Jag pratade nyss med pappa i telefon. Ett samtalsämne var det här med husdjur. Pappa har efter många år som hunduppfödare fått nog av ansvaret som följer med djur, och jag förstår honom. Jag är uppvuxen med husdjur, allt från marsvin till hund, häst, fåglar, möss, kaniner, katter och höns. Bland annat. Jag älskar verkligen djur, särskilt häst och hund kan jag sakna, men jag har aldrig varit den ultimata husdjursägaren. Vissa dagar orkar jag liksom inte bry mig, och ett husdjur behöver samma varma omvårdnad vareviga dag så till slut har jag alltid tröttnat. Jag har också efter alla dessa olika typer av husdjur insett hur mycket tid de verkligen tar och vilket engagemang de kräver. Det är som att ha barn faktiskt, fast utan de superstarka band man får till ett barn - det är det enda som inte går att jämföra. Alla husdjursägare där ute som påstår att de älskar sina djur som vore de ens barn - jag förstår deras känslor, men det går verkligen inte att jämföra, tro mig.

Vissa dagar tjatar jag om att skaffa en liten hund, en nätt sak som kan springa lös och leka med Elli. Husdjur tror jag är en mycket nyttig ingrediens i ett barns uppväxt. Men Aris är emot, dels för att vi redan har en hund - ett muskelmonster som tyvärr inte går att ha nära en person under 8 år (han bor numera hos svärmor där han får bättre omvårdnad), och dels för att ett av mina krav är att den skulle få bo inomhus. Aris är av den gammeldagsa grekiska åsikten att djur inte bor tillsammans med människor, de är smutsiga och oberäkneliga. Och att skaffa en hund som ska stå bunden utanför huset året om har jag absolut inte hjärta att göra. Så det får vara.

Pappa berättade om hur han vissa morgnar njuter av utsikten av en hel rådjusflock som ligger och vilar eller strosar runt och betar på gräsmattan utanför hans sovrumsfönster. Och om Korre, ekorren som skuttar omkring på grenarna utanför köksfönstret. Och lille Skutt, kaninen, och den lille katten som stryker omkring huset. Och alla de förbannade mullvadarna, haha! Då känner jag direkt att det är så jag älskar djur som allra mest, i sin naturliga miljö. Hur underbart det än är att gosa in näsan i en mjuk kattpäls så är det ändå häftigare att se katterna jaga möss på klipporna under varma sommarkvällar. Det är kanske skyttens kärlek till frihet som tar överhanden. Eller kanske lathet.

Hos svärmor får dessutom Elli många möjligheter till djurumgänge. Hon föder nämligen upp kaniner och getter och får och ankor och grisar och höns. Alla äts upp så småningom, men även det är ju egentligen en naturlig del av livet, och kanske är det ett vettigare sätt att växa upp än att lära sig att köttet man äter kommer från kyldisken i mataffären. Just nu har svärmor kaninungar och Elli och Panajota leker med dem varje dag efter lunchen, en liten stund innan de åker tillbaka till sina mammor i de rymliga burarna nere på gården. Jag tycker att det är ganska fantastiskt.

Idag har vi städat hotellets reception. Vi sprutade vatten i hela nedervåningen, duttade ut Ajax och sopade och svabbade i evigheter. Sedan spolade vi in mer vatten och sopade lite till. Därefter polerade vi marmorgolvet tills det gnistrade kapp med solen. När golvet var skinande så bar vi in alla de nya möblerna och nu är hotellet redo att motta sina första gäster som kommer den 31:e. Det blev verkligen jättefräscht och fint. Tydligen var det första gången som lounchmöblerna byttes ut sedan öppningen för över 20 år sedan, ni kan nog ana vilket uppsving det blev. Nu kan Aris sitta skönt under sina kvällpass framför TV:n i sommar. Den lyxgåsen.

Riktig sommarvärme är det idag, med svenska mått förstås, men ändå. Elli har ändå åkt på en förkylning. Precis när öroninflammationen hade lagt sig så började näsan snora igen och inatt blev det åter många vändor för att trösta. Suck. Men annars är allt strålande.

Tre dagar kvar.

Idag firar Grekland en nationaldag (det finns flera, åtminstone en till - i oktober). Firandet dateras bak till den 25:e mars  1821 då revolutionen mot turkarna satte igång. Det var efter denna revolution som grekerna frigjorde sig från det turkiska styret, som härskat i nära 400 år, och blev självständiga. Det är en mycket stor dag för grekerna och än idag finns det mycket agg mellan turkar och greker. Ärren sitter djupt i folkminnet. Lyckligtvis minskar fördomarna och ilskan mot grannarna för varje år som går. Man måste ju tänka framåt.

I alla fall. Den 25:e mars är naturligtvis en helgdag, ingen jobbar och alla affärer är stängda. Skolbarnen går parad genom byn och invånarna står uppradade för att beskåda de finklädda små nationalisterna. Det är ganska rörande tycker jag, men så är jag också extremt blödig. Tänk den dag då lilla Elli ska gå där, hand i hand med en jämgammal, klädd i vitt och blått, med lite ovisshet i blicken. Som jag kommer grina... Nästa år får vi i alla fall se Panajota gå, hittills har det bara varit Efterpi i familjen som generat sökt våra blickar från ledet.

Efter paraden var det, såklart, lunch hos svärmor, gäster var inbjudna och svärmor har förberett mat i dagarna tre. Allt fanns! Kyckling, pilaffiris, kanin, fläskkött, kalitsounia, staka, sallader och bläckfisk för de som fastar. Ingen av gästerna fastade, så det var bara Emmanouela och Vasilis från familjen som åt fastematen. Vet inte om jag har nämnt det men när man fastar får man ju inte äta kött- eller mjölkprodukter. Men djur som inte har blod får man äta - därav bläckfisken. Bläckfisk är för övrigt en ganska vanlig maträtt här, i havet finns massor! Jag gillar det dock inte, om det inte handlar om friterade bläckfiskringar förstås.

Som vi åt sedan! Åååh, vad gott det var! Speciellt pilaffiriset är en personlig favorit, och kaninen smälte i munnen... Mmm! Sen gick vi hem, jag sydde en jump suit åt Elli medan hon sov, men den blev tyvärr alldeles för stor så den får vänta till hösten. Minst. Men det gör inget, sömnad är bästa avslappningen för mig och lagom till att jag var klar så vaknade lillan. Resten av kvällen har vi myst i soffan alla tre, ätit lite kvällsmat och kollat på grekiska filmer om revolutionen. Nu har lillan lagts för kvällen och jag är ganska redo för att sova själv. Men det får bli en timmes lungt soffmys till först.

Om en vecka, tjalallallalla, så åker vi, tjalallallalla, till S V E R I G E.  Tjalallallallalla!

Varj gång jag ska resa hem så skriver jag en lista med saker jag vill göra och handla när jag är i Sverige. Den kan nog uppfattas som lite underhållande för vissa, så jag delar med mig:

Köpa bikinis
Köpa tyger (t ex styvt tyg, klänningstyg och barnvelour), gummitråd, framilonband, och annat på Stoff och Stil
Se Män som hatar kvinnor pa bio
Se andra svenska filmer, fast hemma
Köpa boken Skynda att älska
Köpa en flaska Remouladesås
Äta Thaimat
Äta McDonalds sunkburgare
Ha en tacokväll
Köpa en ljus, skimrande ögonskugga, en mascara och en våt eyeliner
Köpa Astrid Lindgren-filmer
Kanske en ny billig sulky?
Busfabriken?
Ansiktsbehandling
Frisören 7/4 kl 14.00
Vräka Kinapuffar
Lakrits!!

Varje dag kommer nya tillägg och längst ner på listan står det, med versaler:

SPARA PENGAR, LÅT INTE SHOPPINGDJÄVULEN TA DIG, DET ÄR BRA ATT HA NÅGRA € KVAR NÄR DU KOMMER HEM!

Som om det skulle hjälpa liksom... sssäkert.

Men skit samma. Idag är det alltså en vecka kvar. Nästa tisdag vid halv elva lyfter vi från Chania flygplats, tre kvart senare är vi i Aten där vi får försöka roa oss i tre timmar innan vi får boarda nästa plan som på drygt tre timmar tar oss till Kastrup. Jag ska göra mitt bästa för att hålla Elli vaken till flygtur nummer två så att hon kan sova sig igenom större delen av resan, det vore skönt för oss båda. På Kastrup väntar sedan min mammi, förmodligen studsande av otålighet.

Aaah, det ögonblicket, när man stiger in i ankomsthallen, med en hel semester framför sig och en massa uppbunkrad längtan som efter några sekunder kommer att frigöras ur kroppen. Jag får syn på mamma som står där i sin svarta kappa eller kavaj, en stor sjal, fixat hår och strålande leende. Hon tränger sig igenom folkmassan och ser ingen annan än oss, målet är att ta sig fram. Lejonet har tagit sikte på sitt byte och inget kan stoppa henne. Så kramas vi i evigheter och mamma försöker charma Elli som är mycket skeptisk och antagligen en aning förvirrad. Elli greppar tag lite extra i min tröjärm och kniper med sina små fläskben om min midja. "Vem är denna överväldigande tant egentligen? Jag tycker mig känna igen henne..." På mig tränger en tår fram i ögonvrån när jag kramar mamma hårt, hårt. Efter någon minut sansar vi oss och styr kosan mot tåget som ska ta oss till Malmö. Där väntar mammas bil vid stationen och en kvart senare är vi hemma. Antagligen är då klockan sex ungefär.

En vecka kvar...

Idag har jag och Elli myst massor, det är märkligt hur det kan skifta från en dag till en annan... Vi spenderade morgonen med att titta på Barnen i Bullerbyn (det var nog mest jag som tittade förstås) och leka. Vid elva gick vi och drack en kaffe och därefter gick vi hem till Efi och åt lunch. Det var så lugnt och trevligt alltihopa och Elli var på topphumör hela dagen. Nu sover hon middag och jag njuter av lugnet. Det är märkligt hur mycket bättre vissa dagar är än andra, trots att de ser i stort sett likadana ut allihopa. Det handlar nog mycket om ens attityd. Ibland är jag supermamman som älskar att leka och busa i timmar, gå promenader och engagera Elli i alla aktiviteter med ett aldrig sinande tålamod. Och ibland är jag tråkmamman som bara vill slappa medan Elli leker för sig själv (vilket aldrig händer, men ändå). Vissa dagar längtar jag innerligt efter syskon till lillan, gärna flera stycken, andra dagar vill jag inte ha fler barn, i alla fall inte de närmaste fem åren.

Men. Varje dag är jag tacksam att jag har henne. Det lilla pulvret. För även när det är som jobbigast och tråkigast så är hon det finaste jag har. Och för varje dag blir hon bara finare.

Nu har det varit dött på jobbfronten ett tag, kanske är det bara några dagar, men det känns som en evighet. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån, men om jag bara är mamma hela dagarna blir jag fruktansvärt uttråkad och deppig. Elli vilar middag ett par timmar om dagen och det är under dessa två timmar - och enbart dessa - som jag kan göra något i hobbyväg, ja, eller städväg (vilket det oftast blir) för den delen. Elli är vansinnigt mammig just nu och skulle jag ställa mig och diska, eller få för mig att rita upp ett mönster medan hon är vaken så blir hon väldigt ilsken. Det ska vara lek och tjo för hela slanten, med fullt fokus på henne. Kalla mig bortskämd om ni vill men jag föredrar att bryta av dagen med ett par timmars jobb i lugn och ro. Då är jag dessutom en mycket positivare och tålmodigare mamma resten av dagen. Usch, det känns hemskt att erkänna, men det är faktiskt sant.

Det kan också handla om att jag fortfarande inte är i fas med min kvinnocykel, för det verkar som att jag blir deppig en gång i månaden - ganska exakt. Och aldrig fattar jag varför...

Här är det något speciellt med söndagar. Och då menar jag inte "ligga-soffan-bakis-äta-pizza-dricka-cocacola". Nä, man klär sig lite finare än andra dagar, inte fancypancy, men ändå. Man tar kanske lite parfym på sig efter duschen. Man är lite extra trevlig mot sina kära och man spenderar tid med familjen. Man går ner i byn tillsammans och dricker en kaffe på något av de trevliga kaféerna, gärna i sällskap med vänner. Där snackar man bort någon timme innan lunch. Till lunch är alla samlade och på menyn står kött. På söndagar är det alltid kött av något slag, vilket här innebär lite extra lyx, det lever kvar sedan gammalt (i vår familj lagas det oftast kötträtter två gånger i veckan och aldrig på onsdagar eller fredagar-det är nåt religöst). Efter lunch rusar man inte hem direkt efter sista tuggan utan stannar en halvtimme extra och umgås med familjen. Jag gillar söndagar väldigt mycket, jag har blivit en mycket familjeorienterad person.

Igår var jag hos svärmor hela eftermiddagen. Vi satt ute på hennes stora terass, mitt i den milda vårsolen, och drack kaffe och tjattrade - jag och mina tre svägerskor, samt svärmor förstås. Barnen lekte runt omkring och stämningen var på topp. Pllötsligt berättar mellansystern Eleni att hon hade hittat ett Marabouchoklad när huset hade städats inför en ommålning några dagar tidigare. Ett flygplatschoklad på 250 gram! Chokladet var fortfarande intakt eftersom några i familjen fastar (läs framför allt: Emmanuela (även kallad choladmonstret) fastar) och svärmor sprang rakt in i huset och la det under näsan på mig när hon såg min rovdjursblick. Hur man ens kan glömma bort ett Marabouchoklad är för mig helt obegripligt, men det kanske har att göra med att jag är svensk, bosatt utomlands. Men ändå.

En halvtimme tog det inna chokladet var slut. Eftihula och Emmanuela fastar, Eleni var inte sugen och svärmor har en form av åldersdiabetes och äter inte choklad (så andra ser det i alla fall). Så jag, Panajota och Elli åt de 250 grammen choklad tillsammans. Elli stod för en bit och Panajota en rad. Alla skrattade, men jag skyllde på att det skulle smälta bort i solen om jag inte åt upp det fort.

Det var som att komma till himmelriket.

En hel natts sömn, utan att väckas av barngråt och. Så ofantligt skönt. Lika mycket för sömnens skull som vetskapen om att min lilla Elli inte har haft ont. Idag vaknade hon ganska tidigt, men med ett leende och busigt joller - så som hon brukar - och det var ett nöje att stiga upp. Så mycket man tar för givet alltså... Helt otroligt.

Idag blir det att täcka öronen ordentligt och sedan gå ut och njuta av dagen, för vädret här är exemplariskt vårväder. Sol, klarblå himmel, glittrande Medelhav och en stillsam bris.

Det blir lunch hos svärmor i vanlig ordning, men i övrigt ska Elli och jag spendera dagen tillsammans. Inget jobb finns på schemat, och inte heller känner jag mig särskilt sjuk längre, så mysigt vi ska ha det! Min lilla kounelaki och jag.

Jahapp. Ännu en helvetisk natt och jag var ett litet vrak framåt småtimmarna. Tyckte Elli var dum som inte lät mamma sova ens en halvtimme i sträck. Så som hon grät har jag sällan hört henne gråta förr och jag började undra vad som var fel, men hon visade inga tecken på att ha ont någonstans. Det är uppenbart att jag bara har varit mamma i 1,5 år... Runt sextiden somnade hon i alla fall och sov lugnt till klockan nio.

Idag såg jag att hela hennes högeröra, kind och hår var fullt med torkat gult klet som kommit från örat. Trumhinnan hade spruckit, antagligen någon gång under natten, jag gissar då runt sextiden.

Aris tog henne till doktorn och antibiotika blev utskrivet, en dag innan vi flyger till Sverige tar kuren slut - snacka om flyt (i oflyten förstås)!

Så nu går vi åt rätt håll och nätterna blir lättare att hantera. Jag är dessutom feberfri, så - hej positivitet!


Och solen skiner!

Kanske är detta inlägg ett dumt drag av mig, vissa saker hör inte hemma i en blogg, och det väldigt privata brukar jag vilja hålla utanför detta forum. I så fall får jag skylla på mitt sjuka tillstånd.

Jag fick en kommentar om hur jag kan acceptera att Aris inte kan ta Elli när hon är sjuk och ledsen på natten ens när jag är sjuk. Ett mycket vettigt ifrågasättande tycker jag, och som jag själv naturligtvis också gör när sådana situationer uppstår. Men jag har funderat och känner nog att jag får försvara honom lite. Kanske hade han kunnat försöka lite mer, men båda vet vi hur envis Elli kan vara när hon är på det humöret, och med ens han gick in till henne så eskalerade gråten, och ju mer han försökte lugna desto högre skrek hon. Vi visste båda att om jag gick in så skulle hon tystna direkt. Det är ett hårt slag mot hans ego, att inte kunna trösta sin febriga dotter (och när en mycket manlig greks ego såras så brukar det yttra sig i svordomar). Något som såklart kommer sig av att han sällan behövt, vilket i sig är en felhandling av oss båda. Med nästa bebis ska han få vara mer delaktig från början, så mycket är klart. Trots feber så var det också lättare för mig att hålla Elli än att lyssna på hennes gråt.

Sedan vill jag tillägga att i vanliga fall, när Elli är frisk, så brukar det gå bra även för honom att natta. Jag har ju varit ute flera gånger och när hon då har vaknat så har han lyckats bra med omsomning. Men en febrig Elli vill ha sin mamma, och hon tar inte hänsyn till mammans tillstånd. Och mamman sätter givetvis sin Elli före sig själv så långt det bara är möjligt. Och pappan tar i sin tur hand om mamman på ett exemplariskt sätt.

Nu har jag också blivit sjuk - underbar timing. Ellis feber verkar inte vilje ge med sig riktigt heller. Efter att ha varit feberfri och inomhus hela dagen så hade hon 38.5 grader igen innan läggdags. För mig kom frossan på eftermiddagen och framåt kvällen var jag ett riktigt offer, skakandes i soffan. Tyvärr hade Elli ännu en svår natt och eftersom A överhuvudtaget inte kan ta nattning och nattröst så var det inte mycket att be för. Om jag inte vill lyssna på Ellis gråt och A:s svordomar hela natten så fick jag ta hand om lillan själv. Vi sov i sängen och ungefär en gång i timmen, hela natten igenom vaknade hon för att byta sovställning vilket resulterade i en massa bök och gnäll innan hon kom till ro igen. Själv hade jag feberdrömmar och vaknade varannan gång genomsvettig och varannan gång med frossa.

Tänk att jag hade mage att klaga igår!

Nu har jag i alla fall skeppat ut ungen till sin faster för att få några timmar för mig själv. Mitt tillstånd verkar redan bättre, men jag behöver sova. Massor.

Men ni kanske kan hjälpa mig? Elli har nu varit sjuk och mer eller mindre febrig sedan i lördags, är inte det ganska länge? Och det här med jobbiga nätter, är det länkat till sjukdomen eller kanske bara en fas i allmänhet? För hon verkar ju så pigg och "normal" under dagarna. Vill bara ha en god natts sömn igen...

Jag är själv trött på att skriva om feber och sjukdom så jag kan tänka mig att det är ännu mindre kul att läsa om. Återkommer när vi mår bättre.

Gårkvällen var full av besök och roligheter, alla fastrar och kusiner kom och hälsade på och hade med sig välgörande choklad. Likaså vännen Zoe, så kvällen gick riktigt fort och innan vi visste ordet av så var det dags att hoppa i säng.

Febern verkade ha försvunnit och första timmen var lugn. Men sedan började gråten och för första gången i sitt liv var Elli helt otröstlig. Det är verkligen en hemsk känsla att inte kunna trösta sitt barn och inte heller veta vad problemet är. Min man kan inte hantera sånt så han låste in sig i sovrummet och jag dansade och sjöng och försökte alla knep. Efter nån timme kom A ut igen och frågade om jag hade gett Depon (typ Alvedon), vilket jag inte hade gjort eftersom Elli inte hade feber längre. Det verkade dock inte spela nån roll och två sekunder senare fick hon sina Depondroppar. Konstigt nog lugnade hon ner sig omedelbart efter det och somnade till slut. Stämningen mellan oss vuxna var kanske inte den bästa och eftersom jag ville sova med Elli så valde jag dubbelsoffan i vardagsrummet istället för vår lilla 1.20-säng.

Såklart vaknade hon och var lika otröstlig vid flera tillfällen under natten så jag har inte fått många minuters sömn, men Elli fick tillräckligt till slut i alla fall, och det är ju ändå det viktigaste.

Tempen i morse stod på 37.0 och Elli visar sig från sin allra bästa sida med skratt och bus i blick. Sjukdomen verkar vara miles away.

Men vi stannar ändå inne idag. Tar det säkra för det osäkra som man säger.

Tack för alla fina kommenterer. Hoppas att er natt var bättre än min.

Nu är jag helt villrådig. Här ska man hålla sitt barn inne när det är sjukt, till en galet överbeskyddande gräns. Har barnet t ex feber så är man en olämplig mamma om man skulle få för sig att ta ut barnet, även om det var 20 grader och sol.

Det jag hör från er i Sverige låter helt annorlunda. Är det okej väder (typ inte snö eller ösregn och minusgrader), så kan man med gott samvete ta ut barnet även om det har lite feber (vi snackar här 37-38 grader, inte högre), så länge barnet inte stimmar runt för mycket utan håller sig lugnt. Frisk luft är ju jäääättebraaaa (hurt, hurt)!

Jag gillar ju att trotsa grekerna och deras, många gånger, förlegade uppfattningar, det finns många. Så idag när Ellis feber hade sjunkit ända ner till 37.3 så gick jag ut med henne i strålande sol och 16 grader. Vindstilla var det med. Vi gick en promenad med vagnen, drack en kaffe med några vänner på ett kafé och gick sedan hem för tt hälsa på farmor. Väl där blev Elli plötsligt jättegnällig och hänging så jag hann inte ens sätta mig ner innan jag bestämde mig för att gå hem igen.

När vi kom hem kollade jag Ellis feber igen - 39,8!

Jag börjar luta åt att grekerna faktiskt har rätt denna gång. Ett barn som har/nyligen har haft feber bör kanske stanna inne tills hon är helt återställd och gärna mer därtill?

Kommentarer på det?

Elli var mycket piggare imorse, tempen visade 37,8 så visst fanns det fortfarande feber i kroppen, men inte som igår. Så vi trotsade de grekiska normerna som säger att man inte tar ut ett barn med feber och tog med Elli ner i byn, drack kaffe i vårsolen och gick sedan hem till Efi för den traditionella söndagslunchen. När vi kommit dit så blev lillan sämre igen och under hela lunchen satt hon slickad i mitt knä och ville varken äta eller leka. Efi och fastrar försökte hålla henne och leka, men bara mamma dög. Det är vid sådana tillfällen det verkligen känns i hela kroppen att man är mamma. I annat fall verkar hon lika glad för alla. I vagnen på väg hem somnade hon såklart och sover än. Hoppas i alla fall att hon mår ännu bätte imorgon. Jag tror att promenaden sög lite för mycket energi, men i det långa loppet var det nog bra med lite sol och frisk luft.

Ikväll blir det lugnt, med mycket gos och kel.

Ja, det finns nog inte så mycket mer att berätta just nu...

Lilla fjunloppan vaknade redan 07.30 i morse, efter att ha korvat omkring i vår säng i flera timmar redan. Vanligtvis sover hon ju alltid i sin egen säng eftersom 1.20 m definitivt är för litet för tre. Men det gör såklart inget, är man sjuk så får man ta sig friheter.

När vi ätit frukost och Aris gått till jobbet så satte jag oss i soffan med lite småpajer och vattenflaska och satte igång sensaste avsnittet av Grey's Anatomy, och aldrig förr har väl Elli suttit så lugnt och gosigt i min famn ett helt avsnitt igenom. När det var slut så insåg jag att hon hade somnat. Lilla pyre... Än ligger hon i soffan och sover och jag ska försöka hinna skriva färdigt mitt senaste skrivuppdrag, inte mycket kvar nu.

Ironiskt nog är det sommar här idag, första riktiga sommardagen med strålande sol, vindstilla och vad som verkar vara riktigt behaglig temperatur. Men man tar ju inte ut en febrig ettåring. Väl? Jaja, det kommer fler sommardagar, det är ett som är säkert.

Hoppas att ni är friska och glada och att solen skiner även på er.

Oavbrutet gnällprat, feberblossande kinder, näsa som aldrig slutar snora och hosta som väcker mitt i natten. Lilla plommonbollen är fuuuk. Nu sover hon förvisso och imorgon hoppas vi att febern håller sig borta så att lillis får lite mer energi.

Längtar tills vi kan ut och leka på stranden igen...

Vinden har vänt, från sydvästlig till nordlig. I Paleohora betyder det klarare solsken men kallare temperatur - mycket pillimariskt. Det är så vackert och ser så skönt och, men när man kommer ut i sin tunna kofta så önskar man genast att man satt på sig sin varma kappa istället. Det tar några år att lära sig att leva med vindarna så som man gör här. Vindriktningen är alltid avgörande för vädret.

I alla fall...

Idag har jag och Elli städat i huset lite. Hon såg till att krossa glas och spilla ut cornflakes i köket för att medan jag sedan städade där välta ut alla leksakerna i storarummet. Hon är så snäll, lilla fjunloppan.

Sedan gick vi ner till farmor där jag lämnade henne för att gå hem och jobba. Nu, två timmar senare, har jag jobbat och är lite trött på datorn. Solen ser så lockande ut utanför dörren och man glömmer lätt att det blåser kallt.

Men så tänker jag på er där hemma, som hade slängt av er alla kläderna och lagt er på första lediga sand- eller gräsplätt och kanske till och med kastat er i havet, om ni hade haft en dag som denna. Och då fnissar jag åt er dumhet. Fast på ett mycket kärleksfullt sätt förstås. Nakna vid 12 grader. Det är svenskarna, det. Härligt tycker jag. Lite despo, men härligt ändå.

Själv drar jag på mig en extra kofta och virar in mig i en fleecefilt så att jag kan ha dörren öppen och njuta av den fantastiska utsikten utanför. Den klår det mesta.

Disk och tvätthängning och helst en skurning av badrummet står på listan nu. Men jag funderar på att som vanligt trotsa listan och hoppas att allt är fixat när jag kommer tillbaka efter lunchen sen. En vacker dag måste väl även jag få uppleva ett mirakel? Och idag är dagen väldigt vacker.

Elli är ju en aning sen med att tala. Hittills har det varit mam (tidigare mnjam), boff (hund) och pappa (pappa, sko, lampa). Förståelsen har förstås varit större.

På bara några dagar säger hon nu wowow för hund, mamam för mat fortfarande, pappa för pappa, pappou för farfar (vilket är helt rätt!), pappa/pappou/pappoutsi för sko (pappoutsi är dessutom helt korrekt), mjääm för vad katten säger, pwapwap för vad ankan säger, och det senaste yaya, som betyder farmor. Ordet mamma lyser dock med sin frånvaro även om hon pekar på mig när jag frågar var mamma är. Hon vet också är Elli är hon själv. Hon älskar att titta på fotografierna jag har hängt upp på väggen, hon springer fram och pekar upp och säger "Pappou!" och när jag lyfter upp henne så pekar det lilla fingret rakt på farfar. Sedan börjar jag fråga: var är yaya?, Var är Panajota? Var är pappa? Var är Efterpi? och hon sätter dem allihopa. Bara när jag frågar var mamma är så gör hon fel. Då pekar hon på sin mormor. Hon säger också med frågande tonfall "Baepappa?" varje gång Aris går och det betyder ungefär "Var är pappa?" eller "Var ska pappa?".

Nu när jag tänker efter så försöker hon faktiskt säga Panajota också, jag minns inte exakt hur för det är så nytt, men något i stil med Atota. Ja! Också dada såklart vilket är grekiskans ajabaja, det har faster Eftihula lärt henne, men precis som med ajabaj har det blivit en lek. Hon skriker "Dada!" och springer iväg med gnistrande ögon mot olovligt mål.

Så, det går åt rätt håll och det är så fruktansvärt mysigt att höra förståeliga ord från den lilla människan. Stoltheten vet inga gränser. Min lilla dotter. Helt sjukt härligt.

Jag har en hot-shot-vän. Faktiskt så är hon min bästa bästa vän och jobbar som journalist på ett av Sveriges glassigaste magasin. Nu vill hon hitta intervjuoffer. Artikeln ska handla om svenska kvinnor som flyttat utomlands för kärlekens skull. Jag själv vore ju givetvis en lämplig kandidat om det inte vore för att jag var med på en helsida i tidningen för bara några månader sedan.

Jag vet att det hänger en del tjejer här i min blogg som, precis som jag, har lämnat Sverige för kärlekens skull.

Så om du är en som jag och som gärna vill synas lite i ett svenskt magasin, lämna då en kort kommentar om var du nu bor samt din e-mailadress så kontaktar kanske Johanna dig för en intervju.

Ta chansen, det är jätteroligt!

Sedan min toppform i somras har jag lagt på mig 4 kilo. Tills senast juni, men helst tills maj vill jag tappa dem igen.

Hur gör jag detta utan att sluta äta choklad varje dag?

Åh! Inatt födde våra vänner fram sitt andra barn, en liten pojke som ska heta Antonis. Jag har berättat om denna familj tidigare. De har en dotter som kallas Gogo, hon är en månad äldre än Elli och föddes med hjärtfel. Det har varit många turer till specialistläkare i Aten, massor av oro och försiktighet och enorma summor pengar som har spenderats på detta lilla flickebarn och när jag har dragit runt Elli till stranden och på resor och ut i kyla som värme så har lilla Gogo tvingats leva ett överbeskyddat liv i hemmets lugna vrå. Hon har varit mycket mammig och krävande och hennes mamma Roula har inte fått många minuter för sig själv sedan Gogo föddes då hon klängt på sin mamma ända in i sömnens rike. Hon har inte stått ut med att lämnas ensam ens i några minuter.

Så blev Roula gravid igen förra sommaren, hon närmar sg redan 40 så hon kände väl att hon ville skynda på lite innan det fanns risk att det skulle vara försent. Pojken som växte i magen blev mest ett stressmoment. Hur skulle hon orka och hinna ännu ett barn? Dessutom skulle Gogo opereras inom snar framtid och det var en svår och farlig operation och oron var såklart stor.

Operationen drog ut på tiden och samtidigt närmade sig förlossningen. Inte förrän i slutet av januari fick de äntligen ett datum och operationen gick över all förväntan. I 10 dagar låg Gogo på sjukhus och det var förstås väldigt svårt för henne och hennes föräldrar, men flickans hjärta lagades och det var huvudsaken. Hon passade på att glömma hur man går medan hon var inlagd. Det tycker jag säger en del om hur traumatiskt det hela var för henne. Och för Roula som var van vid att ha flickan på sig 24 timmar om dygnet brast nästan hjärtat.

Igårkväll vid tio började värkarna och de stegrade snabbt i både täthet och styrka. Strax efter ett i natt var de på plats på kliniken och en timme senare föddes lille Antonis. Gogo hade tvingats stanna kvar i sin farmors omvårdnad och Gogo är inte lätt som Elli utan hade skrikit efter sin mamma och pappa oavbrutet i fem timmar innan hon somnade av utmattning. Aouch.

Roula var livrädd inför förlossningen och inför sonens hälsa såklart. Men pojken är frisk som en nötkärna, född tio dagar för tidigt med en vikt på 3100 gram. Han ser precis ut som sin syster i ansiktet, men medan Gogo är blondin så är Antonis, hittills i alla fall, svarthårig. Bedårande!

Roula satt där, så lugn och harmonisk med ett skimmer över sig som bara en nybliven mamma kan ha. Så vacker. Hon höll sin lille son och all den spänning och oro jag sett henne bära på de senaste åren var som bortblåst. Hon hade oroat sig över om hon skulle kunna känna något alls för den nye bebisen och många gånger ångrat ett andra barn eftersom Gogo behöver så mycket stöd och tid. Men när jag frågade om detta så sa hon att all oro hade varit i onödan. Hon var så lycklig över sin lille son och tidigare hade hon sagt att hon ville skynda hem så fort som möjligt för att ta hand om Gogo, men nu hade hon lyckligtvs ändrat sig och sa att hon skulle stanna ett par dagar i lugn och ro med pojken för att lära sig hur en nyfödd fungerar. Och för att återhämta sig lite såklart. Gogo togs ju ifrån dem från dag två och låg inlagd i 35 dagar så det är första gången de nu ska ta hand om en nyfödd.

Hon är lyrisk över att få amma och hålla den lille pojken. Och Kostas är förstås också jättelycklig, men allt det här har definitivt varit tuffare för Roula.

Jag är så oerhört lycklig för Kostas och Roulas skull. De har varit så starka och deras små barn är så fina. De förtjänar verkligen all lycka. Själv blev jag förstås rörd till tårar när jag fick se den lille. Det är inte så ofta jag blir det mitt bland en massa människor.

Jag har matats med saliga svenskar som lovprisat något kallat Spotify. Det hade nåt med musik att göra, så mycket förstod jag, men fanns inte tillgängligt för oss i Grekland. Eller kanske, men då skulle det kosta mer än jag var villig att betala.

Men så fick jag nys om blip.fm, som skulle vara något internationellt liknande Spotify. Och det är fantastiskt!

Jag blippade The Rose med Bette Midler eftersom jag på senare tid sjungin den mycket för Elli vid nattning. Jag kan varenda stämma och ord i denna sång, jag tror den kunskapen kom till mig under högstadiet när vi höll på rätt mycket med musik. Jag har inte hört låten sedan dess.

Så fort de första pianoplinkarna spelades så kom tårarna och sedan har det varit gråtkalas hela morgonen. Jag lyssnar på den om och om igen, får inte nog. Den är SÅ SJUKT VACKER (och jag är en sentimental fjant, ja). Inte undra på att Aris för första gången kommentarede mitt sjungande när jag började sjunga just denna sång här hemma. Han sa att jag skulle skippa syendet och satsa på en karriär som balladsångerska. Han skulle vara manager. För att vara han var den en fantatsisk komplimang.

Läsarantalet har vuxit på senaste tiden, jag vet inte riktigt varför, men roligt är det såklart! Fler är ni som kommenterar också, och det gillas ännu mer.

Jag har inte så mycket mer att säga för idag, solen skiner och det blåser kraftigt. Sådan är hon, Grekland, het och vild. Och som vi älskar varandra...

Just det! Jag skulle visa er en bild på min alldeles egna lilla putto (felaktigt ofta kallade keruber, tack wikipedia!), kanske blir hon ett bokmärke en vacker dag?

Igår berättade Eftihula för mig att det finns en kvinna i Panajotas närhet som för henne fungerar som en sorts prototyp för den perfekta kvinnan. Vidare berättade hon vad det lilla trollet hade fört för resonemang tidigare under dagen.

Panajota: Om du dör, Eftihula... Vad ska då Roland göra? (Roland är givetvis Eftihulas man)
Eftihula: Jag vet inte...
Panajota: Äh, det är ingen fara, vi får helt enkelt hitta en ny kvinna åt honom.
Eftihula: Jaså? Vem skulle det vara då?
Panajota: Hmm... Inte Johanna, för då blir ju Aris ensam...
Eftihula: ...
Panajota: Men någon som Johanna.

Bästa komplimangen på mycket länge.

Jag är den som arkiverar och bränner ut alla Elenis digitalkamerafoton eftersom hon inte är så haj på det än. Så nu fick jag ett halvårs fotografier av henne och hittade ett ljuvligt kort på mig och Elli på stranden. Bilden togs runt klockan 18 på eftermiddagen, det kan man se på solens läge. Som jag längtar efter sommaren nu. Sandaler, lätta länningar, bad och sena kvällar... Snart är den här.

Lite tråkiga är ni allt som inte kommenterar när jag bemödar mig att lägga upp bilder och allt, men eftersom jag är en stor människa så låter jag det passera för den här gången.

Fest blev det förstås på lördagen och på söndagen var maken min ganska klubbad hela dagen. Själv mådde jag tiptop så när barnet i huset gått och lagt sig och mannen placerats framför en "mycket viktig" basketmatch på TVn så stassade jag om och gick ut i natten. Vatten var drinken för kvällen men enormt mycket dans och skratt blev det i alla fall.

Jag har fått tag på Elenis bilder från karnevalen nu. Tyvärr syns inte bikostymen eftersom alla bilderna togs utomhus där Elli fick ha sin kappa på sig pga kyla och förkylning. Men en liten skymt får ni i alla fall.

Lite "dagen-efter" idag. Paraden var spektakulär och jag njöt i fulla drag under de två (!) timmar den pågick. Sedan gick vi och åt souvlaki hela gänget som bestod av mig, Aris och Elli, Eleni och Panajota, Emmanuela och Efterpi samt den tredje systern Eftihula som vanligtvis bor i Qatar, och henns kompis Katerina. Därefter gick vi till kommunhuset och dansade med barnen tills klockan var ca 22 då vi tog Elli till sin farmor. Där sov hon sedan gott medan vi dansade loss på Skala bar. Jag har inte dansat så mycket på bra länge så det var verkligen roligt.

Kamerabatteriet var urladdat så några bilder fick vi tyvärr inte, men jag ska försöka få tag på Eftihulas bilder så att ni får se mitt söta lilla bi, hon var verkligen makalöst gullig. Men det förvånar väl ingen vid det här laget.

Nu ska jag ta igen helgens eftersläpade jobb. Elli sover middag och ikväll är det mer festligheter.