Fina Ellie har kommit tillbaka till Paleohora, denna gången för att stanna! Och om 20 minuter har jag tid för massage och ser fram emot det som ett barn ser fram emot sin födelsedag. Så skönt det ska bli!

I övrigt är det ganska lugnt här, vi firade midsommar med fiskgratäng och jordgubbar, massa tjejsnack och mys. Vi har också firat Aris farbror Kostas 50-årsdag på ett fullmånsparty på Anidri Beach. Det var lugnt och vackert och fullt med god mat.

Jag satte mig också bakom ratten den 25:e juni, för första gången sedan jag officiellt tog mitt körkort den 25:e maj. Exakt en månad senare. Det var läskigt som tusan de första två minuterna, men sen gick det fint och har nu varit ute på 3-4 körturer. Jag känner mig helt i kontroll och tror att jag är världens bästa förare. Ena turen körde jag dock Elenis bil, i mörker, på en slingrig grusväg, och det var en upplevelse! Bilen skumpar fram och bromsen tar inte alls särskilt bra, men vi kom fram helskinnade, både vi och bilen. Sedan dess kör jag bara jeepen fram till dess att Aris köper den där bilen åt oss som han har pratat om hela våren. Då blir det köra av varje dag kan jag lova, det är ju sjukt roligt! Och ja, jag vet att jag låter som en artonåring nu, men så får det vara.

På tal om bilar så drömde jag att pappa dök upp på surprisevisit här i Paleohora. Han hade kört hit från Sverige - i sin Cadillac. Och det var minsann inte vilken Cadillac som helst, utan en vit med guldiga detaljer, helt i Elvis Presley-anda. Han steg ur bilen med sitt bredaste leende, cowboyboots och cowboyhatt och utbrast "Hello!" med bred amerikans brytning. Det var en riktigt rolig dröm och den fick mig att sakna min undebart stollige tokpappa. Men snart får jag träffa honom för om en månad åker ju jag till Sverige!

Jag vet att jag är lite tråkig. Det tycker nog alla just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att vara tillags utan att spela. Jag vill inte spela, hellre är jag lite surmulen och tyst om jag känner för det. Det är inget personligt mot er att bloggen är trist, inte heller mot älskade mamma att jag inte är glad och sprallig hela tiden. Folk förändras och jag inser att jag just nu går lite på sparlåga. Det är omvälvande att ha någon så tätt inpå en varje dag, när man inte är van vid så mycket sällskap och har lärt sig att uppskatta ett liv med mycket tid och ro för sig själv, sina tankar och sina små projekt. Det spelar tydligen ingen roll att sällskapet är av bästa slag. Jag börjar kanske bli en introverterad typ?

Men vi har mest kul, även om skuldkänslorna kommer över mig när jag inte orkar le hela tiden. Jag njuter av faktumet att mamma är här, det känns som att ha ett helt skåp fullt av godaste choklad, trots att man kanske inte är sugen och vill äta hela tiden. En trygg, mysig känsla liksom. Och Elli går på dagis, sen sover hon, så det är bara kvällar och helger vi har hennes sällskap, och kanske har det varit lite väl intensivt med mina trädgårdsmöbler som skulle bli klara, och andra svenskar att socialisera med. Och jag måste ju hitta tid att jobba mitt i alltihopa, den stressen ligger på hela tiden och tar bort mycket av vår gemensamma tid. Usch, stackars mamma...

Och igår blev min älskade svärmor påkörd av en motorcykel under sin visit i Chania, så efter en hel dag på sjukan fick hon komma hem, med ett stort "plåtså" runt huvudet, smärta i revbenen och cuts and bruises på benen. Änglavakt hade hon men trots ordinerad vila i 10 dagar så var det svårt för Eleni att mota bort henne från spisen vid lunchtid idag "Har du haft i tillräckligt med ris?" och "Nu är kycklingen överkokt!" osv. Härligt att veta att takterna sitter i förstås och att det trots allt inte hände något riktigt allvarligt. Stackars virrpanna, "Så går det när man har huvudet i det blå.", sa svärfar, "Tur att du är så tjock så att du inte bryter några ben när du flyger över gatan.", fortsatte han. Fniss. Han blev rejält uppjagad när ambulansen ringde och kastade sig iväg i sin pick-up för att åka till sjukhuset, att Efi själv fick luren och sa att han inte behövde komma gorde honom bara förbannad i sitt oroliga tillstånd.

Och vädret beter sig mycket underligt, kallt och blåsigt och utlovat regn som aldrig kommer. Jag gillar det på nåt sätt, påminner om svensk sommar och temperaturer runt 25 grader uppskattas mycket, men det känns ändå konstigt.

Det blev visst lite deppigt och lite för många "och", men så är det ibland. Och så får det vara.

Kolla förresten in mammas blogg för en massa fin text och vackra bilder på mina möbler, mig, Elli, våra svenska kompisar och annat fint.

När jag väntade Elli hade jag inte många krämpor, och de jag hade var sådana supernormala som få slipper (typ hugg i ischiasnerven, lite ryggont ibland och upp och kissa ofta på natten). Jag klagade inte. Jag slapp både foglossning, illamående och bristningar, vilket ju är ganska vanliga grejer det med, desutom gick jag upp lagoma 14 kilo som trillade av av ig själva ganska snabbt efteråt. Jag tänkte att det skulle vara ungefär samma denna gången och hittills har jag inte haft så mycket att klaga på. Visst har ryggen värkt vid minsta överansträngning (den är ju lite klen från början) och lite illamående hade jag allt de första veckorna, men inte alls bortom hantering. Ischiasnerven gör sig påmind allt oftare och visst känns det att man har blivit tyngre.

Men så har jag till slut fått en "riktig" krämpa. Något som faktiskt är besvärligt och som man kanske inte alltid måste räkna med i en graviditet. Jag får krampsmärta i magen vid en massa olika aktiviteter. När jag nyser, eller skrattar, eller reser mig i allt utom superultrarapid så hugger det till i hela livmodern så att jag nästan tappar andan. Jag kan inte heller gå de senaste dagarna utan att krampen kommer. Simma vågar jag knappt heller för hugget kommer när man minst anar det, vid rörelse, men också vid kyla. Min doktor sa att det förmodligen beror på ärret från förra snittet och det känns ju så jäkla typiskt. Dessutom - om det är såhär nu i v 23, hur är det då i v 33, eller v 38?!

Men på nät sätt känns det bra och rätt, nu får jag sälla mig till skaran av de små stackarna som liiiiider så i sitt gravida tillstånd. Hehe...

Klockan är nio på morgonen, jag har sopat och städat iordning det värsta i trädgården och sorterat all rentvätt. Vädret är molnigt och kyligt (ca 24 grader!) och alla är i chock, igår fick jag ha KOFTA på mig när vi gick ut på kvällen, helt sjukt! Men jag uppskattar det fantastiskt mycket. Inga fläktar som surrar i huset och inga isduschar stup i kvarten behövs. Man kan bara... vara. Så himla skönt.

Jag sitter och lyssnar på Shashara, vilket är någon typ av modern indisk flummusik, väldigt meditativ och positiv för själen, samtidigt äter jag en frukost bestående av chokladkex så jag känner att jag mår väldigt bra i nuet.

Om en timme kommer lille Lefteris, vi ska ta hand om varandra hela dagen då både Eleni och svärmor har ärenden i Chania. Det blir nog mest jag som tar hand om honom iofs, men det är ganska mysigt. Snällare och gladare barn får man leta efter. Dessutom kommer han att sova middag i flera timmar strax efter att han kommer så jag hinner nog jobba ganska mycket som vanligt i alla fall.

Hoppas att ni har en lika fin morgon som jag har!

Dagarna avlöser varandra här nere på södra Kreta. Solen skiner, vi går till stranden, äter mat, leker med Elli och målar trädgårdsmöbler. Inatt hade Elli 39 graders feber, fick en febernedsättande och vaknade många timmar senare med 37,5. Inget dagis, men fullt ös ändå hela dagen. Vid lunchtid hade hon 37,8 så något spökar ju. Jag trodde eventuellt att det var en släng av solsting från att ha varit på stranden utan hatt igår, för några andra symptom har hon inte. Tror dock inte att det var något allvarligt så imorgon blir allt som vanligt igen.

Idag är det måndag vilket innebär livemusik på Skala, det ska bli väldigt mysigt.

Här sitter jag med fötterna i iskallt vatten och en fläkt bredvid huvudet och jobbar för fulla muggar. Mamma har gått till stranden själv och Elli är på dagis. Mina fötter ömmar av svullenhet och isbadet är så otroligt skönt. Jag ser ljuset i tunneln vad gäller det senaste jobbuppdraget och sedan blir det till att ta itu med ett jobb som jag har skjutit upp alldeles för länge.

Ikväll ska vi till Zoe för där ska min kompis Giorgos ha showroom med sina indiska kläder. Han åker till Indien varje år och importerar kläder som han sedan spenderar sommaren här med att sälja. Fina kläder är det, slappa långklänningar och haremsbyxor typ. Så vi ska dit och titta och stötta och säkert köpa något också. Det ser jag fram emot.

Men först - effektivt arbete hela morgonen!

Jag är ledsen att jag tråkar ut er med inlägg om mördarvärmen, men det är svårt att ha rum för annat i tankarna när det känns som att man ska smälta vilken sekund som helst.

Det är runt 40 grader här nu, dag som natt. Jag spenderar dagarna en halv meter från min fläkt och gör avbrott endast för lunch och duschar. Det är verkligen vidrigt varmt och jag längtar så till lördag då väderprognosen visar att temperaturen ska sjunka 7-8 grader och därefter ytterligare 2-3 de nästföljande dagarna. Man kan börja leva igen, man kan gå till stranden, man kan gå kvällspromenader utan att halvt dö och man kan hitta på saker i allmänhet.

Mamma och jag började på en tårta igår, vi gjorde bottnen och ska idag fixa resten, den ska vi sen bjuda svärföräldrarna på. Det blir en klassisk svensk jordgubbstårta, mumma! I övrigt ställde jag mig faktiskt och målade ett till grundlager på utemöblerna igår, inte alla förstås, har två stolar kvar, men det känns så skönt att det går framåt. Naturligtvis stod jag efter att solen gått ner över fortet och målade, men ändå upplöstes jag nästan. Elli badade i sin lilla pool under  tiden och mamma satt på en stol med sina fötter i poolen och tittade på.

Jag minns sommaren för tre år sedan, när jag väntade Elli, då var det 46 grader i ca tio dagar. Det var faktiskt ännu värre...

Vi lämnade Paleohora strax innan tio idag, det var redan varmt ute och airkonditionen i bilen ställdes på full power och 16 grader. När vi kom fram till Chania en och en halv timme senare var det sjukt att öppna bildörren. De är min femte sommar här men den första riktiga värmechocker blir alltid just en chock. Det var ca 38 grader i Chania idag och jag minns att det en gång har varit 46 grader här - i tio dagar i streck. Att höns, får, getter, andra djur och till och med människor dog i värmen då är inget som förvånar mig. För det mesta vistades vi i luftkonditionerade lokaler så det gick ganska bra ändå.

Vi hämtade mamma och körde vidare till Doktor Petroulakis för att checka att allt står bra till med den lille gubben i magen, och det gjorde det. Han ligger exakt i mitten på sin tillväxtkurva och är därmed redan ett lite A-barn. Sen körde vi en sväng till Jumbo (enormt varuhus med massor av inredningsprylar och barngrejer) där vi hetsade runt mellan hyllorna medan Aris väntade otåligt utanför (han hatar ställen av denna typ). Men jag fick tag på dynor till mina stolar och en uppblåsbar bassäng till flickorna som de kan ha hemma på yayas enorma balkong.

Sen pkte vi hem och landade hemma hos svärmor strax innan fem. Mamma var helt galen efter att få se och klämma på Elli som låg och sov middag, så hon fick tåla sig lite medan vi blev serverade fyllda tomater med hemgjord yoghurt, hemgjord mizithra (getost), sallad, bröd, kokta örter från igår och kall, saftig vattenmelon till efterrätt. Svärmor ursäktade sig många gånger för att hon inte had enågot flottare och min mamma kunde för allt i världen inte förstå vad som skulle kunna vara flottare. Kulturkrock nummer ett.

Sen vaknade lilla trollet och efter de första fem minuterna av nyvakenhet och skepsism så satt hon i mormors knä och matades med vattenmelon. Efter det var de oskiljaktiga. Mormor gav en massa presenter och Elli gav ofantligt mycket kramar, kel, pussar, vilda lekar och en aldig sinande entusiasm. Att säga att de fann varandra direkt är en ganska grov underdrift.

Vid tio började vi nattningsprocessen och entusiasmen utbyttes till övertrötthet på en sekund och det var en gråtande Elli som till skut kröp upp i sin säng med mjölkflaskan i handen. Men att hon somnade på en sekund tyder på att gråten mer handlade om en frigörelse av alla lyckokänslor än att hon faktiskt var ledsen.

Jag är alldeles slut, inte van att prata så mycket eller ens umgås så mycket som jag har gjort med mamma idag. Men det är en ljuvligt slut känsla och det är verkligen underbart att ha mamma här.

Vad duktiga ni är på att kommentera nu! Bravo! Blogglädjen ökas på en endaste gång.

Jag håller, som ni har förstått, på med trädgården. Efter att i fyra år låtit den vara med tanken att  det är Aris grej, att jag inte vet var jag skulle börja, att vi säkert kommer flytta härifrån snart, att det kostar en massa pengar osv, så blev plötsligt suget för stort. Lite kan man ju göra, saker som inte är så dyra. Vi har kanske den mest ljuvliga utsikt man kan ha, med Medelhavet precis nedanför trädgårdssluttningen och en ganska stor yta med ett stort mysigt cederträd som ger skön skugga. Det är skam att jag inte har försökt skapa lite atmosfär här tidigare. Visst är det bergsgrund och en mass envist ogräs som växer upp ur marken hela tiden, och singeln som lades till vårt bröllop för tre år sedan börjar bli lite gles, men vill man så kan man se det som vildvuxet charm istället för sticksigt underlag. Man får hålla flip flopsen på fötterna helt enkelt och skippa drömmen om mjukt gräs (som ändå skulle kräva så mycket vattning att vi hade blivit ruinerade om vi hade velat hålla det grönt).

Så jag började med trädgårdsmöblerna. De gamla, fallfärdiga trärucklen som stod som spöken mitt på gårdsytan är under Extreme Makeover. De har befriats från all gammal färg och lack och målats med ett lager grundfärg. Nu är det bara den roliga målningen kvar, jag tänker turkos-grön-flammigt. Kanske. Vi får se... Sedan ska jag köpa billiga dynor till stolarna och klä dem i detta tyg (det storblommiga) som mamma kommer att ha med sig från IKEA.

Sedan kommer jag att fortsätta i soffhörnan, vi har en tvåsitssoffa och en fåtölj som ska kläs i detta tyg (det gulröda), också från IKEA, samt två höga pallar som ska fungera som små soffbord och målas i eldiga färger. Sofforna står nere vid hängmattan så detta blir myshörnan för sommarens alla kvällar. Och lite skånekänsla blir det kanske med allt det gulröda.

I övrigt har jag äntligen tagit mig an två blommor som står utanför huset, de vattnar jag dagligen och hoppas så att jag ska få dem att överleva sommaren. Jag är inte känd för att ha gröna fingrar. Till skillnad från min man.

Våra fula plaststolar måste vi behålla, så jag ska köpa sköna dynor även till dem och klä dem i samma storblommiga tyg som ovan.

Slutligen ska en mysig ljusslinga eller två upp och VOILA, en riktigt mysig trädgård som kostat under 1000-lappen.

Bravo mou!

Ja, här blir visst ett undantag direkt, men så kan det vara ibland...

Man får ofta höra att man ska taaaa deeet luuugnt när man är gravid. Inte överanstränga sig och lyssna på sin kropp. I alla fall i Sverige och från "nordeuropéer". Jag bor ju dock i Grekland, i en by, och lever i en familj där alla kvinnor är starka som stål och tuffare än Pop Eye (svärmor födde fyra barn på fem år och "kände knappt av det"). Så jag har nog färgats lite av deras attityd. Dessutom är jag obekväm med pjosk (tack Lena!), särskilt om det inte är rejält befogat.

Så jag lever mitt liv som vanligt, klagar inte så mycket på gravidkrämpor, de är ju inte så många och de hör ju till. Jag flänger omkring på min cykel med Elli där bak och jagar henne som vanligt på stranden. Jag tänker inte ens på att det kanske finns en anledning till att gravida kvinnor manas att ta det lugnt i de extremt civiliserade länderna.

Men så målar jag utemöblemanget en kväll och tänker mig inte för. Jag böjer och bänder på mig själv som om jag vore Gummitarzan och märker inte ens att det hinner bli mörkt innan jag är färdig. När jag sen kommer in lagar jag mat på en gång och när jag sedan sätter mig ner så PANG!

Kramp i magen och extremt onda ilningar i ryggen. Läskigt! Jag blir till och med orolig en liten stund innan jag mäker hur total avslappning lättar krampen. Då slår det mig att det inte är särskilt tufft att vara tuff, utan ganska dumt.

Jag kan alltså på riktigt knappt ställa mig upp på mindre än en minut. Sakta måste jag veckla upp kroppen så att det inte ska hugga som knivar i både magen och ryggen.

Så, nu fick jag gnälla lite. Fritt fram för pjosk!

Ni ska veta en sak... Jag älskar den här bloggen, den är min enda plats där jag har full kontroll och det känns ganska häftigt. Jag bestämmer allt här och har till och med möjlighet att ta tillbaka saker utan att någon kan överklaga med effekt.

Nu har jag bestämt en regel här i min lilla diktatur, och det är att jag inte tänker skriva något nytt inlägg förrän föregående har minst en kommentar. Det händer förstås att jag blir riktig bloggnödig och då får jag givetvis göra undantag, men ni kan se det lite som er del av givandet i vårt givande och tagande. Jag vill vara generösare än såhär, men just nu känns det som att jag skriver mycket och jag ser att ni hänger kvar och läser, men kommentarerna blir färre och färre. Ni bli bortskämda och lite lata. Inget fel i det, om man kommer undan med det (som grekerna skulle ha sagt ;)), men jag kan vara en riktig hårding om jag vill och jag behöver faktiskt utbytet med er här. Det betyder så mycket. Jag i min tur ska försöka bättra mig på att svara på era kommentarer.

Kram på er finingar!

Idag känner jag mig alldeles utpumpad på den lilla energi jag har. Årets varmaste dag var det och Elli ville inte sova middag. Så medan hon for runt och lekte så bestämde jag mig för att storstäda. Mitt på dagen. I hettan. Fint blev det, men ögonen vill nu bara sluta sig och ryggen skriker anklagande "Misshandel!".

Dessutom började jag dagen med att sandpappra sista utestolen inför målning. Det gjorde jag klockan 12 på dagen, utan hatt på huvudet och har sedan gått runt med yrsel resten av dagen - såklart.

Så vid sju la jag Elli, ganska skönt att få en tidig kväll i lugn och ro ändå. Jag öppnade datorn och tänkte att jag kanske kunde få lite jobb undanstökat. Jag har tagit på mig uppdrag efter uppdrag och sitter nu med en hög jätteschyssta kunder som bara vill ha mer och mer texter - vilket ju är jättebra! Det är bara det att det har blivit för mycket. Det blir kortslutning och hur mycket jag än försöker jobba undan blir alltid någon kund lite lidande pga sena deadlines osv. Sjukdomen i början av veckan, som forfarande håller ett litet grepp om mig i form av täppt näsa, rethosta och tjockskalle, gjorde inte situationen bättre direkt. Som tur är så är de förstående.

Så öppnade jag min e-mail för en stund sedan och möttes av inte mindre än två nya uppdragsgivare som vill ha texter skrivna "så snabbt som möjligt". Det finns liksom inte i min osäkra bransch att tacka nej, det är ju alldeles sinnessjukt att tacka nej när man ibland går många månader utan ett enda uppdrag. Men jag var tvungen idag. Bara tanken på att ha ännu en uppdragsgivare flåsande i nacken när jag inte ens reder upp det jag redan har fick mig att börja gråta. Så jag beklagade och berättade hur det var. Usch vad fel det kändes. Som att kasta bort en oskrapad trisslott ungefär.

Men den andra kunden ska jag diskutera lite med först, och se vad som erbjuds, men jag tänker inte svara idag, jag orkar överhuvudtaget inte tänka - allra minst orkar jag tänka business och SEO-optimerade texter. Har jag tur så orkar jag jobba lite på ett av mina aktuella uppdrag som handlar om hår, det känns lagom utmanande en dag som denna, där har jag nämligen tillräckligt med info för ett bra underlag utan att behöva researcha särskilt mycket.

Men eventuellt så stänger jag bara ner datorn helt och håller och går och lägger mig istället. Gud vad skönt det vore...

Och värmen har bara precis kommit...

När jag kom till svärmor igår för att äta lunch (i vanlig ordning) och mangla lakan så möttes jag av denna syn. Hon brukar mata flickorna strax innan vi andra kommer så att hon är redo att servera oss utan stressen att jaga runt på vildvittrorna samtidigt. Man måste säga att hon är extremt effektiv!

Åkte till svärmor för att äta lunch och mangla lakan. Satt och manglade lakan som bäst när Panajota plötsligt började lova Elli att hon skulle få glass. Om det är något som Elli älskar så är det glass. Glass och karameller. Hon hoppade lyckligt fram till mig och berättade att hon skulle få glass och med bara en blick på Panajota kunde jag se hur hon gottade sig i vad som skulle komma.

Jag frågade Panajota var hon hade glassen som hon hade lovat Elli och hon svarade kaxigt att hn bara hade skojat. Hon vet väldigt väl om att Elli inte förstår ett sådant skämt. Jag berättade för Elli att hon inte skulle få någon glass och att Panajota hade skojat. Hon blev galen. Kastade sig på golvet och skrek efter glass. Jag sa igen att hon inte skulle få glass och att hon kunde sluta skrika. Tilläggas bör att både Elli och Panajota äter ganska mycket glass som det är, jag kan tycka att det är vettigt att inte ge dem så fort de ber om det och definitivt inte när de skriker efter det. Någon måtta får det vara på eländet...

Efter ca 2 minuter av konstant skrikande började Ellis farfar (pappou) lägga sig i. Han frågade mig lite hätskt oroligt vad Ellis problem var och jag berättade att hon ville ha glass. Panajota stod och log i ett hörn. Svärfar utropade "Men ge henne en glass då!", som om det var det löjligaste han hade hört. Finns det en lösning så använder man sig väl av den, liksom. Då fick jag plötsligt nog. Ellis skrik, svärfars tanklösa uppmaning och Panajotas hånleende tillsammans med överhettning fick mig att verkligen vilja illustrera en poäng. Mest för Ellis skull, de andra tror jag inte att jag har någon som helst makt över.

Jag sa till Elli, på grekiska så att alla skulle höra och förstå, att om hon inte slutade skrika så fick vi åka rakt hem och lägga oss, och så länge hon skriker efter glass så blir det absolut ingen glass. Hon flippade om möjligt ännu mer och jag slängde ner min lunch i en plastlåda och gav mig iväg med Elli under ena armen.

Hon skrek hela vägen hem och väl hemma kastade hon sig på golvet i ursinne. Jag har aldrig sett henne sån, förmodligen för att hon brukar få sin vilja igenom med så många olika människor att vända sig till om saker och ting. Det är nackdelen med att ha många uppfostrare omkring sig. Visst har jag sista ordet, men jag är ju inte alltid med.

Till och med Aris, som är den som alltid talar emot karameller och glass och andra sötsaker och menar att vi måste sluta ge henne det helt och hållet, som om han vore nån sorts sockerfascist, ger efter direkt så fort Elli skulle skrika lite, särskilt om han måste ta hand om situationen själv. Snacka om att belöna dåligt beteende.

Till slut hade jag i alla fall gjort i ordning Ellis mjölkflaska och tog henne i min famn. Jag höll henne hårt intill mig tills hon äntligen lugnade ner sig. Ansiktet var helt rödmosigt från tårar och svett. Jag frågade henne om hon ville lägga sig i lugn och ro och dricka lite mjölk, så skulle hon känna sig gladare sen. Då svarade hon ynkligt "ja" och klättrade upp i sin säng. När hon låg där så råkade hon spruta ut lite snor från näsan vilket fick oss båda att skratta. Jag sa att jag älskade henne och att hon skulle sova gott, vilket hon nu gör. Hon var ju övertrött också.

Men alltså... vilken pärs! Sådana psykbryt har jag ju hört att andra barn får, men det var nog Ellis första, och förhoppningsvis blir det inte många fler. Lite konsekvens i tillvaron behövs märker jag.

Varje morgon innan dagis får Elli en godisbit. Ja, herregud vad tokigt! Detta kan man ju givetvis diskutera, men jag anser det vara ett billigt pris för att förknippa dagis med något bra, sen kan man ju kalla det muta om man vill.

Hur som helst, Elli älskar dagis nu och trippar glatt iväg med Aris varje morgon. Hon vinkar till mig och halvskriker (hon har inget annat tonläge) "Hejdå mamma!" med sin karamell i munnen. Mycket gulligt.

Hon brukar få sockerfria karameller och få välja om hon vill ha "gyl" (gul), "losa" (rosa) eller "vanf" (orange), men så har jag nyligen öppnat en påse Djungelvrål och den har hon fått syn på. Så till Aris stora förtret vill hon nu ha en "fart" (svart - såklart!) varje morgon istället. Jag tycker att det är mycket underhållande att se hennes svenska gener titta fram på otippade ställen. Jag tror nämligen inte att det finns särskilt många greker som ens mot betalning skulle äta en Djungelvrål. I synnerhet ingen 2,5-åring.

Sjukdomen intensifierades under gårdagen, jag blev sängliggande precis hela dagen. Leder och skelett värkte, huvudet kändes väldigt hårt inlindat med tjockt bomull, halsen gjorde ont och febern hade ett ganska fast grepp om mig och stod som högst på 39 grader. Sen att det är sommar och varmt här hjälper inte så värst.

Aris tog hand om Elli hela dagen, hon var med honom på hotellet på kvällen och trots att det gjorde ont att ens  hålla ögonen öppna så saknade jag henne hemskt mycket här hemma.

Inte förrän 22.30 kom de hem och då hade jag äntligen börjat känna mig lite bättre. Att få se Elli studsa in i sin oranga fjärilsklänning var som att få en vitaminspruta rakt in i hjärtat. Hon hoppade fram och skrek lyckligt till Aris att "Mamma har vaknat!". Sedan satt hon säkert och gosade i min famn i 20 minuter och berättade om dagens påhitt. Hennes fötter var svarta av en massa barfotabus och det hade vi väldigt roligt åt. Vi kallade henne smutsgris och skrattade så att vi kiknade. Sen gick vi och tvättade fossingarna, fixade nattmjölk och stoppade om det lilla lyckopillret som somnade snabbt.

Tänk vilken lycka hon bringar alltså. Jag är säker på att jag blev lite friskare genom att få uppleva den där stunden.

Imorse vaknade Aris och gjorde henne iordning för skolan, jag sov räv och lyssnade på hur de viskade till varandra för att inte väcka mamma som behöver sova. Precis innan de skulle gå slog jag upp ögonen och Elli kom fram och viskade ett glatt "Mamma!", och kramade mig. Sedan sa hon käckt "Hejdå mamma! Ska gå och leka med alla barnen!".

Idag är det bättre, febern ligger på 37,5 vilket är acceptabelt och lederna känns inte alls lika onda som igår. Bara halsen har svårt att ge med sig. Lille bebisen är lika aktiv som vanligt, så honom är jag inte orolig för, men på denna enda sjuka dag har jag tappat ett drygt kilo, trots att jag faktiskt har tvingat i mig mat och massor av vätska hela tiden. Men det är kanske vätskebortfall ändå, från alla febersvettningar.

Hur som helst, bättre idag, kanske kan jag till och med jobba litegrann.

En vecka kvar till den 15:e! Då ska vi titta på busen i magen och hämta mamma från flygplatsen! Nedräkningen har börjat!

Här ligger jag och tycker synd om mig själv. När jag vaknade för en timme sen för att göra Elli iordning för dagis så var halsen alldeles igensvullen (eller ja, nästan). Näsan beter sig märkligt och täpps igen när jag ligger ner och det gör fasansfullt ont att svälja.

Nu har i alla fall Elli åkt iväg med Aris och jag ligger åter i sängen, nu med ett paket kex och en stor kopp vamt vatten med färskpressad citron (svärmors egna!) och två stora skedar honung i vid min sida. Hoppas det hjälper, har verkligen ingen lust att knapra penicillin mot nån jäkla halsfluss såhär precis när sommaren har tagit fart och jag mår så bra i övrigt.

Usch... stackars, stackars mig.

Fast ett glädjande besked är att mamma har bokat sin biljett nu och kommer ner redan den 15:e trots allt. Tänk så kul, bara en dryg vecka kvar!

Nyss hemkommen från en riktigt mysig eftermiddag på stranden. Ibland är det så lite som behövs för att muntra upp ett hormonmonster. Lite saltvatten, sol, en svalkande bris och en överlycklig, hyperaktiv liten Elli som studsar upp och ner ur vattnet, gräver ner sina fötter i sanden, knaprar kex och plumsar som en galning i det iskalla vattnet. Och såklart en brun, luden man vid min sida som med perfekt timing hade sin mjuka, snälla och öppensinnade sida framme och ömsom lekte med Elli och ömsom kelade med sin runda fruga.

Det kanske inte är så lite egentligen... men nu känner jag mig ganska glad och harmonisk och ska laga till en liten fiskgratäng.

Nä... Nu är det början på juni och plötsligt känns det som att tiden har stannat upp. Slutat att ticka, eller tickar allt långsammare för varje minut. Hittills har våren farit fram som en raket och mellan Thailand och här har jag knappt hunnit blinka. Men nu längtar jag efter så mycket och hormoner skapar en massa jobbig oro i kroppen, för allt möjligt.

Jag längtar till den 15:e för då ska vi titta på den lille mannen i magen.

Jag längtar tills vi får fatt på en bil så att jag kan sluta oroa mig att jag ska hinna glömma hur man kör innan den kommer.

Kanske mest av allt, och jättemycket, längtar jag tills mamma kommer, jag har redan börjat fantisera om hur vi ska spendera dagarna och jag har redan börjat boa inför hennes ankomst, här ska vara så rent och fint och hemtrevligt till dess. Så här mycket har jag nog aldrig längtat. Problemet är att morfar aldrig verkar bli bra så till den grad att vi kan sluta oroa oss, och mamma vågar inte boka biljett. Hon skulle ha kommit ner den 15:e, men nu blev det framskjutet till den 22:e - eventuellt. Himla jobbigt, men samtidigt vill ju även jag att läget ska vara stabilt där hemma så vi kan slappna av när hon är här.

Jag längtar också till nästa vecka, för då kommer Zoe hem efter flera veckor i England, och scheisse vad jag har saknat en vän dessa veckor, jag har nästan gått sönder av känslan av ensamhet.

Sen längtar jag till den 20:e, för då kommer min andra väldigt fina vän, Ellie, äntligen ner för att spendera sommaren här. Hon skaffar nytt boende och där ska jag hjälpa till så gott jag kan med vad jag kan. Tyvärr är läget på hennes nya lya ganska off, och uppe på en brant backe, så vi får väl se hur pass mycket jag kommer orka ta mig dit i sommarhettan. Hon har lovat mig hur många gravidmassager jag vill och det, gott folk, ser jag verkligen fram emot.

Också längtar jag givetvis till slutet av juli, då jag ska åka hem till sommarsverige med enorm mage och trotsig snart-3-åring och njuta av den gröna gården där jag delvis har vuxit upp, svenska mjukglassar, supershopping i normala kedjor, att se Elli i sällskap med familj och vänner som jag älskar så mycket, och i en miljö som för mig känns naturlig.

Sen kanske pappa kommer i september, och då ska vi sitta i trädgården om kvällarna och prata om livet. Han har på sig sin stråhatt och sippar på ett glas whisky on the rocks, och jag har på mig nån sval sommarklänning och sippar på ett glas soda. Vid våra fötter har Elli teatershow och vi skrattar åt att hon är så lik mig när jag var liten.

Sen vet ni ju vad som kommer i oktober och där tar förhoppningsvis all oro, alla stresskänslor och alla hormonbesvär slut i samma stund som jag får min lille juvel. Och därefter kommer mamma igen, och kanske moster, Carina och delar ur deras familjer.

Ser ni? Ser ni så sjukt mycket som ligger alldeles framför näsan mig nu. Men här står jag och stampar, den 4:e juni, och bara väntar på att sakerna ska börja rulla på. Ååååh, vad tiden går sakta!

Elli är en liten teaterapa, men det är ju de flesta flickor i hennes ålder gissar jag. Jag var det definitivt, och är det nog lite än. När jag ska fota henne och ber henne skratta så får jag alltid sådana här bilder...

Idag firar jag fyra år i det här huset. För exakt fyra år sedan bjöd Aris in mig hit för första gången. Vi var fulla och glada och hade dansat tillsammans på Skala i flera timmar. Han ville att jag skulle se hans nymålade väggar då vi under ett av kvällens få faktiska samtal hade diskuterat vår gemensamma kärlek för just mycket färg. Klockan var nog runt 5  på natten när jag steg in här för allra första gången, men jag blev kär direkt. I huset alltså. Husets ägare blev jag kär i stegvis under de efterförljande veckorna.

Första kyssen hände i köket, precis vid fönstret, och jag minns fortfarande hur det pirrade i magen på ett sätt jag inte riktigt kände igen, trots att jag varit förälskad flera gånger innan. Jag försökte vara försiktig med förälskelse för bara några veckor tidigare hade jag blivit fruktansvärt bränd och såren var egentligen fortfarande vidöppna.

Efter ihärdig uppvaktning och för mig smickrande manligt uppförande (läs: macholöjligt) var jag såld egentligen redan innan jag själv var medveten om det. På mannen alltså. Och vår relation idag är fortfrande under ständig utveckling. Trots att han driver mig till vansinne ganska ofta och jag ibland undrar vad fan jag egentligen gör här när livet skulle kunna vara så mycket enklare någon annanstans, så har jag aldrig haft en så stark känsla av gemenskap med någon annan i mitt liv tidigare. Det är som att vi hör ihop, och den känslan har jag haft redan från allra första början.

Han må vara  stolt, envis, tjurskallig, egocentrerad och fruktansvärt provocerande... Men han är min familj och mellan oss finns en väldigt intensiv kärlek som inte riktigt går att förklara på realistiskt vis. Hos Aris är jag hemma, och det är nog den tryggaste känslan jag vet.

Jag är väl inte direkt känd för att vara världens bästa planerare, eller ha världens största tålamod (även om tålamodet idag är ganska bra på vissa områden, eller ja, generellt sett, när jag inte är gravid). Jag är impulsiv och "härlig". Men ibland är impulsivitet inte så lyckat.

Igår målade jag fransk manikyr på mina långa, starka gravidnaglar, det blev verkligen jättefint och idag gjorde jag samma på tånaglarna. Fräscht som tusan, men kanske inte så jättejag egentligen. Men skit samma.

Idag, ungefär en timme efter att tånaglarna torkat fick jag för första gången på de fyra år jag bott här lust att fixaiordning i trädgården. Jag räfsade och sopade och skurade och putsade. När allt såg lite fräschare ut kände jag att jag trots allt inte var helt nöjd. De gamla, flagade trämöblerna skulle må bra av en uppfräschning och nya kuddöverdrag till sofforna skulle verkligen pigga upp. Så letade reda på en gammal skrapa och började med att avlägsna de gamla färgflagorna. Sedan åkte jag och köpte sandpapper för att "göra det på riktigt", jag höll på med bordet och stolarna hela dagen och vaknade inte upp ur mitt fixartillstånd förrän klockan var sju. Nu är det bara målningen kvar och det är ju det roliga!

Men jag räknade inte med att jag skulle bli alldeles paralyserad av ansträngningen. Att ryggen skulle gå sönder fullständigt och att jag inte skulle kunna röra på mig knappt alls efteråt. Och nu snackar vi bara några timmar senare, medan jag har hållt mig varm och rörlig ända sedan själva ansträngningen. Tänk hur det är imorgon...

Och de stackars vackra naglarna ja... De varade inte så länge...

Elli och jag hade tjejmiddag ute igår, vi åt pizza, enligt Ellis önskemål. Efteråt gick vi en runda i byn och såg Ellis gudfar Giorgos och han söta tjej Georgia sitta i en glassbar så vi slog oss ner i deras sällskap en stund. Elli är väldigt glad för sin "nonos" och Georgia så hon showade på så det stod härliga till. Efter en studn frågar Giorgos om han får bjuda henne på en glass, vilket ha såklart får, varpå han frågar Elli vilken glass hon vill ha.

Ellis svar?

"Blå!"

Inatt hade jag min kanske värsta mardröm någonsin. Det var så vidrig att jag inte ens vet om jag bör sätta ord på den, men eftersom jag drömmer så mycket så ska jag försöka skriva ner dem och kanske se ett mönster i dem så småningom.

Jag, en kompis (oklart vem), Elli och Aris var på semester någonstans. Det började som en vandring lägs en led, då var Elli inte med i bilden än, och i en storm blev vi fast på ett gammalt stenfort. Sedan blev det som en medeltidsfilm och fortet stormades av rödklädda soldater och vi fick gömma oss under liktäcken för att överleva. När attacken var avklarad blev det snart gryning och även stormen lättade. Vi fick kliva över lik för att ta oss ut ur fortet, solen sken från klar himmel och vi fortsatte vår vandring. Till slut kom vi fram till vår destination - en sagolik plats bestående av tre lummiga öar och turkost vatten. Vi var i himmelriket. Aris lämnade oss och gav sig ut för att snorkla och var borta i många timmar. Jag och kompisen gick mellan öarna och badade, solade, åt glass och hade mysigt. Vi hade lämnat Elli själv i ett vattenbryn där hon ville leka (helt galet oansvarigt - jag vet!) och när vi kom tillbaka efter en lång stund så var Elli borta. Vi letade överallt, bland alla träd, minimarkets och i alla vattenbryn. Jag skrek efter Elli på ett sätt som bara en panisk mamma kan skrika. Vi letade i timmar och Elli fanns ingenstans. Området var ganska stort så på något sätt fanns det fortfrande hopp även om jag sprang omkring och skrek att hon hade drunknat. Jag var förbannad på alla jag såg, hade de inte sett en liten tvååring ensam någonstans? Ingen hade sett något alls. När solen började gå ner så försvann min kraft, jag hade sprungit så mycket och skrikit tills rösten knappt fanns längre. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder och bröstkorg, jag var klibbig, svettig och alldeles uppgiven. Jag var säker på att Elli var borta, att hon hade drunknat. Aris var fortfarande, efter hela dagen, ute och snorklade och hade ingen aning om att jag hade slarvat bort vår dotter som nu var förlorad för alltid.

Men så kom en medelålders kvinna fram till mig där jag låg i den starka kvällssolen badande i svett och tårar och sa att hon hade hittat nåt. Jag sprang med henne och i hennes bil, en liten svart bil, satt en yrvaken Elli uppkrupen på framsätets golv och tittade på mig. Hon hade blivit rädd och gått för att leta efter mig, men när hon inte hittade mig så satte hon sig i bilen och somnade. Jag kunde se att hennes kinder var rödplufsiga av värme och gamla tårar.

Det ögonblicket, när jag fick se Elli, levande och hel, då brast det igen. Jag tog henne i mina armar och bara föll ihop. Det enda jag orkade var att krama henne hårdare än någonsin, men benen orkade inte bära mig. Jag grät igen, hejdlöst, och sa om och om igen hur mycket jag älskade henne. Hon lät sig kramas och jag ville aldrig släppa taget.

När jag sedan vaknade var mina kinder blöta av tårar...