Nu är mamma här och det är jättehärligt. Jag har gått min första promenad till affären helt ensam och får möjlighet att hålla lite ordning i huset då mamma sitter och håller lilleman. Elli är överlycklig över att mormor är och hälsar på och både jag och mamma ger henne den uppmärksamhet hon förtjänar. Önskar att hon kunde stanna några månader, tills Akis blivit lite bättre i magen och mindre klängig.

Nätterna är fortfarande ganska jävliga. Har jag tur sover han i stötar om 1,5 timme för att sedan äta i en halvtimme- en timme. Det är en bra natt. En dålig natt gnäller han hela natten vilket resulterar i noll sovtimmar för den slitna mamman. Som ni ser på utvecklingen så går det stadigt neråt och blir värre och värre. Det passar på kolikmönstret som tydligen ska nå sin pik när bebisen är 7-8 veckor. Därefter ska det stegvis bli bättre tills koliken är över vid 3-4 månadersåldern. Om man har tur. Vissa bebisar har kolik betydligt längre än så. Vanligtvis har kolikbarn sin skrikperiod på kvällarna, men vi har haft otur och det verkar som att Akis skrikperiod inträffar på nattens sena timmar, efter klockan fyra. Mest otur för stackars Akis givetvis, som har så ont och inte får någon lindring mer än vagg och vyssj och kramar, men också för resten av familjen såklart.

Jag har bestämt mig för att testa en kost fri från komjölksprotein, kanske är han allergisk då ganska många spädisar reagerar på just det. Det innebär såklart en urtrist kost för min del, men blir lillen bra i magen så är det värt det, helt klart. Man testar i två veckor och har magen inte blivit bättre sedan så kan man i alla fall stryka komjölksproteinallergi från listan.

Vi var hos barnläkaren igår och alla stod häpna och stirrade på vågen vid vägningen. Akis har på 15 dagar gått upp 800 gram, vilket innebär 54 gram om dagen. Och jag som tvivlade på min mjölkkvalité och -mängd... Det kändes väldigt skönt att se att han lägger på sig ordentligt, särskilt eftersom han föddes så liten.

Födelsevikt:                                   2950 gram (längd 49 cm)
Vikt när vi lämnade kliniken:           2700 gram
Vikt 14 dagar efter förlossning:       2800 gram
Vikt 25 dagar efter förlossningen:    3600 gram (längd 51 cm)

Det känns i armarna att han är tyngre och framför allt så syns det på de små kinderna och låren att det finns lite mer kött. Hur fint som helst.

Nu ska baka källarfranska med sin mormor och jag ska jobba lite. Akis vilar middag i sin vagn och pappa Aris är iväg och jobbar. Hur skönt som helst.

Känner mig bättre idag, det är som att jag på något sätt har förlikat mig med situationen och insett att denna tid får dedikeras åt lillemans behov. Jobb får vänta, samliv och husgöra likaså. Elli, som några av er påstod bland kommentarerna, har det bra med sin pappa, farmor, sina kusiner och saknar nog inte mig lika mycket som jag saknar henne. Vi ses ju varje dag och någon liten lekstund om dagen brukar vi få till.

Jag har flyttat ut i soffan där och spenderar natten med lillprinsen utan att de andra behöver störas för mycket. Jag ger en flaska ersättning varje natt, inatt behövdes den inte förrän vid 6-tiden på morgonen. Hoppas så småningom att det ska räcka med bröstmjölk, men känner ingen stress över det. Skulle det gå åt andra hållet och en övergång till endast ersättning är ett bekvämare alternativ så tänker jag inte känna allt för mycket sorg över det (försöka i alla fall... hmm...).

De första nattimmarna fram till 2-3-tiden sover Akis för sig själv, därefter får han sova på mig, jag har märkt att det blir mest sömn så. Det brukar därefter bli ca en knapp timmes sömn varvad med en timmes dans/kel/mat, detta pågår fram till lunchtid följande dag då han äntligen lugnar ner sig och accepterar sin egen säng i några timmar igen.

Har fått förslag på något som heter Colic Calm Gripe Water, som ska vara väldigt effektivt. Dyrt som pokker, men hjälper det på det vis det säger sig göra så får det kosta hur mycket det vill. Har lagt in en beställning på två flaskor och hoppas att de kommer snart.

På fredag ska vi till barnläkaren i Chania för att kolla lillen, bland annat är vikten av intresse. Alla säger att han har lagt på sig mycket, och skam vore väl annars, så ofta som han äter... men själv kan jag inte se så lätt om han växer då jag ju tittar på honom hela tiden.

Just nu sitter vi här i vår soffa, alla fyra. Elli kollar Lotta på Bråkmakargatan, pappan halvsover, sonen slumrar och jag knapprar på datorn. Utanför blåser det höststorm och imorgon kommer supermormor hit och hjälper till.

Förresten så är hyreskontraktet äntligen skrivet och vi har beställt hantverkare. Lite försenat såklart, men i december flyttar vi nog! Det blir en lättnad, det.

Kram på er alla finingar, och tack för alla delade erfarenheter och tips! Vi klarar det här...

Jag vet att man inte får jämföra, men det gör man ändå, det är ofrånkomligt. Jag saknar Ellis bebistid otroligt mycket dessa dagar. Hon sov ofta 5-6 timmar i stöten, redan från början. Hon åt med stor aptit från brösten och knorrade aldrig. Hon hade inga magbesvär och ratade både flaska och napp, brösten var vad hon ville ha och var så nöjd så. Hon älskade att bada och låg helt tyst när man bytte hennes blöja och när hon sov så sov hon bäst i sin egen lilla korg. Jag förstod att hon var ett "lätt" barn, men jag kunde omöjligt förstå i vilken utsträckning.

Akis är i de allra flesta aspekter hennes motsats. Han sover, som sagt, mellan 1-2,5 timme i stöten, ofta besvärad i sömnen med tillhörande knorrljud och grymtningar. Många gånger gråter han till i sömnen och det skär som en kniv i mitt inre varje gång. De senaste dagarna har han gått från att önska ganska mycket fysisk närhet, till att bli vansinnig så fort han inte befinner sig i min famn. Om jag vill duscha eller gå på toa så får jag oftast göra det medan han gallskriker (om inte Aris är hemma), vilket leder till att jag väljer bort min dagliga förmiddagsdusch och känner mig ännu hängigare än nödvändigt. Diska, vika tvätt eller leka med Elli är exempel på uteslutna aktiviteter för tillfället. Jag vet att man kan använda bärsjal, men han känns så himla liten fortfarande, jag vet inte om jag kan slappna av med honom i en sjal... Han äter visserligen med stor aptit från brösten, men har svårt att få upp luften efteråt, rapningen kan dröja länge (upp till en timme!), men om han inte rapar så får han jätteont i magen efter en stund. Att fisa gör ont, att bajsa gör ont, att bada är tortyr och att byta blöja vidrigt. När han ska sova så vill han ligga på min bröstkorg, inte ens bredvid mig duger. I skrivande stund sover han precis så och jag halvligger i soffan, helt handikappad. När jag berättar om hur han är så säger de flesta bara att "så är ju spädbarn". Kalla mig bortskämd om ni vill, men jag var inte förberedd på det. Jag hade nog väntat mig en bebis som var ungefär som min första.

Jag älskar inte Akis mindre för att han är mer krävande (att bara behöva skriva så gör mig tårögd), men jag är helt slutkörd. Jag har inte fått mer än 2 timmar sömn i stöten på över två veckor, med undantag för den där gången han sov 3,5 timme för sig själv för några nätter sedan, och även om jag gång på gång tar ett djupt andetag och säger till mig själv att bara samla ihop den styrka som finns och härda ut, så känner jag att den där styrkan börjar sina. Jag vill verkligen understryka att jag avgudar min lille son, den detaljen kanske lätt försvinner bland alla klagomål och det vore fruktansvärt. Jag ger honom allt han behöver, allt jag kan uppbringa i form av närhet och tålamod (vilket är massor när det behövs). Det är allt annat som blir lidande...

Jag saknar min lilla Elli också. Jag får ingen tid alls att tillbringa med bara henne och samtidigt klarar jag knappt av att ha henne här hemma om jag är ensam med Akis. Så fort hon behöver något, som torkas eller fixas mat eller kläs, så måste jag lägga ner Akis och då börjar han vråla. Det gör mig stressad vilket går ut över lilla Elli, vare sig jag vill det eller ej. Hon är väldigt tålmodig för att vara en liten treåring och mitt samvete mår ganska kasst.

Hur klarar andra tvåbarnsföräldrar av det här? Är det lika jobbigt för alla? Var är de där rosa molnen och de överväldigande kärlekshormonerna nu när man verkligen behöver dem? Jag går omkring i gråa moln, betydligt mer påverkad av sömnbristhormon.

Och jag känner mig sjukt kass för att det är så här. Vad gör jag för fel? Hur ska man kunna njuta av den ljuvliga bebistiden när allt är så tufft? Och kanske den största frågan av alla: När lättar det?

Oj så bra Akis sov igår på dagen, långa, stabila stunder (ca 3 timmar för att sedan vakna, äta och somna om igen). Och oj så dåligt han sov inatt... Vaknade varannan timme mellan 00-05 och från klockan fem har han inte sovit alls, och nu är hon halv elva. Jag är som en levande död. Smärtsamma fisar, blöjbyten, fastnade rapar och kräk har varvart varandra och nu, när han fått ny blöja (igen), rapmedicin och en ordentlig spya så verkar han äntligen må bra fysiskt. Men om han vill sova? Nej. Mycket märkligt... Han ligger här bredvid mig och tränar slo-mo karate. Fast så ska man aldrig uttrycka sig för då jinxar man läget. Nu gråter han igen... Jaha, det var visst en liten spya till. Kan det vara ersättningen som gör att han kräks, eller kanske rapmedicinen..?

Igårkväll gav jag Akis en flaska ersättning efter att han hade tömt brösten och fortfarande inte somnat. Han svepte 70 ml i ett kör och sedan hängde han som en kokt spaghetti i min famn, helt utslagen. En stor rap på det och nerbäddning i vagnen. Klockan 23.45 släckte jag lampan och somnade förmodligen en halv sekund senare.

Det var första gången jag gav ersättning på detta vis sedan vi lämnade kliniken. Jag hoppades att det skulle resultera i lite mer sömn och det gjorde det!

Klockan 03.15 vaknade lilleman, vilket innebar 3,5 timme ostörd sömn för min del, garanterat det längsta jag fått sova i ett kör på två veckor. Jag ammade honom, vilket allt som allt (amma, rapa, amma lite till för att han vaknar till efter rapen, rapa igen och sen lite insomningssutt på tomma bröst tills ögonlocken faller) tar mellan 1-1,5 timme. Klockan 04.15 somnade jag igen. Två timmars sömn på det och vid sex fick Akis ligga hos mig och sutta bäst han ville. Jag försöker verkligen att hitta ett sätt att amma liggande och imorse jag det ok även om jag när vi gick upp två timmar senare var lagom stel i kroppen efter att inte kunna slappna av i en skön ställning under liggamningen. Enda gången jag önskat mig långa bröst... hehe...

Hur som helst så fick jag under natten 7,5 timmars sömn. Uppdelad givetvis, men ändå! Jag har varit mycket piggare än vanligt idag och inte behövt vila middag.

Sen syndade jag under eftermiddagen. Blev övermodig. Åt en chokladkaka... Nu får vi väl se om och hur denna lilla njutning ska straffa mig under natten.

En sak är i alla fall säker, det blir en liten flarra ersättning ikväll igen.

Fatta vilken magkittling jag fick när jag plötsligt hörde en massa skånska röster från TV:n. Jag rusade fram och givetvis handlade det om psychokillern som härjar i ΜΑΛΜΕ. Man hade intervjuat folk från Malmös gator och jag blev helt varm inombords när jag fick syn på min molniga hemstad. Ruskigt väder ni verkar ha... Fick lite hemlängtan, men inte så mycket, starkade var nog nostalgikänslan. Jag blir fylld av nostalgi när jag hör svenska på TV:n, framför allt om det är skånska som talas. Mmm, hemma... Jag önskar att jag junde ta en helg i månaden hemma i Malmö, det vore nog den perfekta balansen för mig. En sväng till Mobilia, en middag hos pappa och slapphäng hos mamma. Lite Marabou, McDonalds och en lunch på Krua Thai. Sen hem till solen igen. Nån gång i halvåret kör vi släktträff. Perfekt upplägg.

En fullständigt vanvettig idiot går omkring i Malmö och skjuter mörkhyade människor. Varje dag står det om nya beskjutningar i Aftonbladet och polisen lägger in all kraft de har för att få fast på galningen. Utan resultat, hittills i alla fall. Grymt obehagligt...

Och en högt uppsatt SD-politiker klagar över att dessa beskjutningar får för mycket plats i media - i jämförelse mot vad SD-politiker får när de utsätts för mobbning och småattentat. Buhu.

Jag undrar lite vad som egentligen händer där uppe i norr? Någon som kan göra en fin analys?

Hoppas de fångar psychokillern snart, så här får det inte gå till.

Igår skulle Akis ha fötts om han hade fått komma när han var beräknad. Jag undrar i mitt stilla sinne om han hade sluppit magknip då. Att tarmarna hade fått utvecklas färdigt om han hade fått bakas lite extra i magen.

Samtidigt är jag jävligt (ja, JÄVLIGT) glad över att jag inte ligger på Kapakikliniken i detta nu, inne på min andra dag sedan kejsarsnittet. Istället struttar (nåja) jag omkring i vardagen utan smärtor, tillbaka på ursprungsvikten och känner att livet bara kan bli bättre from here on.

Om sex dagar kommer mamma (ni anar inte hur skönt det ska bli!) och nästa månad flyttar vi förhoppningsvis in i det nya, stora huset. Inom ett par månader räknar jag med att få sova bättre och att Akis magbesvär ska ha blivit bättre. Gärna tidigare än senare, givetvis.

En liten undran bara: varför sover han bättre på dagen än på natten? Är det någon som har ett vettigt svar? Han brukar börja grymta, smågnälla och kämpa med sina fisar vid tretiden och sedan hålla på tills solen går upp vid sju. Är det bara en slump, eller är det vanligt spädisbeteende? Under dagen sover han mycket bättre och klagar sällan på magbesvär. Jag tycker att det är lite konstigt...

Jag blir alldeles rörd av ert engagemang, tack för alla smarta tips mot krånglig mage och sömnlöshet!

Den där natten var bara en och inatt var lillen tillbaka till sitt standardschema med att vakna ca varannan timme. Inget drömscenario kanske, men ändå betydligt bättre än inget alls. Jag har nu i två dagar varit oerhört försiktig med vad jag har ätit och tycker mig se en bättring redan.

Jag ger Akis Sempers Magdroppar varje kväll i tre dagar nu och hoppas att de också ska hjälpa. Ska be mamma köpa med sig Miniform från Sverige när hon kommer ner om en vecka, det skadar ju inte att testa. Efter att ha läst på ordentligt så främjar Semperdropparna magfloran genom att tillföra nyttiga bakterier, medan Miniform löser upp stora (och smärtsamma) gasbubblor i de små tarmarna. Helt olika saker alltså. Eftersom det verkar som att gnället uppstår varje gång det är fisar eller bajs på gång så lägger jag en del hopp till Miniform faktiskt.

Jag ger honom också kamomillte, men är tveksam till om det ger effekt. Det är ju svårt att veta exakt vad det är som hjälper och vad som inte hjälper när man gör så många olika saker för att lindra besvären... Men så länge det blir bättre så spelar det kanske mindre roll...

Tipset att linda honom har jag också testat, även innan, men verkar inte göra varken från eller till. På kliniken låg han lindad hela veckan, de gör så här.

Ett annat tips var att jag skulle dricka fänkålste och till och med detta har jag redan testat, också med tveksamt resultat. Tycker att kamomill verkar bättre faktiskt. Kanske skulle man testa att blanda?

Jag vet att magknip är jättevanligt bland bebisar, särskilt när de föds för tidigt och tarmar och mage kanske inte hunnit mogna ordentligt. Det är skönt att veta att det är en övergående period och att vi alla kommer att få ordentlig sömn ganska snart. Det är bara lite motigt när man är mitt uppe i det. Det är tur att den lille korven väcker sådana enorma lyckokänslor i mig, det gör att man klarar nästan vad som helst.

Ikväll var Akis vaken fyra timmar i sträck. Vi gosade och ammade och jag gav lite mysig massage som han verkade gilla. Vi körde lite nappträning också. Han gillar nappen men tappar den stup i kvarten så i någon timme låg vi här i soffan och spottade ut, satte in, spottade ut, satte in... Övning ger färdighet.

Denna första maratonvakenhet verkar ha gett resultat för nu har Akis sovit i exakt 2,5 timme och visar inga tecken på att verka vakna. Det vankas rekord!

Kanske bör jag ta tillfället i akt och krypa till kojs, jag med.

Magknip och sömnlösa nätter gör att det känns som att jag lever i en dimma. Akis sover max (MAX) ett par timmar i stöten, men inatt sov han endast vid bröstet, det är uppenbarligen bara med bröstet i munnen som magknipet försvinner. Jag behärskar inte att ligga ner och amma, antingen gör det ont, eller så trillar bröstet ut, eller så täcks Akis näsa för vilket gör att han inte kan andas. Så jag sitter i soffan, ammar tills han känns riktigt tung och mjuk i kroppen och försöker sedan lägga honom i sin vagn, eller bredvid mig i sängen, men så fort han hamnar i liggande position så börjar han att grymta. Grymtningarna övergår snart i gråt och hela processen får börja från början.

Han jämrar sig och krystar för kung och fosterland varje gång han ska fisa eller bajsa, det är precis som att det gör ont, men bajset ser normalt ut och kommer regelbundet (ofta), om än ganska lite åt gången (dyr historia med alla blöjbyten). Inatt och hela förmiddagen idag var det värre än någonsin, mellan klockan 9-11.30 fick jag min enda sammanhängande sömn sedan igårnatt då han vaknade som en klockan varje 2,5 timme. Dock låg Akis på mitt bröst och vaknade till ibland av sitt magknip, fast med snabb återinsomning efter lite smek och magmassage.

Det känns väldigt trist, det här. Jag är fullständigt bunden till lillen och kan inte ens skriva på datorn då det är för frustrerande att skriva med bara en hand (den andra håller ju alltid i Akis). Mest jobbigt är förstås att se det lilla livet vrida sig i plågor och inte kunna gör mycket åt det. Jag ger honom bara bröstmjölk och kamomillte, men inatt var det inget som hjälpte. jag tror samtidigt inte att det är kolik, för han har inga sammanhängande gråtperioder så som kolikbarn har, utan gråter mest så fort han tvingas ligga för sig själv. Kan det vara så att chokladen jag åt igårkväll har skapat detta magkip? Jag försöker att äta midla, magvänliga saker, men tänkte att lite choklad nog inte är någon fara (när jag ammade Elli kunde jag äta vad som helst utan att det påverade henne). Vad mer... jo, jag drack ett glas coca-cola till lunch... och ett ägg till kvällsmat... är detta saker som ger en bebis magknip? Om jag bara kunde veta vad det beror på så skulle jag ju utesluta det ur min kost direkt.

Nu, klockan fyra på eftermiddagen, har han för första gången sedan igårkväll somnat i sin vagn och jag passar på att skriva det här för er fullständigt ointressanta inlägg, men det kan vara en bra återblick för mig i framtiden.

Ni anar inte hur jag längtar tills Akis magknip försvinner och han börjar sova lite längre stunder i stöten. Med mitt perspektiv så skulle 3-4 timmar i taget vara ett riktigt drömscenario. Två såna pass och jag hade fått tillräckligt med sömn för hela dygnet. Som det är nu så sover jag en halvtimme här och en timme där tills jag har fått ihop 6-7 timmar per dygn (i bästa fall!). Allra oftast med lillen tätt intill, vilket å ena sidan är mysigt, men å andra sidan hämmande för en avslappnad sömn. Tålamod, antar jag, är nyckelordet här och det kan jag väl ha, bara jag kunde få se en skymt av bättring snart... men det är väl för mycket begärt, han är ju bara 2 veckor gammal och sånt här beteende, har jag förstått, kan pågå i månader. Hjälp!

Elli får jag inte mycket tid för och det kniper lite i hjärtat, men en riktigt bra konsekvens av detta är att hon har kommit MYCKET närmre sin pappa nu. Hon vaknade till inatt och för första gången i sitt liv var det "Baba!" vi hörde i mörkret, och inte "Mamma!". Hon saknar honom när han inte är hemma och vill oftast följa med honom om han ska gå någonstans. Det är väldigt fint att se. Äntligen...

Tröttheten i kroppen som var så påtaglig under graviditeten är alltså väck, men en ännu mer hämmande gröt i skallen har tagit dess plats. Nu måste jag passa på att jobba lite.

Visst kom vi iväg på promenad! Aris kom hem och frågade om han skulle hämta bilen, men då hade jag redan klätt och bäddat ner lillen, redo för promenad och inga protester hördes från mannen. Han tog tvärtom kommandot över vagnen och verkade njuta i fulla drag av att köra omkring med sin lille son. När vi väl kom ut så blev jag förvånad (att man aldrig slutar...), det var säkert 25 grader varmt..!

Lunchen var smarrig och stämningen i svärmors hus var lika hektisk som alltid, Panajota ville hålla sin nye kusin och visade betydligt större intresse för honom än Elli gör. Jag tycker det är väldigt skönt att Elli inte vill hålla och dra i Akis hela tiden, de lär bonda ändå tids nog. Får vi hoppas...

Dock började jag attackblöda hos svärmor efter promenaden, efter att inte ha blött alls sedan vi lämnade kliniken. Det gjorde mig lite svag och yr så Aris fick själv promenera tillbaka med Akis efter maten medan jag och Elli fick skjuts av Vassilis.

Exakt samma grej hände efter Ellis förlossning. Man blöder ju ofta upp till 6 veckor efter en förlossning, men efter första veckan har jag haft ett veckolångt uppehåll, så jag var på nåt sätt beredd, annars hade jag nog blivit rädd med tanke på störtfloden som kom. Säkert alldeles för mycket detaljer för er smak, men jag har inga hämningar för tillfället. Allt känns så natuuuurligt.

Jag har gett lillponken några slurkar kamomill två gånger idag och jag tycker mig ana att han har mindre ont och lättare att släppa sig. Något annat som hjälper är närhet. Han sover tex mycket bättre om han får ligga alldeles intill mig, med Elli var det tvärtom. Men jag säger som jag alltid har gjort - ett spädbarns vilja är mammans lag. Elli fick sova för sig själv även om jag törstade efter hennes sällskap i sängen ibland, och Akis får sova fastlimmad vid mig, även om det gör min sömn lite i ytligaste laget.

I övrigt tror jag att han har fått sin pappas näsa, sin mammas ögon och sin systers mun. Och eventuellt sin morfars färger... Men det är egentligen alldeles för tidigt att dra såna slutsatser.

Nu imorse, när jag och Akis låg och tog igen lite förlorad sömn från natten så hade jag en riktigt jobbig dröm. Jag skulle genomgå ett kejsarsnitt igen! Jag hade hela erfarenheten bakom mig, med skillnaden att de inte hade lyckats få ut bebisen och nu skulle vi ge det ett andra försök, eftersom kroppen hade återhämtat sig tillräckligt. I den millisekund det tog från att jag vaknade till att jag insåg att det bara var en fruktansvärd mardröm var ångestladdad. Just när jag börjar känna mig hel som människa så skulle de skära sönder mig igen. Vill inte! Men så fick jag syn på lille Akis som låg alldeles intill mig. Han sov sött och hela jag fylldes av en enorm lättnad. Han är här och jag är färdigopererad. Inga mer droppslangar, proppsprutor eller muskelvärk. Inget mer sängbundet tillstånd, kateter och vanäran i att bli tvättad på intima delar av främlingar. Fy vad jag hatar att ligga på sjukhus! Jag har en helt annan respekt för folk som genomgår operationer nuförtiden, efter ett kejsarsnitt så får man i alla fall det finaste av priser efteråt.

Anyhow...

Solen skiner och det är friskt i luften efter många dagar av kvav, varm luft. Jag funderar på att gå en liten prommis ner till svärmor och äta lunch med de andra idag. Det är söndag och grillade fläskkotletter på menyn. Aris är sjukt rädd för luft, antingen är den för "sjuk" för bebisen (sydanvindar), eller så är den för kall (ja, ni får skratta). Jag frågar honom om han har hört talas om kläder och filtar, men då fnyser han bara och tycker att jag är lite dum i huvudet. Här finns en traditionell rekommendation att alla nyblivna mödrar ska stanna inne i sitt hus med sina spädbarn tills det har gått 40 dagar från förlossningen. Dels av hälsoskäl (återhämtning och undvika sjukdomar), men dels för att undvika att folk ger en det "onda ögat". För en svenska som mig är det givetvis skrattretande, men många här tar denna regel på stort allvar. Jag försöker vara diplomatisk som vanligt och göra något mellanläge. Vi har idag 13 dagar bakom oss sedan förlossningen, vädret är friskt om än lite "kallt" (det är alltså runt 15-20 grader...) och jag känner behov av att få komma ut lite. Så det blir nog så.

Vidare trodde Aris att Akis var förkyld för att han bajsade ofta och löst (well, består ens diet av endast mjölk så är det givetvis helt i sin ordning) och när bad honom koka lite kamomillte till lillen i morse så gav han mig en sträng blick och sa att "det hade inte doktorn nämnt". Jag fick påminna honom om att vi brukade ge det till Elli som spädis och att de till och med ger det till de nyfödda på kliniken innan han gav sig och fixade en flaska. Komomill ska lätta tarmbesvär och göra att gaser kommer ut lättare, något min lille groda verkligen behöver hjälp med.

Ojojoj... nya nivåer av trötthet.

Lille gubben verkar ha lite matproblem. Först och främst vill han sutta mest hela tiden (jag misstänker att vi behöver hitta en jämn rytm på mjölkflödet som passar oss båda) vilket ju är jättemysigt, men inte så praktiskt när man har fler i familjen som behöver uppmärksamhet. Bajseriet skapar lite knip i magen och rapar gör han inte så lätt, så det är mycket vankande och magmasserande och en del gnäll och gråt tyvärr...

Sovandet går bra om han får sova på mig, det har jag insett idag. Inatt sov han sitt rekordpass hittills, fyra timmar i sträck - det var också första gången han fick sova bredvid mig i sängen. Elli sov alltid bäst i egen säng så jag har liksom inte ens tänkt tanken att han kanske bara är i behov av mer kroppskpontakt, men det har man ju hört många bebisar som är.

Jag är dum nog att tro att jag hinner jobba 3-4 timmar om dagen trots att jag har en nyfödd här hemma. Det hade väl gått om den nyfödde klarade några timmar om dagen i sin säng, men denne verkar inte vara så pigg på det. Jag vill så hemskt gärna kunna fortsätta jobba, för om jag ger upp mina uppdrag så kommer de att gå till andra illa kvickt och sen blir det svårt att hitta stabila uppdragsgivare igen. Jag behöver verkligen en egen inkomstkälla, av många anledningar. Här finns ingen mammapeng för mig att hämta heller...

På plussidan finns en liten gosse som trots allt är världens gosigaste, en pappa som är förvånansvärt ansvarsfull och tar han om den stackars dottern till 100 % och mer. Och Elli är hur duktig som helst och verkar inte tycka att det är konstigt att hon spenderar mestadels av tiden med sin pappa eller farmor. Just nu är hon iväg med sin bästis Artemis och leker på stranden.

Hoppas att jag och lilleman hittar en fungerande lunk snart, för såhär trött är det lite jobbigt att gå omkring att vara. Framför allt med tanke på ens humör.

Idag var vi i Chania. Vi tog bort mina snittstygn och äntligen är jag färdig med läkarbesök för ett tag, puh! Snittet har läkt fint, även om det ser en aning buckligare ut än innan, men det är nog helt normalt eftersom man öppnat upp på samma ställe igen. Kanske det lägger sig sen också... Äh, det är min fina "krigsskada", hehe.

Lillgubben skulle på besök hos sin barnläkare, Popi. Han har gått 100 gram sedan vi lämnade kliniken och väger nu 2800 gram. Hon beskriver honom som liten, men stark och "mycket fin". Ungefär samma besömning som jag då... Andning, hjärtljud, mun, hals och öron ser allt fint ut. Hon sa att jag skulle mata honom precis när han ville och skulle bröstmjölken någonsin tryta så kunde jag ge lite ersättning. Återigen, precis min bedömning.

Jag älskar vår barnläkare. Hon är i 45-årsåldern och bär ofta korta kjolar, högklackade skor (ofta platå), gärna märkeskläder av typen Burberry. Hon har kortklippt, ja, nästan snaggat hår och extrema eyeliners i knallblått eller lila. Hon är snygg, även om det låter extremt. Men det bästa med henne är hennes attityd. Hon älskar barn och djur, är vegetarian sedan 15 år tillbaka (något som är väldigt ovanligt i det här landet), hon är påläst och öppensinnad och sticker ut med sina åsikter bland de andra insnöade grekerna. Hon uppmanar oss att ta ut lillen så fort det är fint väder, att vädra ut huset ofta och mycket, att inte klä honom för varmt, att inte linda honom (som de gör på klinikerna), att aldrig låta honom ligga för sig själv och gråta, att amma ofta och mycket, att hålla honom hud mot hud, osv, osv... I stort sett alla dessa exempel brukar de grekiska barnläkarna ge motsatt rekommendation kring, för att de har ett gammeldags sätt att se på barnuppfostran. Det har jag aldrig brytt mig om men alltid fått höra suckar från "experterna" (minns vår förre barnläkare som sa åt mig att bara amma Elli var fjärde timme, i en vecka försökte jag detta och det var den enda veckan Elli hade extrema gråtattacker under sin spädbarnstid - tösen var ju hungrig! Hon var dessutom butter och hanterade bebisen som ett ting. Jag tvingade Aris att hitta en annan efter det och vi drog lyckovinsten med Popi).

Sen gav hon Aris en ordentlig uppläxning när hon fick höra att vi varken ägen torktumlare eller diskmaskin, och att han i stort sett aldrig vare sig diskar eller hänger tvätt. "Tror du inte att din fru har bättre saker för sig än att slava i hemmet?", Aris kontrade med att "Hon jobbar ju inte så mycket..." (nä, kanske för att jag inte hinner mellan all disk och tvätt?) och då fick Popi in den klockrena kommentaren "Men hon kunde ändå spenderat den bortkastade tiden på annat, vad som helst som hon tycker om att göra.". Jag bara satt och log för i det här landet har man alltid respekt för en läkare och Aris tystnade och sa att "det var ju något vi fick ta och kolla på då...". Mycket roligt.

Flickan badar, pojken sover, mamman är nyduschad och har druckit en Depon (typ Alvedon) för migränen (som släppt!) och sitter just nu och intar en kvällsbit sockerkaka som svärmor bakat, till det ett stort glas saft och ett glas mjölk. Pappan är iväg och köper batterier.

Friden ligger i huset medan höststormen piskar utanför. Ljuvliga liv.

Nu börjar jag bli normal i skallen igen. Morgonen gick åt till att först skriva lite på ett projekt, men när ögonlocken började kännas för tunga så la jag mig och fick 2 timmars sömn innan lillen blev hungrig, det var verkligen skönt.

Men det var nog inte tillräckligt, för när Elli kom hem vid tvåtiden så var jag inte lite labil. Elli fick värsta gråtattacken och bad om att få äta karameller, men hon hade varken ätit lunch på dagis eller hemma hos farmor så jag ville vara konsekvent - ingen karamell om man inte äter mat. Hon äter för mycket snask redan som det är. Hon fick psykbryt och gjorde allt tvärtom mot vad jag sa, och vid ett tillfälle kastade hon en leksak som olyckligt nog träffade min mage. Det var inte avsiktligt, men jag blev lite arg på henne och sa att hon vet ju att mamma har ont på magen. Då blev hon såklart ännu ledsnare och argare, för det hade ju inte varit avsiktligt.

Jag bad henne till slut gå och kissa, så skulle hon få sin flaska mjölk sedan och gå och lägga sig. Hon vägrade och precis då hade Aris åkt iväg för att handla. Hon kravlade omkring på golvet och grät och jag kände mig helt handlingsförlamad. Hade det varit i normala fall hade jag bara lyft upp henne och satt henne på toan, men jag får ju inte bära något som väger över 5 kilo, så det var kört. Då började jag också gråta. Usch. Elli märkte inget, men det blev en ond spiral som jag inte kunde komma ur. Jag var utmattad, känslomässigt labil och stank av svett (för jag svettas konstant). Också tyckte jag så synd om lilla Elli utan att vara förmögen att trösta henne. Som tur var kom Aris hem snart och räddade situationen. Vi la lillsessan tillsammans och satte oss sen i soffan. Då kom tårarna igen, fan vad knepigt det är att få ihop allt innan man har vanan inne. Min lilla älskling (eller, ja, båda två såklart, men lillen är lättare att hantera, bara att stoppa bröstet i munnen på honom så blir han nöjd) förtjänar en stabil mamma.

Aris kramade mig och sa att jag bara måste rida ut den här första stormen av omställning, och det har han ju helt rätt i. Sen somnade jag på soffan i hans famn och fick sova 1,5 timme till innan Akis blev hungrig. Jag vaknade av att pappa och son stod och dansade och småpratade i köket, åh så fint. Elli sov fortfarande middag och vi tog tillfället i akt att bada lillprinsen, det är ju så mycket lättare när man är två, även om den ena mest finns där som psykiskt stöd (Akis är inte särskilt förtjust i att bada och hans gråt är ganska hjärtskärande för en nybliven mamma, som tur är så går det fort).

När Elli vaknade var både hon och jag betydligt mer harmoniska till sinnes och jag spenderade en timme med att lägga pussel, fixa kvällsmat och kramas med min lilla pärla. Nu har hon åkt med Aris till hotellet för en stund och Akis sover gott i sin vagn. Jag ska ta mig ett litet kvällssnack och sedan hoppas kunna jobba någon timme innan karusellen som är vårt liv tar ny spinn.

Här sitter jag alltså, jag stinker svett och har precis fått bort min lilla migränattack, och dagen var kanske inte världshistoriens mest lyckade. Men trots allt är jag i själen lyckligare än någonsin. Konstigt ändå, men så är det. Jag får tårar i ögonen direkt, bara jag tittar på lilla Akis, eller tänker på min fina, fina dotter och deras gullige pappa. Jag är så rik. Trött och känslomässigt labil, men rik.

Ojdå. Jag hade glömt hur det var att ha en bebis, eller så var Elli ovanligt sovig av sig när hon var liten, för jag kan inte minnas att jag satt uppe hela nätterna när hon var i Akis ålder. Inatt la vi oss vid 12 och vid två vaknade Akis. Jag bytte blöja och matade och rapade honom, vilket brukar ta runt en timme. När jag la ner honom så började han gnälla och jag upprepade samma procedur igen. Och igen. Vid femtiden somnade han till slut, men då vaknade Elli till (antagligen pga alla mina i- och urstigningar från sängen). Hon ville först ha mjölk, vilket Aris fixade, men när den var uppdrucken ville hon ha vatten. Och kissa. Jag tror att jag till slut fick somna vid sextiden. Sen vaknade Akis igen vid sju. Pust! Byta, mata, rapa, mata, byta, rapa, byta. Nu vid tio slocknade han till slut, helt utmattad förmodligen. Han har lite magknip (hejdå chokladen som jag trodde att jag skulle kunna få äta) och bajsar precis hela tiden. Det blir många blöjbyten...

Nu borde jag väl egentligen lägga mig en stund, passa på när lillkorven faktiskt sover för sig själv. Men vi får se hur det blir med den saken, jag har ju samlat på mig lite jobb som behöver färdigställas... Men kanske en liten tupplur...

Det är tur att han är så gullig, den lille larven.

Elli är väldigt inne på det här med födelsedagar för tillfället. Hon bakar "tårtor" och sjunger "Eppi bendey tooyooo!" och de svenska och grekiska motsvarigheterna mest hela tiden. Nyss hörde jag henne sjunga den grekiska sången men fick lite fel på orden, slappt översatt sjöng hon "Du ska bli stor och det blir hysteriskt!" (i originalversionen sjunger man "Du ska bli gammal med vitt hår..."). Härligt med skrattattacker såhär en blåsig oktoberdag...

Idag fyller lille gosenallen 1 vecka. De första två dagarna såg jag inte så mycket av honom, jag tycker att det är en mycket märklig tid i mitt liv, både när jag fick Elli och likadant nu med Akis. De håller alla bebisar i ett rum där de sover och matas på regelbundna tider. Så fort man kan får man börja mata sin bebis själv, då kommer de in med den lille och en flaska också får man en halvtimme i lugn och ro innan de hämtar tillbaka den till samlingsrummet igen.

Man ligger där med sin smärta och sina besvär (droppkanyl som krånglar och gör ont (den fick till slut bytas och då hittade de inga andra vener som funkade, jag tror de stack mig 15 gånger innan de hittade en liten som de fick in en bebiskanyl i, bland annat sabbades en nerv till mitt vänstra pekfinger under kampen, har fortfarande besvär med den), smärta från operationen såklart, ömmande bröst som börjar fyllas på med mjölk och ont i rygg, axlar och rumpa för att man inte kan röra sig och ändra position som man vill - för att inte tala om alla tankar och känslor som kämpar för att hitta rätt i en under hormonattackerna), man är dessutom uttråkad, inget intresserar en - inte TV, inte böcker eller tidningar eller besök egentligen heller, man sitter där själv och mår väldigt konstigt och ganska dåligt. Var fjärde timme kommer de alltså in med ens bebis, man får hålla den nära sig och även om det kanske låter som en klysha så är det helt sant att smärtorna och obehagen blir betydligt mindre när man får den kroppen intill sin egen, där den hör hemma. Men det är samtidigt svårt, man kan inte hålla som man vill och inte byta ställning så lätt, så när sköterskorna kommer en halvtimme senare så är det lite av en lättnad att veta att bebisen nu är mätt och ska få sova i lugn och ro i sin lilla säng. Väldigt tudelade känslor där för man längtar såklart redan till nästa halvtimmesmys. ibland bad jag dem lämna kvar Akis en stund extra, han sussade mot min bröstkorg, och det gjorde de oftast då. Från fjärde dagen (torsdagen), när jag (med möda) klarade av att ta mig i och ur sängen själv så bad jag att få ha honom hos mig hela tiden och hans lilla säng rullades in i vårt rum. Det var en sån lycka att kunna få titta på och hålla honom hur mycket jag ville (mest hela tiden). Nu ammade jag också eftersom antibiotikadroppet och de smärtlindrande injektionerna inte längre behövdes. Brösten var så överfulla att jag nästan grät av smärta, tänk själva att de ökade minst tre kupstorlekar över en natt! De var hårda som sten! Jag längtade till varje gång Akis skulle vakna så att jag kunda få lägga honom till bröstet för lite lättnad, men han var i regel nöjd efter två klunkar...

Nu är det annorlunda. Mjölkproduktionen har lugnat ner sig helt i harmoni med hur mycket Akis har ätit. Men precis nu när mjölken har blivit mindre så har lillens aptit blivit större, så det är maratonamning här hemma som gäller just nu. Akis vill sutta hela tiden. Nyss gav jag honom 40 ml ersättning, bara för att få ett litet break och fixa middag till Elli och han sög i sig allt i ett svep. Sen somnade han mycket lugnt och fridfullt.

Ja, det var kanske inte så intressant, det här, men så får det väl vara då. Nu är Elli hos Aris på hotellet, de bör komma hem när som helst. Akis sover i sin vagn och jag ska käka lite kvällsmacka. Sen blir det nattning av lillgumman och kanske bad av lillgubben om han vaknar innan vi själva ska krypa till kojs.

Lite jobb mellan varven försöker jag klämma in då jag har fått ett ganska brådskande uppdrag. Ja, det är mycket man ska hinna med i livet...

Det slog mig just att lille Akis (uttalas Ackis) måste ha  en stålmage. Jag har ätit allt från linssoppa, cornflakes med mjölk och choklad under dessa första amningsdagar och han har inte haft ett enda magknip. Oerhört skönt!

Vi har beslutat oss för att han ska heta Eftihis Maximos och här nere kommer han att ha tilltalsnamnet Eftihis, som ofta blir Akis (från Eftihakis - "lille Eftihis") som smeknamn. Den som vill får dock gärna kalla honom Maximos eller Max också... Maximos är den grekiska motsvarigheten på Magnus, som är min pappas namn. Efter att äntligen fattat ett beslut så är jag supernöjd med hans namn, det låter verkligen flott. Eftihis vetyder "tursam" och "lycka". Maximal lycka - mer träffande blir det inte.

Elli är supergo mot sin lillebror, hon låter honom vara och respekterar hans behov av lugn och ro och tid när han ammas. Jag ser till att ge henne så mycket närhet och uppmärksamhet jag kan när Akis sover, vilket han ju gör nästan hela tiden och när vi badar honom och byter blöja är hon gärna med och ser till så att det går rätt till. Om han gnyr till så uppmanar hon mig direkt till att kela med honom. Själv klappar och pussar hon honom med största försiktighet. Det kunde verkligen inte vara bättre... underbara storasyster.

Att man kan få så starka band och känslor för ett litet liv som just trätt in i ens liv är otroligt, jag trodde att de skulle komma långsammare under längre tid men kärleken jag redan känner för min lille gubbe vet inga gränser. Jag är verkligen en rik människa...

För övrigt har tröttheten kommit ikapp mig nu. Jag är så oerhört trött och varje gång jag sätter Akis till bröstet så börjar ögonlocken klippa.

Tänkte dela med mig med delar av min förlossningsupplevelse.

Själva kejsarsnittet var lite av en mardröm då bedövningen inte hann ta ordentligt, jag kände en del smärta under hela ingreppet och fick extra lustgas som smärtlindring och var därmed helt "på lyret" när lillen väl kom ut. Allt mest snurrade och kändes obehagligt och overkligt. Men det var över på en halvtimme, tur att det åtminstone gick snabbt. Efteråt hade jag väldigt ont i övre delen av magen av allt tryckande och pressande för där hade bedövningen inte tagit alls. Jag kände mig ganska förvirrad och deprimerad direkt efteråt då jag upplevde detta som mitt andra ganska "misslyckade" (citationstecken då jag ju inte kan kalla dem misslyckade egentligen, med tanke på vad jag fått ur dem) kejsarsnitt. Lilleprinsen fick ligga några timmar i kuvös så jag låg bara på mitt rum och väntade och hade ont.

Mitt första kejsarsnitt skedde efter 18 timmars värkar utan framgång och i sövt tillstånd. Men den gången släppte narkosen för ett ögonblick och allt de gjorde med mig kändes i varenda nerv. Dock var detta bara under en väldigt kort stund, några sekunder max, innan narkosen slog till igen, men jag glömmer aldrig den smärtan. Sen är återhämtningen efter en narkos lite jobbigare. Denna gången var inte smärtan alls så intensiv, men den var å andra sidan närvarande under hela operationen och tankarna och rädslan som infann sig då jag ju i skallen var klarvaken var inte så förnämliga.

De första tre dagarna efteråt är väl jobbiga för alla som genomgåer en bukoperation, jag svor i alla fall många gånger att detta absolut var mitt sista barn. Därefter sker återhämtningen lyckligtvis väldigt fort och idag - sex dagar efteråt - känner jag mig helt ok. Jag tar mig ur och i sängen själv och kan bära omkring på lillprinsen ganska obehindrat, även om allt går lite i ultrarapid.

Man glömmer smärtan oerhört snabbt och lyckan över mitt nya lilla barn går liksom inte att beskriva, jag har redan kommit över det jobbiga kejsarsnittet. Älsklingen sover och äter, sover och äter och jag kan knappt hålla tassarna borta. Vill ha honom intill mig hela tiden (vilket jag nästan har också)! Storasyster tycker att han är gullig och är än så länge väldigt mjuk och fin mot honom, tänk att jag har två barn! Känns så overkligt, men lätt det allra bästa i livet. Lätt, lätt, lätt!

Hur mycket smärta och besvär det än innebär att bära fram och föda sina barn så är det så otroligt värt det. Priset är det största i livet.

Nu är min lille godbit här. Han är helt fantastik! Han sover hela tiden och vaknar var 3:e-5:e timme för mat. Bad och blöjbyte är han inte så förtjust i men blir alltid tyst och nöjd när han få ligga i mammas famn.

Elli är ljuvlig mot honom, så mjuk och försiktig och tycker att han är jättesöt.

Förlossningen var ju inte så kul med en bedövningsspruta som inte tog ordentligt. Men det gick åtminstone fort. Sedan är väl de första tre dagaena efter vilken operation som helst ganska vedervärdiga för alla. Men nu är det redan ganska bra igen, jag kommer i och ur sängen själv och klarar av att göra det mesta utan hjälp. Är så lycklig över att det är över, nu lider jag mest av överfulla bröst...

Jag är helt överlycklig över min lille bebis, vilken otrolig lycka det är...

En liten sparv är han med en födelsevikt på 2950 gram och 49 cm lång. Men tuff är han och föddes helt utan komplikationer.

Om någon timme bär det av mot Chania. Jag är dunderförkyld och har rethosta vilket inte känns så kul, men generellt är jag nästan obehagligt lugn. Elli är installerad hos yaya och vårt lilla hus är tiptop. Nu hoppas jag bara att klinikvistelsen inte blir för långtråkig.

Nästa gång jag skriver här så ser livet annorlunda ut...

En bekant till oss, om än väldigt ytligt, var gravid. Hon hade ganska mycket blödningar och blev ordinerad sängläge från vecka 16. I vecka 21 åkte hon in till en specialklinik då blödningarna hade tilltagit och hon fick en genomgående undersökning. Det var moderkakan som låg nästan halvvägs ute ur livmodern, på väg ut alltså, men bebisen var hur friskt och stark som helst. Hon blev ordinerad vidare sängläge och att åka in vid minsta tecken på förändring. Alla var så glada.

Ett par dagar senare gick vattnet och värkarna satte igång. Det var förlossning på gång och min bekanta, som redan hade förlorat ett barn i samma vecka en gång tidigare, blev såklart förtvivlad. Doktorn hade sagt att om bebisen bara kunde få stanna åtminstone en månad till inne i magen så skulle chanserna för dess liv öka markant. En månad.

Hon kommer in och förlossningen är över på rekordtid. Bebisen, som alltså är 21 veckor och väger 450 gram, både andas och gråter för egen maskin när den föds, tas ur rummet så snabbt som möjligt. Alla vet ju att ett barn i den åldern inte klarar sig. Man täckte för mammans ansikte så att hon skulle slippa se, det var så hon ville ha det och så man oftast gör i det här landet.

Bebisen fortsatte dock att gråta i ca 15 sekunder och mamman undrade varför den gjorde det - hur var det ens möjligt? Man svarade henne inte.

Den lilla bebisen överlevde mot alla odds, den vårdades på samma sjukhus som mamma, men mamman fick inte veta att den levde, hon levde med föreställningen att den var död. Pappan ville ha det så. Pappan fick också valet att skicka bebisen till Heraklion där man har mycket bättre tekniska apparater och större kunskap för att kunna ta hand om ett så pass litet barn. Ett mirakelbarn. Men han ville inte. Kvinnans gynekolog sa åt honom att barnet med all säkerhet kommer att ha hälsoproblem, men man kunde givetvis inte vara säker på exakt vad för typ - allt från svagt hjärta till nedsatt hjärnfunktion eller "bara" synfel. Dock var en sak uppenbar: hjärtat slog och barnet andades och det var ett mirakel i sig. Det var en väldigt stark bebis. Vad gynekologen hade för rättighet att göra en sådan bedömning och skrämma en nybliven far med kan man fråga sig, han hade inte ens själv sett barnet eller dess journal.

Dagarna gick och mamman låg där i sin sjukhussäng för att återhämta sig från att ha förlorat sitt andra barn i ett väldigt sent skede. Hon undrade varför mannen betedde sig som om hela världen hade rasat samman, hon behövde ju någon som kunde stödja henne lite... Vad hon inte visste var att hennes bebis låg och kämpade för sitt liv i en annan del av sjukhuset och skulle kunna få bättre hjälp bara några mil bort. Om hon och mannen hade skrivit på papperna.

Ingen berättade för henne att hennes barn levde och hade en chans till fortsatt liv. Inte hennes man. Inte hennes vänner. Inte hennes familj. Inte ens läkarna. Hon fick ingen chans att spendera dagarna med sin bebis, kämpa för dess rättigheter eller bara få finnas där vid dess sida.

Efter fyra dagar dog bebisen. Och mamman fick veta. Detta var idag.

Kan någon förklara för mig hur en sån här sak kan få hända? Har man inga basala rättigheter som kvinna och människa? Visst hade man i Sverige fått veta något så oerhört som att ens minibebis faktiskt levde,  oavsett vad ens man önskade? Eller? Jag är alldeles yr av ilska! Alla har svikit den här kvinnan och hennes barn. Precis varenda en som visste något och hade det varit jag hade jag aldrig förlåtit en enda av dem, jag hade inte kunnat lita på dem eller känna respet för dem efter ett sådant svek. Hon hade kunnat få sitta vid sitt barns sida i flera dagar, fått finnas hos och för det, oavsett om det senare hade överlevt eller dött ändå. Hennes eget barn...