Om en kvart är mamma här. Det går nog inte att beskriva lyckokänslorna jag känner just nu.

Snart får Elli för första gången träffa sin snälla mormor. Och samtidigt får mamma för första gången träffa sitt lilla barnbarn.

Oslagbart!

Elli var ljuvlig, sov mycket, ibland hela nätterna igenom (!), och när hon var vaken låg hon och tittade nöjt omkring sig. Enda gångerna hon grät, eller kved till lite, var som sagt om hon inte fick mat fort nog eller om påklädningen tog för lång tid, annars aldrig.

Sen fick hon problem med magen.

Bajsade inte på fyra dagar.

Och grät.

Mycket.

En hel natt t ex.

Idag grät även jag, ihop med henne. Här satt vi i soffan och grät. Tills jag samlade mig och fortsatte vagga, sjunga, prata, guppa i vagn, massera lilla magen, göra små benövningar, byta blöja för femtielfte gången, mata, testa napp, ge kamomillte osv, osv, osv i all oändlighet utan att förtröttas (fast det där sista är inte riktigt sant).

Nu sover hon lugnt för första gången sen bilresan igår, kan man våga hoppas på att magproblemet passerat?

Nu känner jag mig i alla fall som en mamma på riktigt (med tillhörande mörka ringar under ögonen).

För er som undrar - jo, hon är fortfarande ljuvlig.

Jag har hittills bara lagt upp bilder på lillisen när hon varit glad och lugn, vilket hon faktiskt är största delen av tiden.

Hon kan dock också bli såhär förbannad.




Oftast beror det på att hon inte får mat i samma ögonblick som hon känner hungern komma krypande ("Hur KAN det ta så lång tid att dra fram bröstet mamma?"), att magen kniper obehagligt eller för att det tar för lång tid att dra armen genom tröjärmen. Dock är hon lätt att lugna, och ryter sällan mer än några sekunder i stöten. Man får helt enkelt se till att vara snabb att ge henne det hon vill ha. Lilla trollet...

Gjorde ett väldigt simpelt test som berättar om man använder sig av sin högra eller vänstra hjärnhalva mest. Jag har gjort dylika tester tidigare och får alltid samma svar - så även denna gång - att jag använder den högra sidan mest.

För mig var det omöjligt att få tjejen att dansa motsols, hur mycket jag än ansträngde min stackars hjärna.

RIGHT BRAIN FUNCTIONS
uses feeling
"big picture" oriented
imagination rules
symbols and images
present and future
philosophy & religion
can "get it" (i.e. meaning)
believes
appreciates
spatial perception
knows object function
fantasy based
presents possibilities
impetuous
risk taking

Testet hittade jag naturligtvis genom Johanna, som för övrigt  verkar vara en supermänniska. Fast det visste jag ju redan.

Sånt här ska man verkligen inte läsa till morgonteet innan ens lilla vaknar till liv för dagen. Speciellt inte som alldeles nybliven mamma. För då börjar man gråta och tänka en massa hemska tankar, och får en plötslig, intensiv lust att mörda.

Så här söt är Elli när man lägger ner henne för sig själv en stund. Det sparkas och viftas så mycket det över huvud taget går (inte för att det syns på ett fotografi, jag vet, men ni kan ju föreställa er).


Idag är det dags för Ellis första bad i badkar (har hittills bara duschat henne under rinnande stråle), det ska bli spännande, hoppas hon gillar det.

Jag har alltid tyckt att ordet hemorrojd är ett av de fulaste i svenska språket. I klass med kräk och diarré.

Nu vet jag dock att ordets fulhet gör skäl för sig.

Sitter här framför datorn och stirrar. Jag har gett mig fan på att skriva ett inlägg som inte handlar om Elli.

...

Nu har jag suttit här hur länge som helst och allt jag har påbörjat har till slut ändå handlat om Elli. Först började jag skriva om att jag äntligen kommit ur huset, jag gick ner till affären helt på egen hand idag och lämnade lillan i sin pappas trygga vård under tiden. Men inlägget slutade med att handla om den separationsångest jag kände, och att jag inte ville annat än komma hem till Elli igen, under hela promenaden. Sen började jag skriva nåt om hur fantastisk människans kropp är på att återhämta sig, jag nämnde hur imponerad jag var över min mage och vikt nu bara två veckor efter graviditeten, jag hade nämligen som mål att vara i form lagom till nästa sommar igen, men verkar kunna skjuta fram det där till jul, men inlägget spårade ur och handlade till slut till största del om Ellis vikt och min svaga oro för att hon inte går upp som hon ska (har dock inga direkta belägg för det där, det är nog mer en nybliven mammas instinktiva oro).

Till slut var jag på väg att skriva om vädret, bara för att trotsigt lyckas klämma fram något alls som inte handlade om min lilla sötfis. Men som tur var insåg jag hur lamt det vore, så nu fick ni detta istället. Ärligt och öppet. Hela jag är full av Elli, det finns inte så mycket mer just nu.

Ringde precis upp mamma och la av en beställning på godis, det blev en massa Marabou såklart, och Ballerinakex, Toffifee och lakriks. Hjälp vad här ska svullas. De där tio kilona kankse kommer tillbaka lika snabbt som de försvann, fast denna gången i form av flytande choklad i venerna istället för bebis i magen.

Om en vecka är de här! Jag längtar som en tok. Än så länge har ingen från vare sig min släkt eller annan närstående fått se min lilla klimp i verkligheten, det är helt sjukt egentligen. Men det är vad jag har valt så det finns ingen anledning att sitta och sörja, då känns det bara värre. Men inför varje besök blir jag lite extra spattig, och denn agång är det nog tusenfallt extra spatt. Min mamma kommer hit! För att kela med min dotter! Magiii!

Inatt somnade Elli vid 00.30 och vi en halvtimme senare.

Fick en smärre chock när jag idag vaknade klockan nio och busan fortfarande sov. En timme senare vaknade hon och jag hade både hunnit duscha och käka frukost.

9,5 timme i sträck. På natten. Snacka lyx!



Bild kommer senare idag.

Elli vaknade klockan halv fem inatt, från att ha somnat klockan tio igår, hur bra som helst ju.

Sen var hon vaken till klockan tio imorse. Utan paus.

Hoppas inte detta är något hon planerar att sätta i system, för de är nog mina absolut sämsta timmar på dygnet. Tror dock att det finns en möjlighet att hon har lite magproblem och att det är därför hon hade så svårt att komma till ro. Vi får hoppas att det gått över nu i alla fall.

Nu sussar hon sött och jag har masat mig upp för påklädnad samt frukost, kanske kryper jag ner i sängen en stund till nu, men ironiskt nog så har jag till slut piggnat till och känner inte direkt för att sova.

Well, well...

Det är en synnerligen unik upplevelse att inom loppet av några dagar förlora en sjundedel av sin kroppsvikt. Tio kilo på en vecka. Snacka om att man känner sig lätt.

Aris och jag såg en film igår. Eller, vi började se den igår men sen Elli kom har vi lagt till med att somna mitt i filmerna vi ser på kvällarna. Igår var det dock för en gångs skull A som somnade, men jag var själv väldigt trött efter över fem timmars pysslande fram och tillbaka med en liten Elli som inte kunde bestämma sig för om hon ville sova, äta eller bara ligga och titta, så jag beslutade till slut (med en sovande dotter i famnen och en sovande man vid min sida) att stänga av filmen och spara slutet till idag.

När man ser mycket film så faller det sig naturligt att man också ser mycket skit - tyvärr. Ofta känns det som två bortkastade timmar framför burken, men ändå ger vi oss inte. Film ger skön avkoppling, tillfälle att kramas och mysa med sin älskling, och ger också ibland intressanta samtalsämnen, vilket inte är så tokigt när man lever och spenderar det mesta av sin vakna tid tillsammans med någon, att bara prata om blöjbyten, jobb och vänners förehavanden ger inte så mycket i längden (inte för att vi direkt brukar prata om blöjbyten, men det kändes ändå lämpligt att skriva ut, varför vet jag inte, pratar andra föräldrar om blöjbyten?).

Igår (och idag) såg vi en film som hette Happiness, och den stack ut. Väldigt intressanta karaktärer, tragikomiska händelser och konversationer och superbt skådespeleri från alla håll. Man får följa olika personers öden och på något sätt är alla dessa personer sammalänkade. Vi har bl a den perfekte familjefadern som i hemlighet tänder på små pojkar. Den ensamme, oattraktive mannen som inget hellre vill än att våldta sin fantastiskt vackra granne, men när hon ger honom tillåtelse så viker han för trycket. Den otursförföljda och hyperkänsliga kvinnan i 30-årsåldern som inte verkar kunna lyckas med någonting, men alltid försöker lyfta huvudet efter varje motgång. Ja, karaktärerna är många och deras bisarra öden underbara att få ta del av. Det är en film, som mitt i allt elände, lockar till skratt gång på gång.

Läs mer om filmen här. Och se den.

Lillan är nybadad och klädd i nya, rena, gula kläder. Hon luktar ljuvligt! Efter ca en timmes matmys har hon nu somnat i min famn. Solen strålar in genom litet fönster ovanför ytterdörren, det är en vacker dag. Huset är tyst så när som på Ellis små andetag och tangenternas klickande när jag skriver.

Vi köpte en vagn. Som inte var bra. Och ful.

Vi lämnade tillbaka den dåliga och fula vagnen och köpte en annan. Den var fin. Och verkade bra.

Idag packade jag upp vagnen och började läsa instruktionshäftet.

"Denna vagn lämpar sig inte för barn under sex månader."

Vad fan gör man? Det är för sent att lämna tillbaka den, men i affären sa de att den funkade för nyfödda.

Blääää...

Ja, trippen till Chania igår gick jättebra, lillan sov hela vägen dit och hem och grät knappt nåt alls under hela dagen. Alla som såg henne beundrade såklart och jag sprack nästan av stolthet när jag bar omkring henne i Chania. Tyvärr regnade det så de nojiga nyblivna föäldrarna halvsprang mellan de olika destinationerna med filtar och paraply över lillans ansikte, haha! Men hon var så duktig och tålmodig, en riktig liten ängel.

Barnläkaren fastställde att hon fortfarande har lite gulsot, men att det går neråt så allt är som det ska. Vikten ligger nu, tio dagar efter födsel, på 3140 gram, vilket enligt barnläkaren beror på att jag helammar (vilket tydligen inte är så vanligt här då många mammor tvingas tillbaka till sina jobb direkt efter bebisens ankomst - hemskt!). Ja, jag vet inte vad som är normalt och ok, men lillan verkar ju må bra och får äta så mycket hon vill så jag hoppas att hon börjar gå upp lite snart.

Efter barnläkarbesöket åkte vi och tog bort mina stygn, det gick på tre sekunder och kändes inte mer än som en svag kittling - skönt!

Efter det satte jag mig med Elli i bilen, vid det här laget var hon lite gnällig och hungrig så medan Aris registrerade henne i stadshuset och sprang lite andra ärenden satt vi i bilen och mumsade, eller, Elli mumsade, och jag njöt av hennes mumsande.

Efter nån timme eller så somnade hon och Aris kom äntligen tillbaka. Ett stopp i en affär och sen begav vi oss hemåt igen, jag slumrade visst också till under hemfärden.

Från en dag till en annan fick vi ruggigt höstväder, det är blåsigt och kallt och vi måste fixa värme i huset. Temperaturen inomhus nu är bara 20 grader, och kan sjunka ytterligare riktigt snabbt. Med en nyfödd i huset så känns det lite oroligt så jag hoppas att temperaturen går upp igen idag, det är ändå för tidigt för sånt här höstrusk.

Elli ligger inbäddad i massor med filtar och håller nog en lagom temperatur, men det vore skönt att slippa allt detta lager på lager så hon kan röra sig lite friare om hon vill. Jaja, jag tror säkert Aris tar in ett element i sovrummet idag, det är ju inga svårigheter.

Här kommer en stor bild på en liten tjej i sin bilstol. Vilken liten dröm!

Ja, nu har vi varit hemma i drygt fyra hela dagar, nästan lika länge som vi var på sjukhuset, och många undrar hur det känns och fungerar här hemma.

De första två dagarna tog svärmor hand om allt utom lillan, vilket pga snittet uppskattades väldigt. Därefter sa jag till henne att jag nu kunde och ville klara det mesta själv. Dock lagar hon fortfarande mat åt oss en gång om dagen, men det har hon alltid gjort och inget hon kommer sluta med om inte jag säger att jag vill göra det själv. Men så ambitiös mat som hon har färdig vid 13.00 varje dag skulle jag aldrig orka göra själv, så vi kan gärna fortsätta såhär så länge svärmor vill och kan. Hon lagar ändå storkok till ca 10 pers varje dag så jag tror inte att det gör så mycket varken från eller till att inkludera även oss i det. På kvällen äter vi antingen rester från dagen eller så hämtar vi mat från någon restaurang. Visst hade jag kunnat laga till något på kvällen, men just nu känns det viktigare att fokusera på Elli och lära känna henne och kunna känna mig ordentligt avslappnad att kunna amma när helst hon vill. Och så har det varit. Dessutom ska man enligt vår barnläkare inte ta ut ett nyfött barn förrän efter ca 20 dagar, vilket gör det omöjligt att gå och handla. Visst tycker även jag att det låter helt fjantigt, särkilt i detta klimat, att vänta så länge, men vi är två föräldrar och jag vill inte tjafsa, dessutom har vi haft regn de senaste dagarna. Dörren låter jag stå öppen hela dagen så frisk luft får vi iaf i oss. Sen orkar jag ändå inte gå några längre sträckor än, även om jag längtar som en tok att få gå ut med vagnen en runda.

För att vara ett nyfött barn tror jag att hon sover ganska långa perioder åt gången, normalt har jag förstått är 2-4 timmar per sovstund men Elli sover i stort sett alltid mellan 4-6 timmar i stöten. Å andra sidan ammar hon länge och är ofta vaken minst 2 timmar mellan sovstunderna. En gång per dygn kör hon maratonvakenhet också, vilket kan vara ganska jobbigt om det infaller under natten. Då är hon vaken mellan 4-5 timmar och velar mellan amning, gos, amning igen, mer gos, blöjbyte, mer amning, lite gnäll, kanske ett till blöjbyte och slutligen lite mer amning. Igårväll var hon t ex vaken mellan kl 20-01, men sen sov hon till klockan 06.40, då hon vaknade för en och en halv timmes matstund och somnade därefter om en timme och vaknade för en kvarts snuttande och sov sen vidare till 14.30.

Det är inte alltid så lätt att veta vad det lilla pyret vill, oftast är det mat såklart, nån gång gnäller hon om hon haft bajs i blöjan en längre stund, men utöver det är det rena gissningsleken. Jag märker att hon ofta får lite magknip när hon ätit och försöker lista ut hur jag kan motverka det, men det går inte så bra hittills. Då blir hon gnällig och drar upp sina små ben mot magen, fast det går ofta över snabbt.

Vi provade att ge henne napp igår och den tog hon efter en liten stund, vi har två olika, en med silikonnapp och en med latex och hon tycker bara om den med latex. Problemet är att jag måste sitta och hålla mitt finger framför nappen hela tiden, annars tappar hon den efter en stund och då blir hon såklart ledsen, kanske är den lite för stor? Eller är det en vanesak? Hon har änsålänge bara haft den korta stunder i mitt knä, men det vore bra om det funkade för hon verkar ha ett enormt sugbehov, det är delvis därför amningen tar så lång tid ibland, stora dela av tiden ligger hon bara och suttar och myser utan att suga i sig mjölk.

Just amningen är nog det allra mysigaste just nu, jag lägger hennes lilla kropp tätt intill min och när hon hittar mjölkkällan och får i sig de första dropparna så sänker sig hennes små ögonlock och hela den lilla kroppen blir slapp och tung. Ivrigt suger hon i sig det goda och långa stunder ligger hon och tittar med sina stora mörka ögon in i mina, jag blir alldeles till mig av lycka under dessa stunder. Det är vår tid. Vår magiska tid. Ibland kan jag tycka lite synd om Aris då han än så länge inte behövs på samma sätt som jag. Men han håller henne varje dag och verkar förundrad över det lilla livet som vi skapat. 'Hon är ljuvlig' sa han i morse när han vaknade till då jag la henne hos mig i sängen för att ammas och jag kan bara instämma.

Jag ser till att få mig 6-8 timmars sömn varje dag, även om det blir uppdelat, jag tror att det gör mycket för hur man orkar maratonvakenheterna. Än så länge tycker jag att allt flyter på jättebra och att situationen är under kontroll, vilket känns fantastiskt skönt.

Imorgon har vi första återbesöket hos barnläkaren i Chania, Elli ska väl bl a vägas och checkas för den gulsot hon hade några dagar efter födseln. Säkert mer grejer, men det får vi väl reda på imorgon. Vi ska, när vi ändå är i Chania, åka till doktorn och ta mina stygn, vilket jag är en liten smula nervös över, men det går nog bra. Vidare ska Aris strula runt med försäkringsbolag och även shoppa lite grejer. Under tiden hoppas jag att jag och Elli kan sitta på nåt mysigt ställe och underhålla oss, kanske hos doktorn, i värsta fall i bilen. Jag vill inte dra runt henne i Chania redan, i synnerhet inte eftersom hon inte ens 'får' vara ute än.

Jag är lite nervös inför morgondagen, vi ska lämna Paleohora vid 8.30 och hoppas då på att Elli sover så hon inte är vaken och ledsen i bilen, det blir svårt att trösta henne då eftersom det känns viktigt att hon sitter fast ordentligt i sin bilstol hela vägen. Nappen är kanske en god idé att ta med?

Hur ska det sen gå att amma i offentligheten? Här hemma går det bra, men då sitter jag bekvämt i min soffa med alla nödvändiga prylar framför mig och utan något behov av att skyla mig. Kanske inte så kul att dra fram brösten bland en massa folk... Jag har inte riktigt fått in snitsen på hur man gör det där på ett diskret sätt än.

Ja, det blir ett riktigt äventyr det här...


I övrigt vill jag tillägga till er som tycker att det är för mycket bebisprat på bloggen att det är det enda, ja, det absolut enda, som pågår i mitt liv för tillfället, så att blogga om nåt annat finns inte i mitt huvud. När vi vant oss vid allt det nya och fått lite rutiner på saker och ting så blir det nog mer variation här.

Svärmor tvättar tvätt, stryker och lagar mat åt oss. Varje dag. Hon blir nästan besviken om jag gör nåt själv, jag ska bara läka och ta hand om lillan tycker hon och jag måste säga att det är ganska skönt att blir så bortskämd nu i början. Det tar bort en hel del stress vilket gör att omhändertagandet av Elli enbart är en njutning - dagtid som nattetid.

Idag fyller lilla trollet en vecka, så det firar vi med en bild tycker jag.



Fredagsbarn är goda och givmilda. Den som är född på en fredag, är kärleksfull och trofast, förstår att skapa ett lyckligt hem och har i regel tur med kärlek.

Tack för alla gratulationer, så roligt att så många skrivit!

Ja, nu har vi avverkat ett drygt dygn hemma och allt går strålande (ta i trä). Lillan var vaken mellan 20-23 igår kväll och kunde inte riktigt bestämma sig för vad hon ville, så hon snuttade och snuttade och snuttade på mamma och när jag till slut  trodde att hon var färdig (efter över två timmar) så bedrog jag mig. Men gnällig kan jag inte påstå att hon är, bara hungrig.

Vid elva somnade hon som sagt och jag strax därefter. Sen väckte hon mig inte förrän vid tre för en timme mat och gos och sen nästa gång klockan åtta på morgonen för ytterligare en timme mat och gos. Jag hoppas verkligen att det fortsätter såhär, för som det är nu är allt perfekt.

Klockan ett vaknade lillis igen och då hade pappa kommit hem från jobbet så vi passade på att bada och tvätta kalufsen, vilket gick jättebra. Såklart tyckte inte Elli att det var särskilt kul men det hela var över på någon minut (badar under rinnande vatten p g a att navelsträngsknoppen inte trillat av än vilket lätt kan orsaka problem i knotakt med bakterier). Efter badet var det mat- och gosstund och lillan snuttade och snuttade och snuttade i ca två timmar och när jag till slut trodde att hon var klar så bedrog jag mig igen. Det tog ett tag innan jag förstod att det var ett blöjbyte och inte mer mat som var problemet.

Haha, ja,  vi lär oss sakta, sakta hur saker funkar och Elli är oerhört tålmodig och snäll.

När det gäller det känslomässiga så går det tyvärr inte att beskriva. Det är en lycka jag aldrig förr erfarit, den går inte att jämföra med något annat. Kärleken är fullständig och utan gränser, den är så stark att den värker.

Ja, Ioanna var nog mer nit än vinst. Klippningen är väl ok, även om jag nu tycker att håret är alldeles för kort, men färgen blev precis så som jag INTE ville ha den. Jag ville ha kopparskimmer i det mörka, som en riktigt mörk, men naturlig, hårfärg. Vad jag absolut hatar är när det röda skimret blir för kallt, åt mahogny-lilahållet. Här sitter jag nu med mörkt mahögnyrött hår och känner mig som en tant. Visst, den kalla röda nyansen tar fram mina gröna ögon jättebra, men det spelar mindre roll hur fina ens ögon ser ut när hela håret är FULT. Det braiga är att röda nyanser snabbt bleknar. Så lagom till nästa Sverigevisit (mars?) är nog håret fint både i längd och färg. Tills dess får jag väl roa mig med annat än hår. Bebis kanske?

Klockan är 10.16, jag har sovit bedrövligt dåligt men känner mig laddad. Det var enormt länge sen jag var uppe såhär tidigt, världen ser väldigt annorlunda ut vid den här tiden på dygnet. Senast jag var uppe ur sängen innan 11.30 var nog mamma och morfars första morgon i Paleohora. Det var i slutet på juli. Innan dess var det nog pappa och Lenas första morgon här och dessförinnan var det jävligt länge sen.

Idag ska jag iväg och stylas. Men först frulle och durre.

Nu sliter jag mitt hår. Antingen kan jag inte skriva nog om, för er, ointressant bebisbabbel, eller så ändrar jag fullständigt fokus och blir insnöad på nåt annat, för er, ointressant ämne. Som grekiska t ex.

Vill jag inte ha er? Är jag undermedvetet trött på att blogga? Jag som tycker det verkar kännas roligare än på riktigt länge. Självförnekelse?

Nä... Jag är nog bara tom i skallen. Jag tror att den håller på att urholkas, att jag som människa börjar bli mer och mer simpel och ointressant.

Kan ni inte berätta för mig vad som är roligast att läsa om här på bloggen? Vilka typer av inlägg gillar ni mest?

(το) ψέμα (psema) - lögn (neutrum)

I grekiska språket finns en bokstav för ljudet ps som heter psi - ψ. Det är lätt att glömma bort psi - ψ och istället skriva bokstaven pi - π, följt av sigma - σ (p och s alltså), som vi gör i andra språk, men det får man inte.

Imorgon har jag frisörtid klockan 11 på förmiddagen. Jag bokade tiden idag och bad att få en tid så fort som möjligt, att hon var tillgänglig för både klipp och färg redan imogon måste jag säga var väldigt snabbt. Hon heter Ioanna och är den populäraste frisörskan i byn. Jag har varit hos henne en gång förr och tyckte att hon var alldeles för slarvig och snabbhänt, men då alla jag känner med hår intygar att hon ändå är i särklass den bästa i Paleohora så vågar jag inte prova någon annan.

När jag vill bli klippt av Matilda så gäller det att jag är ute minst en månad i förväg. Vill jag ha en färgning vid samma tillfälle är det bäst att boka minst två månader innan. Det är synd, för hon är bäst. Men man glömmer ofta att boka så långt i förväg, i synnerhet när man måste få det att ske under en kompakt vecka i Sverige. Oh well, jag är ju ganska bra själv också, om det skulle behövas. Men just nu känner jag mig an smula för otymplig och trött för att orka klippa och färga själv.

Utväxten behöver fyllas i och färgen i allmänhet fräschas upp. Sen tänkte jag våga mig på att låta henne jämna till frisyren lite också. Det är ett stort riskspel men jag tänker som så att om det blir fint så har jag dragit en lyckovinst och kan sluta känna press på att vara tvungen att klippas hos Matilda i Sverige varje gång jag är där. Blir det fult (största sannolikhet) så gör det inte så mycket eftersom jag ändå bara ska sitta hemma och amma hela vintern. Jag minns inte hur min mamma såg ut under mina första månader och jag är ganska säker på att det inte spelade så stor roll just då. Hon var ändå min favoritmänniska.

Vad tycker ni nu då? Ska jag satsa på helmörkt igen eller låta det gnistra lite i koppar? Eller har ni kanske nåt annat förslag?

Ja, det är inte helt lätt det här. Att lära sig grekiska. Jag visste väl det.

Ta bara det här t ex:

I grekiska språket finns det inte mindre än fem olika sätt att skriva ljudet i

ι (jota)
η (ita)
υ (ypsilon)
ει (epsilon-jota)
οι (omikron-jota)

ja, de låter precis likadant allihopa - i som i sitta.

Det finns två olika sätt att skriva ljudet e

ε (epsilon)
αι (alfa-jota)

och vidare två olika tecken för o

ο (omikron)
ω (omega)

Jaha, tänker ni, men då får man väl ta och lära sig reglerna kring vilka bokstäver/bokstavskombinationer som ska användas, lite knepigt kanske, men inte hela världen. Jo men nu råkar det vara så att det oerhört sällan finns några regler (den enda jag hittills fått reda på är att verb i första person singular alltid avsutas med ω och inte o, i övrigt gäller det att lära sig ord för ord hur de stavas). Så när man är skillad på grekiska och då och då hör ett nytt ord så är det bara till att lära sig stavningen på det specifika ordet direkt. Annars är man körd. Logik hjälper en inte så mycket här. Särskilt klurigt är det när ett ord innehåller ljudet i.

Och nu har jag begränsat mig till antalet vokalkombinationer för likalåtande vokalljud, men det är bara en av MÅNGA galenskaper jag redan stött på.

Fast det är ändå kul.

Jag tycker att ni har blivit dåliga på att kommentera här. Mitt läsarantal går sakta men säkert uppåt och likaså antal sidvisningar, vilket tyder på att ni är mer eller mindre intresserade - men intresserade - av vad jag har att bjuda på. Ni vet väl också att jag skriver för er, hade ni inte läst här så hade jag skrivit helt andra saker, och betydligt mer sällan. Så kom igen nu latmaskar! Ge mig mer bekräftelse!