elli är en berest liten ettåring med eget pass och tre resor till Sverige och två till Aten i bagaget.

Det är alltid så besvärligt att skriva ett första inlägg efter ett långt uppehåll, det finns så mycket att skriva om och eftersom vare sig tiden eller lusten räcker till att nämna allt så måste man välja ut, och det kräver energi det med. Så jag lämnar sammanfattningar och berättelser från julen till senare inlägg.

Nu vill jag bara komma igång och börja skriva så jag berättar lite om Elli, mitt glädjeämne i livet som jag aldrig kan få nog av.

Hon skrek i en timme i natt, tre kindtänder är på väg ut samtidigt och stackarn var helt otröstlig trots att jag efter löjliga återinsomningsförsök med sång erbjöd henne att leka både hund och katt och krama den enorma nallen som hon älskar bortom sans och vett (julklapp från extramormor). Inget fungerade och pappan stängde in sig i sovrummet efter att ha väst att hans nerver höll på att gå itu av skrikandet (bättre det än att ha två nervvrak att ta hand om). Ja, vi är inte så vana vid sånt här... Men om någon ska klara av det så är det ju en mamma, så jag sög in ett djupt andetag efter ett annat och kramade och erbjöd tuggsaker och sjöng och skojade och allt annat jag kunde komma på. Efter ett tag lugnade hon ner sig en smula, men grät fortfarande. Till slut gjorde jag en flaska välling trots att hon redan hade slukat två fulla vid insomningen några timmar tidigare. "Mnjam" sa Elli, som för övrigt är hennes tredje ord, efter mamma och boff (hund), och som används mycket flitigt. Sedan  sög hon i sig sin välling i lugn och ro och somnade gott i sin säng. Och pappan omfamnade en omskakad mamma när hon återvände till sängen.

Men sen fick jag sova till 10.30 idag, och det var härligt, det.