Julklagan - forklaring
Min dator har fatt virus och jag maste blogga fram Aris dator ett tag, darfor far ni sta ut med att forsoka avkoda mina texter utan aao.
"Ville önska dig ett Gott nytt år och en god fortsättning på de nya året.
Tråkigt att du inte varit nöjd med varken namnsdag,födelsedag eller julen.
Du har ju egen familj nu och väljer själv vilka traditioner du ska ha hemma hos dig.Varför inför du inte dina fina jultraditioner och födelsedagsfirande och bjuder in släkten till dig? Berätta hur viktigt de är för dig med firande och paket. Annars kan de ju inte veta.
Tycker synd om dig som upplevt så många besvikelser på kort tid men även synd om din man och hans släkt som framstår som okänsliga,osociala personer.Visst kulturkrockar finns, men med kommunikation,ett öppet sinne och vilja löser man de mesta.Lycka till i framtiden."
Denna kommentar av Anonym fick mig att hoppa till lite, jag ar sa van vid att ni alla bara sympatiserar med mig oavsett vad jag skriver (blink, blink).
Det finns mycket att diskutera i Anonyms fragestallningar, och visst har Anonym ratt i mycket, men det innebar inte automatiskt att jag har fel.
Jag gick ut starkt i borjan av december och gjorde precis sa som Anonym rekommenderar, hade exakt de tankar om att valja mina egna traditioner och skapa just den julstamning har som jag saknar hemifran. Adventsljusstake och annat julpynt inforskaffades och min snalle man satte julbelysning i tradet utanfor dorren. Jag bakade lussebullar, mjuk pepparkaka och hade t o m planer pa ett pepparkakshus.
Forsta advent forsokte jag forklara ljustraditionen for A som mest bara skrattade at den fula staken jag fatt tag pa, och nar jag ville spela julmusik sa tycke han att jag var helknas eftersom det ju "var flera veckor kvar till jul". Lussebullarna blev kassa da saffranet jag kopt inte smakade nagot alls (de ligger fortfrande i frysen). Aven vid andra advent tande jag traditionsenligt andra ljuset i staken, men kanslan var redan pa vag att forsvinna, nar man sitter ensam och myser sa forsvinner liksom myskanslan, i alla fall for mig, och det gar inte att fa nagon att uppleva detsamma som du som kommer fran en helt annan bakgrund.
En julklapp fran min faster Vanja kom nagra dagar innan jul och nar jag sa till A att vi skulle spara den till julafton sa tittade han pa mig som om jag skojade "Vada, ska vi ha nan ceremoni for paketoppnande eller?".
Fjarde advent glomde jag hel bort att tanda det sista ljuset, som jag sa till A "Jag har tappat kanslan".
Nagot pepparkakshus blev det inte heller, Eleni var i o f s intresserad av att baka det med mig, men hon ville att jag skulle pricka in en tid nar Panajota sov, och bakning av pepparkakshus tycker jag liksom att man ska gora MED barnen for basta effekt, men aterigen sa tanker de annorlunda har, inte battre eller samre - annorlunda. Dessutom hade jag redan tappat lusen.
Med allt detta onodiga forklarande vill jag egentligen bara saga att det ar inte sa latt att forsoka skapa en kansla hos folk som de inte har nagon anknytning till. Det kommer aldrig kunna bli samma jul i Grekland som hemma i Sverige, oavsett om jag forsoker eller ej, kanske blir det lattare nar Ehlia blir storre och kanske kan alska de traditioner jag alskar, men det ar ju i o f s inte sakert.
Jag vill verkligen ursakta mig sjalv om jag har framstallt min grekiska familj som okansliga och osociala personer, det har verkligen inte varit min mening. Denna blogg skriver jag framst for vanner och familj i Sverige och ibland kanske det blir for mycket gnall, men de som kanner mig vet hur mycket jag alskar min familj har och vilka underbara, generosa och varma manniskor jag tycker att de ar. Det ar som du skrev Anonym - kulturkrockar, och hade jag inte haft bade en enorm vilja och ett oppet sinne sa hade jag inte bott har nu, det lovar jag. Ibland blir det bara lite tungt, och da kan bloggen vara en skon ventil. Dessutom ar det inte ett dugg synd om mig, jag har valt att bo har for att jag alskar att bo har, och smakar det sa kostar det, som det sa fint heter. Kanske fick min julsorg for stora proportioner har pa bloggen, sarskilt for en utomstaende som inte kanner mig (nu vet jag i o f s inte om vi kanner varandra...), likasa kan det vara svart for en sadan att lasa av nar jag ar ironisk/sarkastisk/overdriver (vet att det finns fler som har svart att lasa av det).
I fortsattningen blir det fodelsedag och jul i Sverige (och nej, inte p g a presenter), for resten av aret ar det oslagbart harligt att bo har, i mitt alskade Grekland, hos min underbara och mysiga familj. Skulle inte valja att flytta harifran for hur manga jular i Sverige som helst.
Men jag har ratt att gnalla ibland.
God fortsattning och gott nytt ar till dig med! Och tack for att du laser och ifragasatter, det ar uppfriskande.
"Ville önska dig ett Gott nytt år och en god fortsättning på de nya året.
Tråkigt att du inte varit nöjd med varken namnsdag,födelsedag eller julen.
Du har ju egen familj nu och väljer själv vilka traditioner du ska ha hemma hos dig.Varför inför du inte dina fina jultraditioner och födelsedagsfirande och bjuder in släkten till dig? Berätta hur viktigt de är för dig med firande och paket. Annars kan de ju inte veta.
Tycker synd om dig som upplevt så många besvikelser på kort tid men även synd om din man och hans släkt som framstår som okänsliga,osociala personer.Visst kulturkrockar finns, men med kommunikation,ett öppet sinne och vilja löser man de mesta.Lycka till i framtiden."
Denna kommentar av Anonym fick mig att hoppa till lite, jag ar sa van vid att ni alla bara sympatiserar med mig oavsett vad jag skriver (blink, blink).
Det finns mycket att diskutera i Anonyms fragestallningar, och visst har Anonym ratt i mycket, men det innebar inte automatiskt att jag har fel.
Jag gick ut starkt i borjan av december och gjorde precis sa som Anonym rekommenderar, hade exakt de tankar om att valja mina egna traditioner och skapa just den julstamning har som jag saknar hemifran. Adventsljusstake och annat julpynt inforskaffades och min snalle man satte julbelysning i tradet utanfor dorren. Jag bakade lussebullar, mjuk pepparkaka och hade t o m planer pa ett pepparkakshus.
Forsta advent forsokte jag forklara ljustraditionen for A som mest bara skrattade at den fula staken jag fatt tag pa, och nar jag ville spela julmusik sa tycke han att jag var helknas eftersom det ju "var flera veckor kvar till jul". Lussebullarna blev kassa da saffranet jag kopt inte smakade nagot alls (de ligger fortfrande i frysen). Aven vid andra advent tande jag traditionsenligt andra ljuset i staken, men kanslan var redan pa vag att forsvinna, nar man sitter ensam och myser sa forsvinner liksom myskanslan, i alla fall for mig, och det gar inte att fa nagon att uppleva detsamma som du som kommer fran en helt annan bakgrund.
En julklapp fran min faster Vanja kom nagra dagar innan jul och nar jag sa till A att vi skulle spara den till julafton sa tittade han pa mig som om jag skojade "Vada, ska vi ha nan ceremoni for paketoppnande eller?".
Fjarde advent glomde jag hel bort att tanda det sista ljuset, som jag sa till A "Jag har tappat kanslan".
Nagot pepparkakshus blev det inte heller, Eleni var i o f s intresserad av att baka det med mig, men hon ville att jag skulle pricka in en tid nar Panajota sov, och bakning av pepparkakshus tycker jag liksom att man ska gora MED barnen for basta effekt, men aterigen sa tanker de annorlunda har, inte battre eller samre - annorlunda. Dessutom hade jag redan tappat lusen.
Med allt detta onodiga forklarande vill jag egentligen bara saga att det ar inte sa latt att forsoka skapa en kansla hos folk som de inte har nagon anknytning till. Det kommer aldrig kunna bli samma jul i Grekland som hemma i Sverige, oavsett om jag forsoker eller ej, kanske blir det lattare nar Ehlia blir storre och kanske kan alska de traditioner jag alskar, men det ar ju i o f s inte sakert.
Jag vill verkligen ursakta mig sjalv om jag har framstallt min grekiska familj som okansliga och osociala personer, det har verkligen inte varit min mening. Denna blogg skriver jag framst for vanner och familj i Sverige och ibland kanske det blir for mycket gnall, men de som kanner mig vet hur mycket jag alskar min familj har och vilka underbara, generosa och varma manniskor jag tycker att de ar. Det ar som du skrev Anonym - kulturkrockar, och hade jag inte haft bade en enorm vilja och ett oppet sinne sa hade jag inte bott har nu, det lovar jag. Ibland blir det bara lite tungt, och da kan bloggen vara en skon ventil. Dessutom ar det inte ett dugg synd om mig, jag har valt att bo har for att jag alskar att bo har, och smakar det sa kostar det, som det sa fint heter. Kanske fick min julsorg for stora proportioner har pa bloggen, sarskilt for en utomstaende som inte kanner mig (nu vet jag i o f s inte om vi kanner varandra...), likasa kan det vara svart for en sadan att lasa av nar jag ar ironisk/sarkastisk/overdriver (vet att det finns fler som har svart att lasa av det).
I fortsattningen blir det fodelsedag och jul i Sverige (och nej, inte p g a presenter), for resten av aret ar det oslagbart harligt att bo har, i mitt alskade Grekland, hos min underbara och mysiga familj. Skulle inte valja att flytta harifran for hur manga jular i Sverige som helst.
Men jag har ratt att gnalla ibland.
God fortsattning och gott nytt ar till dig med! Och tack for att du laser och ifragasatter, det ar uppfriskande.
Den förlorade julen
Julen kom och gick tydligen. Jag märkte det inte.
Julafton var en vanlig dag i stort sett och Juldagen firades med familjelunch hos svärföräldrarna. Därefter satt vi ute på takterassen och åt clementiner, vi hade väldigt fint väder. Men att det skulle kallas julfirande är ett skämt.
Det smärtade lite i hjärtat på Julafton när jag tänkte på vad ni hade för er. Jag tänkte på mamma och Jim hemma hos Eva där det lektes och åts och dracks. Jag tänkte på pappa och Måns hemma hos Vanja där det kollades på filmer från min barndom och delades ut hysteriskt roliga julklappar. Jag tänkte på Carina och Zalli och alla deras småflickor som trots lite krasslighet fick fira mysjul ihop. Och Johanna i det varma lilla torpet utanför Ystad.
När Emmanuela kom hem från jobbet som postgumma på Julafton så frågade jag med bultande hjärta om det kommit någon post till mig då jag väntat på det stora paketet med klappar från mamma i över en vecka nu. Det hade det inte. Då kände jag plötsligt för att gå ut på terassen och titta på utsikten. Jag såg dock inte så mycket för ögonen svämmade över. Jag lovar att det inte var klapparna jag tänkte på.
Nu är det Annandag Jul, Aris är på jobbet, Elli sover förmiddagslur och jag borde diska och plocka undan innan hon vaknar. Julen är slut, vilket i det närmaste bara är skönt. Nu kan jag börja längta till nästa Jul. En riktig. Hemma.
Julafton var en vanlig dag i stort sett och Juldagen firades med familjelunch hos svärföräldrarna. Därefter satt vi ute på takterassen och åt clementiner, vi hade väldigt fint väder. Men att det skulle kallas julfirande är ett skämt.
Det smärtade lite i hjärtat på Julafton när jag tänkte på vad ni hade för er. Jag tänkte på mamma och Jim hemma hos Eva där det lektes och åts och dracks. Jag tänkte på pappa och Måns hemma hos Vanja där det kollades på filmer från min barndom och delades ut hysteriskt roliga julklappar. Jag tänkte på Carina och Zalli och alla deras småflickor som trots lite krasslighet fick fira mysjul ihop. Och Johanna i det varma lilla torpet utanför Ystad.
När Emmanuela kom hem från jobbet som postgumma på Julafton så frågade jag med bultande hjärta om det kommit någon post till mig då jag väntat på det stora paketet med klappar från mamma i över en vecka nu. Det hade det inte. Då kände jag plötsligt för att gå ut på terassen och titta på utsikten. Jag såg dock inte så mycket för ögonen svämmade över. Jag lovar att det inte var klapparna jag tänkte på.
Nu är det Annandag Jul, Aris är på jobbet, Elli sover förmiddagslur och jag borde diska och plocka undan innan hon vaknar. Julen är slut, vilket i det närmaste bara är skönt. Nu kan jag börja längta till nästa Jul. En riktig. Hemma.
God morgon och god kväll
God morgon! Eller? Nähä... eeeeh?
Lillis vaknade klockan sju i morse, efter sex och en halv timmes sömn. Sen ville hon inte somna om. Klockan blev sju, åtta, elva, ett, tre... och jag var på gränsen till ett nervsammanbrott. Inte bara ville hon inte somna, hon ville bli omkringburen och visad saker och pratad med precis HELA tiden, haha (ja, nu i efterhand låter det ju kul och gulligt)! Klockan tre satt jag som ett vrak, fortfarande iklädd pyjamas med lillan vid bröstet och huvudet stött i den överblivna handen och nickade till. Äntligen blev hon tung i kroppen och somnade. Jag slängde i mig linssoppa som Aris mamma lagat till idag och gick sedan raka vägen in på sovrummet, satte på elementet på högsta värme och kröp ner under täcket. Sista gången jag slog en blick mot klockan visade den 15.40. Sedan vaknade jag runt 18.30 av att Aris tassade omkring i det mörka och varma sovrummet. Haha, nästan tre timmars tupplur (och det hade blivit mer om inte Aris börjat kallat mig gulliga saker som jag inte ville missa att höra), det ska vara jag till det. Vad som bekymrar mig en smula är att lillis fortfarande sover, det har nu gått nästan fyra och en halv timme för hennes del, hoppas innerligt att detta inte kommer rubba hennes nattsömn, men jag misstänker att hon behövde den här sömnen.
Jag sitter förresten fortfarande i pyjamas och har inte en tanke på att byta om, nu är det ju kväll igen.
Nämen, nu vaknar hon minsann!
Farbror Jonas
För ett år sedan var vi alla hemma hos farbror Jonas och firade hans födelsedag, jag tror att han fyllde 58. Han hade de senaste åren rensat upp fullständigt i sitt liv, blivit drogfri, byggt ett hus och engagerat sig i andras kamp mot missbruk. Hela han var full av entusiasm.
I det lilla huset han precis byggt klart för arvet efter mina farföräldrar bodde han tillsammans med sin älskade lilla hund, en dvärgschnauzer vid namn Selma. Jonas var en enormt känslig och varm människa som trots sitt ibland burdusa och ogenomtänkta sätt, alltid ville alla väl. Han kunde häva ur sig fördomar till både höger och vänster, men gav alltid de människor han mötte i verkliga livet samma chans.
Jonas var älskad av alla barn, jag minns som liten hur han alltid frågade mig hur det kändes att vara så söt och hur jag alltid kaxigt svarade honom att det kändes mycket bra, då skrattade han sitt fantastiska Jonasskratt, som man, om man inte kände honom, nog hade svårt att ta för äkta vara. Men det var det, helt och fullständigt.
Min lillebror och mina kusiner (alla pojkar), var nog, om möjligt, ännu mer förtjusta i Jonas. Det är förståeligt då han, trots sina respektabla levnadsår på något sätt alltid var i fullständigt kontakt med barnet inom sig. Han älskade fågelskelett och allt annat som en fin dam skulle rynka på näsan åt. Och att chocka var Jonas favoritsysselsättning, därför brukade han dra de fräckaste skämten vid söndagmiddagsbordet då hela släkten var samlad. Ibland var han så fräck att farfar blev så pass upprörd att han lämnade bordet, och ibland fick han farmor att gråta. Det låter ju inte så trevligt i och för sig, men Jonas älskade det, och det gjorde vi med, vi barn, vi satt och försökte hålla oss från att le lite förstulet medan Jonas asgarvade och farmor snyftade. Ja, vilka scener...
Det mest underbara med Jonas tyckte jag ändå var att det inte fanns något han inte vågade säga, han bangade aldrig för att diskutera något och hade alltid en bestämd uppfattning om vad han tyckte (sen kunde detta iofs variera från gång till gång beroende på sinnesstämning). Han slickade aldrig röv (som han själv skulle ha sagt).
Vad jag inte visste på julafton förra året, två dagar efter att vi firat honom i hans lilla hus i Lomma, var att det var sista gången jag skulle få träffa honom. Sista gången jag skulle hoppa till för att Jonas lade av ett asgarv. Sista gången han skulle krama mig så hårt att jag knappt kunde andas.
Han fick aldrig träffa Ehlia. Det är så himla synd och trist för Guuud vad de hade älskat varandra.
I det lilla huset han precis byggt klart för arvet efter mina farföräldrar bodde han tillsammans med sin älskade lilla hund, en dvärgschnauzer vid namn Selma. Jonas var en enormt känslig och varm människa som trots sitt ibland burdusa och ogenomtänkta sätt, alltid ville alla väl. Han kunde häva ur sig fördomar till både höger och vänster, men gav alltid de människor han mötte i verkliga livet samma chans.
Jonas var älskad av alla barn, jag minns som liten hur han alltid frågade mig hur det kändes att vara så söt och hur jag alltid kaxigt svarade honom att det kändes mycket bra, då skrattade han sitt fantastiska Jonasskratt, som man, om man inte kände honom, nog hade svårt att ta för äkta vara. Men det var det, helt och fullständigt.
Min lillebror och mina kusiner (alla pojkar), var nog, om möjligt, ännu mer förtjusta i Jonas. Det är förståeligt då han, trots sina respektabla levnadsår på något sätt alltid var i fullständigt kontakt med barnet inom sig. Han älskade fågelskelett och allt annat som en fin dam skulle rynka på näsan åt. Och att chocka var Jonas favoritsysselsättning, därför brukade han dra de fräckaste skämten vid söndagmiddagsbordet då hela släkten var samlad. Ibland var han så fräck att farfar blev så pass upprörd att han lämnade bordet, och ibland fick han farmor att gråta. Det låter ju inte så trevligt i och för sig, men Jonas älskade det, och det gjorde vi med, vi barn, vi satt och försökte hålla oss från att le lite förstulet medan Jonas asgarvade och farmor snyftade. Ja, vilka scener...
Det mest underbara med Jonas tyckte jag ändå var att det inte fanns något han inte vågade säga, han bangade aldrig för att diskutera något och hade alltid en bestämd uppfattning om vad han tyckte (sen kunde detta iofs variera från gång till gång beroende på sinnesstämning). Han slickade aldrig röv (som han själv skulle ha sagt).
Vad jag inte visste på julafton förra året, två dagar efter att vi firat honom i hans lilla hus i Lomma, var att det var sista gången jag skulle få träffa honom. Sista gången jag skulle hoppa till för att Jonas lade av ett asgarv. Sista gången han skulle krama mig så hårt att jag knappt kunde andas.
Han fick aldrig träffa Ehlia. Det är så himla synd och trist för Guuud vad de hade älskat varandra.
Jonas lägger av ett asgarv hemma hos pappa förra julen.
Sen fick jag skämmas
Om ni minns så skrev jag ett långt och klagofyllt inlägg på min födelsedag om hur inget hade blivit bra. Jag menade att jag inte hade fått några presenter och ingen ordentlig uppvaktning, och att vissa t o m hade glömt bort att ringa.
Två dagar innan min födelsdag pratade jag och pappa två timmar i telefon och han sa att han skulle sätta in pengar på mitt konto till en födelsedagspresent. Visst råkade han glömma att ringa på själv dagen, men det spelar ju verkligen ingen roll, jag vet att han tänkte på mig och det han satte in räcker till en riktigt fin liten present, vi får se vad det kan bli. Gullepappa.
Storebror Jim gav mig också en present på bankkontot och dagen efter födelsedagen kom min kära svärmor på besök - ni vet hon som glömde bort att säga grattis och hade förvarnat mig om att man inte firade födelsedagar så mycket i Grekland - och gav mig 100 euro (som jag naturligtvis försökte tacka nej till, det var ju alldeles för mycket, men försök själv göra det till en grek, ha!).
Vidare fick jag i efterhand reda på hur min extrafamilj hade ätit chokladtårta och sjungit för mig hemma i Malmö.
Vore inte allt detta nog så är ett stort paket fullt med små presenter och klappar från mamma på väg ner, hoppas bara det hinner fram idag eller senast på måndag, så vi får grejerna innan jul.
Så jag skäms för att jag hade mage att klaga på att inte bli tillräckligt firad, jag är så bortskämd med människor som älskar mig att jag kanske ibland ställer för hoga krav på dem, och det är inte snällt.
Kära, söta vänner och släktingar - jag vore ingenting utan er.
Två dagar innan min födelsdag pratade jag och pappa två timmar i telefon och han sa att han skulle sätta in pengar på mitt konto till en födelsedagspresent. Visst råkade han glömma att ringa på själv dagen, men det spelar ju verkligen ingen roll, jag vet att han tänkte på mig och det han satte in räcker till en riktigt fin liten present, vi får se vad det kan bli. Gullepappa.
Storebror Jim gav mig också en present på bankkontot och dagen efter födelsedagen kom min kära svärmor på besök - ni vet hon som glömde bort att säga grattis och hade förvarnat mig om att man inte firade födelsedagar så mycket i Grekland - och gav mig 100 euro (som jag naturligtvis försökte tacka nej till, det var ju alldeles för mycket, men försök själv göra det till en grek, ha!).
Vidare fick jag i efterhand reda på hur min extrafamilj hade ätit chokladtårta och sjungit för mig hemma i Malmö.
Vore inte allt detta nog så är ett stort paket fullt med små presenter och klappar från mamma på väg ner, hoppas bara det hinner fram idag eller senast på måndag, så vi får grejerna innan jul.
Så jag skäms för att jag hade mage att klaga på att inte bli tillräckligt firad, jag är så bortskämd med människor som älskar mig att jag kanske ibland ställer för hoga krav på dem, och det är inte snällt.
Kära, söta vänner och släktingar - jag vore ingenting utan er.
Även en lycklig mamma behöver paus ibland
Igårkväll gick jag ut en sväng för att insupa lite frisk luft, för det är just vad den är just nu, frisk. Det egentliga motivet var förstås att fylla upp det tomma chokladförrådet som jag passerat tre gånger timmen innan och med panik i hjärtat konstaterat statusen på. Men frisk luft var en god bonus. Dessutom kände jag mig lite butter och behövde byta miljö en liten stund.
Jag lämnade A med en pigg Ehlia som bara ville bli buren och traskade ut i den grekiska kylan. Så sköööönt det var! Jag kände mig så oerhört lätt där jag gick utan vagn och barn, jag liksom studsade fram på den julljusbeklädda och folktomma lilla gatan. När jag närmade mig centrum (två minuter senare) så började jag ana liv, mer ljus, lite folk och en och annan bil passerade. Efter många dagar instängd i huset iklädd myskläder var detta en oväntad men väldigt välkommen upplevelse och varje människa jag mötte möttes av ett leende.
Jag kom hem några kilo choklad tyngre och uppskattade värmen och Ehlias lilla goa kropp på ett annat sätt än när jag lämnat huset. A hade fått gå omkring med henne hela tiden jag varit borta och kände sig utmattad (ja, han är inte så van), men det gjorde ingenting, resten av kvällen njöt jag av hennes mammabehov.
Tjugo minuter på egen hand räckte för att göra all skillnad i världen.
Jag lämnade A med en pigg Ehlia som bara ville bli buren och traskade ut i den grekiska kylan. Så sköööönt det var! Jag kände mig så oerhört lätt där jag gick utan vagn och barn, jag liksom studsade fram på den julljusbeklädda och folktomma lilla gatan. När jag närmade mig centrum (två minuter senare) så började jag ana liv, mer ljus, lite folk och en och annan bil passerade. Efter många dagar instängd i huset iklädd myskläder var detta en oväntad men väldigt välkommen upplevelse och varje människa jag mötte möttes av ett leende.
Jag kom hem några kilo choklad tyngre och uppskattade värmen och Ehlias lilla goa kropp på ett annat sätt än när jag lämnat huset. A hade fått gå omkring med henne hela tiden jag varit borta och kände sig utmattad (ja, han är inte så van), men det gjorde ingenting, resten av kvällen njöt jag av hennes mammabehov.
Tjugo minuter på egen hand räckte för att göra all skillnad i världen.
Grekisk byråkrati
Nu sätter jag igång karusellen.
Ehlia ska registreras i Sverige.
Ehlia ska få svenskt (ja, dubbelt såklart) medborgarskap.
Ehlia ska få sitt första pass (annars kommer vi inte till Sverige i mars!).
Vi börjar med registreringen, vilket torde vara enkelt fixat. Jag ringer svenska ambassaden i Aten och möts av samma surkärring som vanligt
"Registrera ditt barn som föddes i oktober, är inte det lite sent hörrödu? (stor suck) Jaja, men du får faktiskt kontakta ditt konsulat, var bor du? Kreta? Ja, då får du ju vända dig till konsulatet i Chania. Telefonnummer dit? (stor suck) Ja men du får vänta lite..."
and we're just getting started...
Gode Gud, visa nåd.
Ehlia ska registreras i Sverige.
Ehlia ska få svenskt (ja, dubbelt såklart) medborgarskap.
Ehlia ska få sitt första pass (annars kommer vi inte till Sverige i mars!).
Vi börjar med registreringen, vilket torde vara enkelt fixat. Jag ringer svenska ambassaden i Aten och möts av samma surkärring som vanligt
"Registrera ditt barn som föddes i oktober, är inte det lite sent hörrödu? (stor suck) Jaja, men du får faktiskt kontakta ditt konsulat, var bor du? Kreta? Ja, då får du ju vända dig till konsulatet i Chania. Telefonnummer dit? (stor suck) Ja men du får vänta lite..."
and we're just getting started...
Gode Gud, visa nåd.
Nästan ett år sedan
Satt och kollade igenom lite gamla bilder och snubblade in på mappen Indien och hittade en massa nostalgiskt material. Absolut ingen aning hade jag när denna bild togs, att ett litet liv bara några dagar tidigare hade börjat formas i min kropp.
Bilden nedan är tagen cirka två veckor senare och trots fruktansvärt ömmande bröst och oförklarliga gråtattacker så misstänkte jag inte att jag kunde vara gravid. Se så bekymmerslös jag ser ut, haha! Det var förresten där vi bodde, i en hydda direkt på stranden.
Ja, jag antar att det inte blir samma typ av semestrar framöver. Då man kan vara helt fri att åka dit man vill när man vill och dansa nätterna igenom. Men det gör inte så mycket, vi har ju fått en liten prinsessa från Indien!
Bilden nedan är tagen cirka två veckor senare och trots fruktansvärt ömmande bröst och oförklarliga gråtattacker så misstänkte jag inte att jag kunde vara gravid. Se så bekymmerslös jag ser ut, haha! Det var förresten där vi bodde, i en hydda direkt på stranden.
Ja, jag antar att det inte blir samma typ av semestrar framöver. Då man kan vara helt fri att åka dit man vill när man vill och dansa nätterna igenom. Men det gör inte så mycket, vi har ju fått en liten prinsessa från Indien!
Morgonmys
I natt lade jag Ehlia i sin stora spjälsäng då korgen som står brevid vår säng börjar bli för liten. I säkert en vecka har hon sovit hela nätterna utan att vakna och jag fasade lite för hur det skulle bli att vänja henne vid spjälsängen. Men första natten var relativt smärtfri. Vid fem vaknade hon och ville ha mat, men sedan sov hon igen till 7.45. Duktig flicka.
När hon hade vaknat och ätit i morse, och Aris hade stigit upp, så lade jag henne brevid mig i sängen och så låg vi där och gosade och snackade lite tills lillis var redo för andra omgången mat (hon äter alltid i två omgångar på morgonen). Därefter somnade hon om och ligger nu och tar sin förmiddagslur i bilstolen.
Själv sitter jag med tre adventsljus tända och en kopp varm choklad och en lussebulle (utan saffran, men ändå) och myser till ljudet av storm utanför de fördragna fönsterna. Gaselementet är på och sprider ljuvlig värme i det annars kalla huset. Jag tror minsann att det är lite julkänsla som bubblar där under bröstkorgen. Mysigt.
Jag och mysbubblan har kul i soffan. Fotot togs för två dagar sedan.
När hon hade vaknat och ätit i morse, och Aris hade stigit upp, så lade jag henne brevid mig i sängen och så låg vi där och gosade och snackade lite tills lillis var redo för andra omgången mat (hon äter alltid i två omgångar på morgonen). Därefter somnade hon om och ligger nu och tar sin förmiddagslur i bilstolen.
Själv sitter jag med tre adventsljus tända och en kopp varm choklad och en lussebulle (utan saffran, men ändå) och myser till ljudet av storm utanför de fördragna fönsterna. Gaselementet är på och sprider ljuvlig värme i det annars kalla huset. Jag tror minsann att det är lite julkänsla som bubblar där under bröstkorgen. Mysigt.
Jag och mysbubblan har kul i soffan. Fotot togs för två dagar sedan.
Slut på självömkan
Nä, nu får det räcka med självömkan för ett tag. Jag har ju valt att bo här och vet om att man inte firar födelsedagar som i Sverige. Inga men.
Igår frågade A mig vilka vi skulle köpa julklappar till och jag sa till barnen (Ehlia och hennes två kusiner). Då frågade han för bekräftelese en gång till 'Bara till barnen alltså?' och jag sa ja. Om någon frågar mig om den bör köpa en present så försvinner hela nöjet. Jag vill ju bara ha en present om personen i fråga vill ge mig en, inte för att han känner att han bör eller måste. Så funkar jag. Han är ju ingen tankeläsare heller. Så vi köper till barnen, det får bli så när traditioner krockar. Nästa jul blir det firande i Sverige och då får vi köra med våra traditioner, logiskt. Jag råkar dock veta att mamma har skickat ner ett paket fullt med små klappar till Ehlia och mig, och nåt litet till Aris. Så det går ingen nöd på oss.
Julkorten är klara och redo att skickas, så det ska jag hinna med idag.
Nu måste jag ta hand om lillis som är sådär halvredo för sin förmiddagslur.
Kram på er!
Födelsedagen
Igår var första gången jag befann mig på en annan plats än 'hemma' i Sverige på min födelsedag. Det hela var mycket märkligt.
För det första - min födelsedag är i december. December är en kall månad, men full av ljus, julpynt, lussebullar och värme. Man kan nog säga att det var tvärtom här igår - varmt ute, men inga ljus, glest med julpynt, lussebullar utan saffran och inget firande.
Jag hade förvarnat släkten om att det var min födelsedag, ändå var det bortglömt när vi kom hem till svärföräldrarna för den traditionsenliga söndagmiddagen. Inte förrän Emmanuela kom hem från jobbet i kiosken klockan tre fick jag ett grattis och några kindpussar. Då mindes naturligtvis svärmor och Eleni också min födelsedag (Eleni hade till och med varit hemma hos oss på morgonen och ätit cheesecake utan att tänka på att jag fyllde år), och informerade lilla Panajota som direkt började säga födelsedagsramsan för mig. Sen ville hon säga den till sin morfar, sin mamma och sin mammas farbror Eftihis också, men det var ju bara kul. Sen var det bra med det. Happ.
Aris sa grattis till mig på morgonen när vi vaknade och skämtade nåt gulligt om att jag fyllde 21. Sen var det bra med det. Happ.
Här på bloggen blev jag nog mest firad av allt. Jag fick även telefonsamtal från min storebror Jim och från mamma. Pappa verkade ha glömt bort det hela alldeles totalt, men det är ok, han kan vara ett virrhuvud ibland. Några söta e-mail fick jag också. Och ett sms av bästis Johanna. Så jättetack för allt det, ni här inne i burken är underbara.
Men.
Inte ett E N D A paket att öppna.
Ok att jag är 24 och inte 4, men ändå. Att fylla år tycker jag är magiskt, trots att jag är vuxen, och det handlar inte om att få en massa dyra saker utan om att en dag om året få bli extra uppmärksammad och bortskämd. F i r a d. Igår kände jag mig inte så firad utanför datorns värld och det understryker bara att alldeles för mycket av min sociala värld som finns i datorn.
Det är en smula sorgligt.
När kvällen var här så var jag lagom deppig och satt och stirrade i golvet och längtade hem. Hem till Sverige. Det är inte ofta jag längtar på det viset, men då gjorde jag.
Det blir nog inte många fler födelsedagar eller jular här.
För det första - min födelsedag är i december. December är en kall månad, men full av ljus, julpynt, lussebullar och värme. Man kan nog säga att det var tvärtom här igår - varmt ute, men inga ljus, glest med julpynt, lussebullar utan saffran och inget firande.
Jag hade förvarnat släkten om att det var min födelsedag, ändå var det bortglömt när vi kom hem till svärföräldrarna för den traditionsenliga söndagmiddagen. Inte förrän Emmanuela kom hem från jobbet i kiosken klockan tre fick jag ett grattis och några kindpussar. Då mindes naturligtvis svärmor och Eleni också min födelsedag (Eleni hade till och med varit hemma hos oss på morgonen och ätit cheesecake utan att tänka på att jag fyllde år), och informerade lilla Panajota som direkt började säga födelsedagsramsan för mig. Sen ville hon säga den till sin morfar, sin mamma och sin mammas farbror Eftihis också, men det var ju bara kul. Sen var det bra med det. Happ.
Aris sa grattis till mig på morgonen när vi vaknade och skämtade nåt gulligt om att jag fyllde 21. Sen var det bra med det. Happ.
Här på bloggen blev jag nog mest firad av allt. Jag fick även telefonsamtal från min storebror Jim och från mamma. Pappa verkade ha glömt bort det hela alldeles totalt, men det är ok, han kan vara ett virrhuvud ibland. Några söta e-mail fick jag också. Och ett sms av bästis Johanna. Så jättetack för allt det, ni här inne i burken är underbara.
Men.
Inte ett E N D A paket att öppna.
Ok att jag är 24 och inte 4, men ändå. Att fylla år tycker jag är magiskt, trots att jag är vuxen, och det handlar inte om att få en massa dyra saker utan om att en dag om året få bli extra uppmärksammad och bortskämd. F i r a d. Igår kände jag mig inte så firad utanför datorns värld och det understryker bara att alldeles för mycket av min sociala värld som finns i datorn.
Det är en smula sorgligt.
När kvällen var här så var jag lagom deppig och satt och stirrade i golvet och längtade hem. Hem till Sverige. Det är inte ofta jag längtar på det viset, men då gjorde jag.
Det blir nog inte många fler födelsedagar eller jular här.
Pappas hårgener?
Åh nej! Lillis börjar redan bli tunnhårig! Stackars flicka som fick pappas hårgener...
Renoveringsbonus
Idag renoverar Aris vår toalett, det är bra på många sätt - det blir finare, rent och helt. Självklart medför renoveringen de självklara svordomarna och spring ut och in med borrar, spackel och sågar (?). Själv har jag läst bloggar, ammat lillis, lyssnat på radio och försökt göra färdigt mina julkort. Riktigt mysigt har det varit.
Mitt i allt utspelar sig detta scenario:
A (inifrån toaletten, något irriterat):- Har vi fler paket kakor?
J (lite förbryllad):- Nääee..?
A: Fan, jag behöver fler kakor...
....
A:- Jag sticker och handlar kakor, behöver du nåt annat från affären?
J:- (fortfarande förbryllad): - Näääee... tror inte det.
Sen kommer han tillbaka med inte mindre än fem (FEM!) paket chocolate chip cookies, samma sort som jag använde till bottnen i min marmorerade cheesecake häromdagen, och traskar rakt in på toaletten och fortsätter renovera.
Det visade sig att kakpaketen hade exakt det mått han behövde för stöd under kakelplattorna i duschen.
Så nu har vi en fin, ren och hel toalett - och en massa kakor. Vilken bonus!
Mitt i allt utspelar sig detta scenario:
A (inifrån toaletten, något irriterat):- Har vi fler paket kakor?
J (lite förbryllad):- Nääee..?
A: Fan, jag behöver fler kakor...
....
A:- Jag sticker och handlar kakor, behöver du nåt annat från affären?
J:- (fortfarande förbryllad): - Näääee... tror inte det.
Sen kommer han tillbaka med inte mindre än fem (FEM!) paket chocolate chip cookies, samma sort som jag använde till bottnen i min marmorerade cheesecake häromdagen, och traskar rakt in på toaletten och fortsätter renovera.
Det visade sig att kakpaketen hade exakt det mått han behövde för stöd under kakelplattorna i duschen.
Så nu har vi en fin, ren och hel toalett - och en massa kakor. Vilken bonus!
Drömbebisen
Det var en gång en tjej som busade runt i livet på bästa tänkbara sätt. En dag blev hon ovetandes gravid, och efter att största chocken lagt sig så såg hon jättemycket fram emot att få sin lilla bebis. En hel sommar gick och tjejen och hennes man längtade tills bebisen skulle komma. Det enda tjejen oroade sig för var alla dessa sömnlösa nätter som skulle ge henne mörka ringar under ögonen.
Så en dag kom bebisen, lite tidigt, men det var bara bra eftersom tjejen höll på att längta ihjäl sig. Bebisen var så söt och mjuk och doftade så gott att det tog flera dagar för tjejen att förstå att bebisen faktiskt var hennes. När detta gått in var hon hög på lycka i flera veckor och ville bara ha bebisen i sin famn precis hela tiden. Många i hennes omgivning klagade och sa att hon skulle skämma bort bebisen och att den snabbt skulle bli allt för beroende av henne och inte kunna sova själv etc. Tjejen brydde sig inte om dessa varningar för hon var redan minst lika beroende av bebisen som bebisen eventuellt skulle bli av henne.
Från första början var bebisen ett riktigt a-barn som vaknade max två ggr per natt och tjejen svävade på små rosa moln. Till och med när bebisen grät log hon inombords. Hon kunde inte förstå hur något kunde vara så ljuvligt.
Folks varningar var onödiga för bebisen sov bäst i sin egen lilla korg och vaknade bara om den var hungrig, och efter ett par veckor var detta oftast en gång per natt.
Nu är bebisen nästan 11 veckor gammal och sover hela nätterna, som minst från 23-7 och sedan några timmar till under förmiddagen.
Tjejen kan inte förstå hur hon kunde ha sådan tur och tackade Alltet varje kväll innan hon somnade. Inte bara hade hon fått det sötaste barnet i världen (rent objektivt alltså), utan även det gladaste och duktigaste. Tjejen lovade sig själv att alltid ge den fantastiska lilla bebisen allt hon någonsin skulle förmå.
Så en dag kom bebisen, lite tidigt, men det var bara bra eftersom tjejen höll på att längta ihjäl sig. Bebisen var så söt och mjuk och doftade så gott att det tog flera dagar för tjejen att förstå att bebisen faktiskt var hennes. När detta gått in var hon hög på lycka i flera veckor och ville bara ha bebisen i sin famn precis hela tiden. Många i hennes omgivning klagade och sa att hon skulle skämma bort bebisen och att den snabbt skulle bli allt för beroende av henne och inte kunna sova själv etc. Tjejen brydde sig inte om dessa varningar för hon var redan minst lika beroende av bebisen som bebisen eventuellt skulle bli av henne.
Från första början var bebisen ett riktigt a-barn som vaknade max två ggr per natt och tjejen svävade på små rosa moln. Till och med när bebisen grät log hon inombords. Hon kunde inte förstå hur något kunde vara så ljuvligt.
Folks varningar var onödiga för bebisen sov bäst i sin egen lilla korg och vaknade bara om den var hungrig, och efter ett par veckor var detta oftast en gång per natt.
Nu är bebisen nästan 11 veckor gammal och sover hela nätterna, som minst från 23-7 och sedan några timmar till under förmiddagen.
Tjejen kan inte förstå hur hon kunde ha sådan tur och tackade Alltet varje kväll innan hon somnade. Inte bara hade hon fått det sötaste barnet i världen (rent objektivt alltså), utan även det gladaste och duktigaste. Tjejen lovade sig själv att alltid ge den fantastiska lilla bebisen allt hon någonsin skulle förmå.
Grattis!
Ett stort grattis till lilla mig, hoppas att jag får en underbar 24:e födelsedag, trots avståndet till alla som tycker om att fira den. Vädergudarna verkar åtminstone göra sitt bästa med gnistrande sol och klarblå himmel. 
Kram från mig!
Det här med kropp och vikt då
I morse vägde jag mig för första gången på säkert en månad.
Ni minns ju kanske att jag bestämt mig för att skita i viktkontroll till åtminstone efter jul, eventuellt ända fram till mars månad nästa år, och bara njuta av att sunka runt i mitt mjuka fett och underhålla det med mängder av choklad. Jag har gjort ett väldigt bra jobb får jag säga och proppat i mig Banoffee, choklad i överflöd och njutit av svärmors lagade mat varenda dag.
Inser ni hur förvånad jag blev när vågen visade -1 kilo sen sist?
Vikt innan graviditet: 57 kilo
Vikt dagen innan förlossning: 72 kilo
Vikt en vecka efter förlossning: 64 kilo
Vikt två veckor efter förlossning: 62 kilo
Vikt en månad efter förlossning 61,5-62 kilo
Vikt idag: 60,5 kilo
Vad hände liksom?
Jag misstänker dock att det kan ha varit fel på vågen, för magen skvalpar rätt ordentligt fortfarande, och jeansen sitter inte särskilt snyggt (eller bekvämt) i midjan.
Första delmålet blir att komma under 60-strecket. Nästa blir att komma ner till 57 kilo igen. Därefter skulle det vara nice att komma ner till runt 55 till sommaren, då skulle jag verkligen trivas och njuta av att springa runt på stranden.
Många har det kämpigt med sina kroppar efter graviditeten, men jag måste nog erkänna att jag haft det pinsamt bra. Inga bristningar, ingen massiv viktuppgång (trots att hela sommaren gick ut på att kränga nutellaburk efter nutellaburk), inga hängtuttar (fast har man liten volym från början så är nog risken för det där betydligt mindre - äntligen en fördel!), och bara lite mjukare magskinn (som jag har en känsla av att jag kommer kunna få rätt fast igen om jag bara anstränger mig lite). Ett problem har dock uppstått. Snittet de lade på magen är inte snyggt gjort. På ena sidan ser det ut som att de har sytt ihop för hårt under huden varpå en liten valk har bildats ovanför ärret, hur mycket jag än drar in magen så sitter valken envist kvar. Förhoppningsvis blir den mindre i takt med att jag blir av med chokladmagen sen.
Men som sagt, än finns det tid till att svulla.
Ni minns ju kanske att jag bestämt mig för att skita i viktkontroll till åtminstone efter jul, eventuellt ända fram till mars månad nästa år, och bara njuta av att sunka runt i mitt mjuka fett och underhålla det med mängder av choklad. Jag har gjort ett väldigt bra jobb får jag säga och proppat i mig Banoffee, choklad i överflöd och njutit av svärmors lagade mat varenda dag.
Inser ni hur förvånad jag blev när vågen visade -1 kilo sen sist?
Vikt innan graviditet: 57 kilo
Vikt dagen innan förlossning: 72 kilo
Vikt en vecka efter förlossning: 64 kilo
Vikt två veckor efter förlossning: 62 kilo
Vikt en månad efter förlossning 61,5-62 kilo
Vikt idag: 60,5 kilo
Vad hände liksom?
Jag misstänker dock att det kan ha varit fel på vågen, för magen skvalpar rätt ordentligt fortfarande, och jeansen sitter inte särskilt snyggt (eller bekvämt) i midjan.
Första delmålet blir att komma under 60-strecket. Nästa blir att komma ner till 57 kilo igen. Därefter skulle det vara nice att komma ner till runt 55 till sommaren, då skulle jag verkligen trivas och njuta av att springa runt på stranden.
Många har det kämpigt med sina kroppar efter graviditeten, men jag måste nog erkänna att jag haft det pinsamt bra. Inga bristningar, ingen massiv viktuppgång (trots att hela sommaren gick ut på att kränga nutellaburk efter nutellaburk), inga hängtuttar (fast har man liten volym från början så är nog risken för det där betydligt mindre - äntligen en fördel!), och bara lite mjukare magskinn (som jag har en känsla av att jag kommer kunna få rätt fast igen om jag bara anstränger mig lite). Ett problem har dock uppstått. Snittet de lade på magen är inte snyggt gjort. På ena sidan ser det ut som att de har sytt ihop för hårt under huden varpå en liten valk har bildats ovanför ärret, hur mycket jag än drar in magen så sitter valken envist kvar. Förhoppningsvis blir den mindre i takt med att jag blir av med chokladmagen sen.
Men som sagt, än finns det tid till att svulla.
Lite magiskt
Det är något magiskt över att sitta mellan de två människor man älskar mest i hela världen och njuta av den harmoni som sprider sig inom en när de i sömnen andas lugnt och rytmiskt.
Det är knäpptyst i huset och jag njuter. Som jag njuter.
Det är knäpptyst i huset och jag njuter. Som jag njuter.
Inte del av Guds barnaskara
I dag har det , med mina mått mätt, varit fullt ös hela dagen. Nästan i alla fall.
Vid 14 gick jag och Ehlia hem till mina svärföräldrar, jag hade klätt oss båda i klänning dagen till ära och var beredd på värsta fusset kring lillan, men där misstog jag mig. All fokus låg på hennes farfar som har den maskulina varianten av Elefthería - Eleftherios. Lite märkligt tyckte jag att det var, i Sverige är jag van vid att man oftast firar barnen mest.
Efter ett tag nämnde någon att 'bemba' också hade namnsdag men det tillbakavisades med anledning av att hon ju inte är döpt än. Ok att Grekland är konservativt, men jag slutar inte att förvånas. Är hon liksom inte värdig att firas bara för att en gammal prälle inte doppat henne i vatten än? Kasst faktiskt.
Så när jag kom hem ställde jag mig för att baka en Marmorerad Cheesecake från chokladboken jag fick av mamma för ett år sen. I min lilla prinsessas ära. Sedan utbringade jag och Aris en skål för henne och önskade henne Xrovia Polla. För för mig (oss) är hon värd allt, döpt eller ej.
Nu står tårtan på kylning och ska sedan avnjutas i sällskap av Ehlias fastrar.
Vid 14 gick jag och Ehlia hem till mina svärföräldrar, jag hade klätt oss båda i klänning dagen till ära och var beredd på värsta fusset kring lillan, men där misstog jag mig. All fokus låg på hennes farfar som har den maskulina varianten av Elefthería - Eleftherios. Lite märkligt tyckte jag att det var, i Sverige är jag van vid att man oftast firar barnen mest.
Efter ett tag nämnde någon att 'bemba' också hade namnsdag men det tillbakavisades med anledning av att hon ju inte är döpt än. Ok att Grekland är konservativt, men jag slutar inte att förvånas. Är hon liksom inte värdig att firas bara för att en gammal prälle inte doppat henne i vatten än? Kasst faktiskt.
Så när jag kom hem ställde jag mig för att baka en Marmorerad Cheesecake från chokladboken jag fick av mamma för ett år sen. I min lilla prinsessas ära. Sedan utbringade jag och Aris en skål för henne och önskade henne Xrovia Polla. För för mig (oss) är hon värd allt, döpt eller ej.
Nu står tårtan på kylning och ska sedan avnjutas i sällskap av Ehlias fastrar.
Ambivalent
Första försöket att lägga upp en video. Nu får vi se hur det går.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Nä, det gick ju inte så bra nä, och med strulig dator orkar jag inte försöka lösa det heller, så jag får lägga in en länk istället, det brukar ju gå bra.
Så, vill ni se en lite känslomässigt instabil liten tjej så klicka här.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Nä, det gick ju inte så bra nä, och med strulig dator orkar jag inte försöka lösa det heller, så jag får lägga in en länk istället, det brukar ju gå bra.
Så, vill ni se en lite känslomässigt instabil liten tjej så klicka här.
Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nä, det är ingen vanlig dag,
för det är Elefterías na-amnsdag.
Hurra, hurra, hurra!
Hurra, hurra, hurra!
Grattis min lilla älskling, på din allra första namnsdag. Jag ska se till att din dag blir fylld av kramar, gos och mjölk. Du ska veta att jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt, och jag har aldrig haft svårt att älska. Du har berikat mitt liv mer än någon annan någonsin tidigare kunnat, och det på bara två månader. Du är magisk, mitt lilla hjärta, och jag ser fram emot alla dagar vi ska uppleva tillsammans, födelsedagar som julaftnar och vanliga tisdagar. Alla är de betydelsefulla, sen du berikade mitt liv med din existens. Du är, utan konkurrens, det bästa som hänt mig.
Jag älskar dig.
Nä, det är ingen vanlig dag,
för det är Elefterías na-amnsdag.
Hurra, hurra, hurra!
Hurra, hurra, hurra!
Grattis min lilla älskling, på din allra första namnsdag. Jag ska se till att din dag blir fylld av kramar, gos och mjölk. Du ska veta att jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt, och jag har aldrig haft svårt att älska. Du har berikat mitt liv mer än någon annan någonsin tidigare kunnat, och det på bara två månader. Du är magisk, mitt lilla hjärta, och jag ser fram emot alla dagar vi ska uppleva tillsammans, födelsedagar som julaftnar och vanliga tisdagar. Alla är de betydelsefulla, sen du berikade mitt liv med din existens. Du är, utan konkurrens, det bästa som hänt mig.
Jag älskar dig.
Resten grek?
Detta lilla test är gjort för tonåringar, därför tänker jag svara som när jag var 16 - mitt i tonåren.
Hur svensk är du?
[ ] Ditt efternamn slutar på -son
[X] Du känner någon som har samma förnamn som du
[ ] Du känner någon utanför din släkt som har samma efternamn som du
[ ] I din familj är ni 2 barn
[ ] Du bor i villa
[ ] Du bor i en tätort
[X] Dina föräldrar är mellan 35-50 år gamla
[X] Dina föräldrar har gift sig
[X] Din mamma är yngre än din pappa
[ ] Din pappa heter Lars (nä, men farfar gjorde :D)
[ ] Din mamma heter Anna
[X] Din familj har en Volvo (tror pappa och Lena hade en)
[ ] Din familj har en silvergrå eller röd bil (nä, tror volvon var grön..?)
[X] Du har tillgång till Internet hemma
[X] Du har egen mobiltelefon
[X] Du har ett eget rum (ibland ja)
[X] Du har varit utomlands minst 2 gånger (Spanien, Danmark och Tyskland)
[ ] Du har varit på Mallorca/Kanarieöarna (inte förrän vid 19 års ålder kom jag till Kanarieöarna)
[ ] Du har varit i Grekland (men jag drömde om det)
[ ] Du har varit på Gotland minst 2 gånger
[ ] Du har varit på husvagnssemester minst 2 gånger
[ ] Din familj har en husvagn
[ ] Ingen av dina föräldrar röker (joho, pappa gjorde)
[ ] Du idrottar flera dagar i veckan
[X] Du har husdjur
[X] Du får månadspeng (fick)
[X] De flesta i din familj är blåögda
[X] Du äter på McDonalds (nä, som sextonåring var jag en politiskt korrekt vegetarian som aktivt hatade McDonalds)
[X] Du följer Melodifestivalen ibland
Multiplicera antalet kryss med tre och få din procent.
42 % svensk är jag. Undrar vad resten är...
Ett djupt andetag...
och lite choklad senare så känner jag mig mycket gladare.
I skeletträdet (tamarisken?) utanför huset har Aris satt upp en 50 meter lång röd ljusslinga som lyser juligt och mysigt. En jättefin stjärna gnistrar i mellanrummet, brasan sprakar lugnt i storarummet, lillan sover tyst i sovrummet och ett ljuvligt lugn har intagit huset.
Aris tittar på filmen Catch 22 och flinar till lite emellanåt.
I morgon är det Eleftherías namnsdag och dagen därpå min födelsedag. Sen är det bara åtta dagar kvar till jul.
Nä, om man skulle öppna ett choklad till..?
I skeletträdet (tamarisken?) utanför huset har Aris satt upp en 50 meter lång röd ljusslinga som lyser juligt och mysigt. En jättefin stjärna gnistrar i mellanrummet, brasan sprakar lugnt i storarummet, lillan sover tyst i sovrummet och ett ljuvligt lugn har intagit huset.
Aris tittar på filmen Catch 22 och flinar till lite emellanåt.
I morgon är det Eleftherías namnsdag och dagen därpå min födelsedag. Sen är det bara åtta dagar kvar till jul.
Nä, om man skulle öppna ett choklad till..?
Var är saxen?
Alla osammanhängande meningsbyggnader och felstavningar i förra inlägget bryr jag mig inte om att rätta till. Jag skyller hellre på att jag är trött och gnällig efter en hel dag utan bebispaus. Inte en blund har hon sovit på hela dagen och dessutom var hon så övertrött nu på kvällen att hon inte kunde somna.
Fast nu har hon somnat och jag sitter och är överdrivet sur över en försvunnen sax som omöjliggör julkortspyssel. Det är väldigt löjligt att vara sur över en sax tycker jag, det är ju bara att leta och finna den så är problemet löst. Fast jag orkar inte leta, så jag är hellre sur. Dessutom hinner jag blogga lite istället, vilket skulle vara kört om jag hade julkortspysslat. Å sjuttionde sidan hade det kanske ändå varit bättre om jag inte hade haft tid att blogga ikväll, så hade jag sluppit leva med att ha skrivit en massa onödig skit.
Undrar om mina julkort hinner fram innan nyår...
Fast nu har hon somnat och jag sitter och är överdrivet sur över en försvunnen sax som omöjliggör julkortspyssel. Det är väldigt löjligt att vara sur över en sax tycker jag, det är ju bara att leta och finna den så är problemet löst. Fast jag orkar inte leta, så jag är hellre sur. Dessutom hinner jag blogga lite istället, vilket skulle vara kört om jag hade julkortspysslat. Å sjuttionde sidan hade det kanske ändå varit bättre om jag inte hade haft tid att blogga ikväll, så hade jag sluppit leva med att ha skrivit en massa onödig skit.
Undrar om mina julkort hinner fram innan nyår...
Jag har ljugit för er
Jag måste erkänna en sak.
Igår skrev jag att jag skulle ha laddat upp bilder till inlägget Julmys I Anidri men att jag inte kunnat för att blogg.se strulade.
Sanningen är (insåg jag senare) att inte bara blogg.se strulade, utan även bilddagboken, aftonbladet, stureplan, alla metrobloggar med mera strulade och snart insåg jag att det inte var ett sammanträffande. Jag tetsade Aris dator, och där funkade alla sidorna felfritt. Shit.
Nu har jag gått över från Forefox till Explorer och vips så funkar saker och ting igen. Ett tag trodde jag på att knepigheten berodde på det virus som morfar helt ovetandes skickade till mig förra veckan (och som jag dumdristigt nog tog emot), men kan viruset välja att bara hacka in sig på Firefox? Jag är inget datasnille direkt, men det där låter skumt.
Jaja, hur som helst. Sorry till blogg.se och sorry till er för lureriet.
Igår skrev jag att jag skulle ha laddat upp bilder till inlägget Julmys I Anidri men att jag inte kunnat för att blogg.se strulade.
Sanningen är (insåg jag senare) att inte bara blogg.se strulade, utan även bilddagboken, aftonbladet, stureplan, alla metrobloggar med mera strulade och snart insåg jag att det inte var ett sammanträffande. Jag tetsade Aris dator, och där funkade alla sidorna felfritt. Shit.
Nu har jag gått över från Forefox till Explorer och vips så funkar saker och ting igen. Ett tag trodde jag på att knepigheten berodde på det virus som morfar helt ovetandes skickade till mig förra veckan (och som jag dumdristigt nog tog emot), men kan viruset välja att bara hacka in sig på Firefox? Jag är inget datasnille direkt, men det där låter skumt.
Jaja, hur som helst. Sorry till blogg.se och sorry till er för lureriet.
Söt
Eller vad säger ni?
Julmys i Anidri
Igår skulle vi upp till Anidri för att umgås med lite vänner. Ehlia fick såklart följa med eftersom att nu när jag äntligen lyckats få in snitsen på att pumpa ut rikliga mängder mjölk så att andra ska kunna ta hand om henne ett par timmar då och då, så har hon bestämt sig för att flaskvägra. Det räcker med att hon känner silikon/latexnappen mot sin läpp så börjar hon gallskrika, äkta skinn ska det vara, och det kan ju bara jag erbjuda, haha.
Så vi kom upp till Anidri vid 20, en timme sena pga utdraget (och misslyckat) lussebak. A var skapligt irriterad och jag flängde omkring i huset som en skrämd råtta medan bullarna jääääääääääste och baaaaaaaakades. Hur som helst. Inne i caféet var det väldigt julpyntat och stämningen var hög, folk åt mat och drack vin för fulla muggar och vi hade väldigt trevligt. Ehlia skötte sig helt ok, men jag tror egentligen att ljudnivån var en smula för hög för henne och pga detta knorrade hon lite emellanåt.
Vid 22 hade middagsgästerna ätit färdigt och spelkorten hade åkt fram, röken började således att tätna inne på caféet och vi bestämde oss för att vara duktiga föräldrar och åka hem. A var ändå rejält sömnig och hade väl kanske inte helt repat sig efter lussebullsirritationen.
Vi kom hem och A slocknade nästan direkt och vid 23.40 somnade lillis för natten själv somnade jag ca 30 sekunder senare. (Sen vaknade vi inte förrän vid 7.30 = nästan 8 timmar i ett sträck!)
--------------------------------------------------------------------------------
Jag har egentligen bilder till detta inlägg men blogg.se har strulat med mig hela dagen, så ni får vara utan. Eventuella klagomål hänvisar jag till blogg.se.
Så vi kom upp till Anidri vid 20, en timme sena pga utdraget (och misslyckat) lussebak. A var skapligt irriterad och jag flängde omkring i huset som en skrämd råtta medan bullarna jääääääääääste och baaaaaaaakades. Hur som helst. Inne i caféet var det väldigt julpyntat och stämningen var hög, folk åt mat och drack vin för fulla muggar och vi hade väldigt trevligt. Ehlia skötte sig helt ok, men jag tror egentligen att ljudnivån var en smula för hög för henne och pga detta knorrade hon lite emellanåt.
Vid 22 hade middagsgästerna ätit färdigt och spelkorten hade åkt fram, röken började således att tätna inne på caféet och vi bestämde oss för att vara duktiga föräldrar och åka hem. A var ändå rejält sömnig och hade väl kanske inte helt repat sig efter lussebullsirritationen.
Vi kom hem och A slocknade nästan direkt och vid 23.40 somnade lillis för natten själv somnade jag ca 30 sekunder senare. (Sen vaknade vi inte förrän vid 7.30 = nästan 8 timmar i ett sträck!)
--------------------------------------------------------------------------------
Jag har egentligen bilder till detta inlägg men blogg.se har strulat med mig hela dagen, så ni får vara utan. Eventuella klagomål hänvisar jag till blogg.se.
Thou shall not comment commenting
Jag vet att det är en dödssynd i bloggosfären att kommentera sina kommentarer och kommentatorer.
Men jag M Å S T E.
Det är så himla underbart kul att läsa kommentarer och ni har varit så duktiga på det där den sensate tiden.
Tacksåmycket!
Men jag M Å S T E.
Det är så himla underbart kul att läsa kommentarer och ni har varit så duktiga på det där den sensate tiden.
Tacksåmycket!
Piggelin
I morse tog jag lite sovmorgon med lillan, istället för att ta itu med morgonen när hon tog sin förmiddagslur så gosade jag ner mig under täcket igen fram till 10.30 då lillis vaknade. Jag var dock ganska säker på att hon skulle somna igen efter en stund, som hon brukar. Men icke.
Nu är klockan nästan 13 och lillis sitter glad och (klicka på den röda texten så ska du få se nåt kul) flinar åt mig i sin gungande bilstol. Jag sitter fortfarande i pyjamas då jag inte vill lämna henne ensam (när hon är vaken) under tiden jag duschar.
Jag som hade tänkt baka lussebullar, men jag behöver gå och låna en mortel (för att mortla saffranen) först hos svärmor, och jag är verkligen inte fit att gå utanför dörren utan en dusch först. Det får väl bli ett eftermiddagsprojekt istället då.
Söt busamolla.
Nu är klockan nästan 13 och lillis sitter glad och (klicka på den röda texten så ska du få se nåt kul) flinar åt mig i sin gungande bilstol. Jag sitter fortfarande i pyjamas då jag inte vill lämna henne ensam (när hon är vaken) under tiden jag duschar.
Jag som hade tänkt baka lussebullar, men jag behöver gå och låna en mortel (för att mortla saffranen) först hos svärmor, och jag är verkligen inte fit att gå utanför dörren utan en dusch först. Det får väl bli ett eftermiddagsprojekt istället då.
Söt busamolla.
Det är väl tanken som räknas?
I många dagar nu har A sagt att han ska göra hamburgare (eftersom vi hade massa gammalt bröd som låg och skräpade), men inte direkt visat några tecken på att faktiskt komma till skott. Så när jag traskade iväg för lite shopping på egen hand under den tidiga kvällen så passade jag på att köpa ingredienser till en lyckad hamburgarkväll. Glad i hågen kom jag innanför dörren och deklarerade för A att han äntligen hade chansen att laga till sina omtalade burgare.
A, djupt försjunken i datorns värld verkade måttligt road över mina nyheter, men tog sig i kragen efter lillans bad och började med att smula och blöta det gamla brödet. Sen tog han fram blandfärsen som jag inhandlat och därefter utspelade sig denna konversation:
A - Är persiljan i kylen?
J - Persiljan? Jag har inte köpt persilja...
A - Hur hade du tänkt dig att jag ska kunna göra hamburgare utan persilja?!
J - Alltså förlåt, jag visste inte att du behövde persilja.
A - (suckar) Var har du lagt löken då?
J - Löken? Har vi ingen lök hemma sedan innan?
A - (väldigt sammanbitet) Nej.
A - Jag kan inte göra hamburgare utan lök och persilja.
Jag börjar känna mig lite dum och Aris får ta motorcykeln för att köra och handla lök och persilja. Han frågar om det är något mer vi behöver och jag tänker hårt men kommer fram till att jag har handlat allt annat.
Aris kommer hem igen och blandar samman köttfärssmeten och plattar hamburgare medan jag ammar lillis. När jag ammat klart går jag ut i köket för att hacka tomat och lägga upp salladsblad. Mitt när jag står och skivar den sista tomaten utspelar sig det här scenariot i köket:
A - Var är osten? Johanna, du har väl köpt ost?
J - ...
A - (ganska obehagligt irriterat) Johanna...?
J - (djup suck) Nej.
A - Du kommer hem och säger att du har köpt grejer så jag kan göra hamburgare och får mig att göra dem utan att jag egentligen har lust och sedan visar det sig att du inte ens köpt hälften av allt som behövs.
J - Jamen förlåt då, men jag trodde att jag hade köpt allt.
...
A - Anta att jag ska ner i byn och handla en gång till. Är det något mer jag behöver köpa? Dressing? Majonnäs? Ketchup? Coca Cola? Choklad?
J - Nej, allt det där har jag köpt.
A - Såklart.
Till slut blev det i alla fall hamburgare, jättegoda med alla tillbehör, och älsklingens irritation la sig efter den där andra shoppingrundan.
Nu är han iväg och kollar fotboll hos sin syster och hennes man, lillis har precis somnat och jag ska sätta mig och pyssla med julkort. Har du tur så dimper det kanske ner ett i just din brevlåda, fast jag får nog ändå medge att antalet jag skickar i år är väldigt begränsat, så hoppas inte för mycket.
A, djupt försjunken i datorns värld verkade måttligt road över mina nyheter, men tog sig i kragen efter lillans bad och började med att smula och blöta det gamla brödet. Sen tog han fram blandfärsen som jag inhandlat och därefter utspelade sig denna konversation:
A - Är persiljan i kylen?
J - Persiljan? Jag har inte köpt persilja...
A - Hur hade du tänkt dig att jag ska kunna göra hamburgare utan persilja?!
J - Alltså förlåt, jag visste inte att du behövde persilja.
A - (suckar) Var har du lagt löken då?
J - Löken? Har vi ingen lök hemma sedan innan?
A - (väldigt sammanbitet) Nej.
A - Jag kan inte göra hamburgare utan lök och persilja.
Jag börjar känna mig lite dum och Aris får ta motorcykeln för att köra och handla lök och persilja. Han frågar om det är något mer vi behöver och jag tänker hårt men kommer fram till att jag har handlat allt annat.
Aris kommer hem igen och blandar samman köttfärssmeten och plattar hamburgare medan jag ammar lillis. När jag ammat klart går jag ut i köket för att hacka tomat och lägga upp salladsblad. Mitt när jag står och skivar den sista tomaten utspelar sig det här scenariot i köket:
A - Var är osten? Johanna, du har väl köpt ost?
J - ...
A - (ganska obehagligt irriterat) Johanna...?
J - (djup suck) Nej.
A - Du kommer hem och säger att du har köpt grejer så jag kan göra hamburgare och får mig att göra dem utan att jag egentligen har lust och sedan visar det sig att du inte ens köpt hälften av allt som behövs.
J - Jamen förlåt då, men jag trodde att jag hade köpt allt.
...
A - Anta att jag ska ner i byn och handla en gång till. Är det något mer jag behöver köpa? Dressing? Majonnäs? Ketchup? Coca Cola? Choklad?
J - Nej, allt det där har jag köpt.
A - Såklart.
Till slut blev det i alla fall hamburgare, jättegoda med alla tillbehör, och älsklingens irritation la sig efter den där andra shoppingrundan.
Nu är han iväg och kollar fotboll hos sin syster och hennes man, lillis har precis somnat och jag ska sätta mig och pyssla med julkort. Har du tur så dimper det kanske ner ett i just din brevlåda, fast jag får nog ändå medge att antalet jag skickar i år är väldigt begränsat, så hoppas inte för mycket.
Frågelek
Dessa frågor hittade jag i Zallis bilddagbok och snodde dem utan att skämmas. Svara i kommentarsfältet så är du en raring.
1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa mig?
6. Ge mig ett smeknamn och förklara varför du valde just det.
7. Beskriv mig med ett ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Om du kunde ge mig vad som helst, vad skulle det då vara?
12. Hur bra känner du mig?
13. När sågs vi senast?
14. Vad är det bästa med mig?
1. Vem är du?
2. Är vi kompisar?
3. Hur och när träffades vi?
4. Tycker du om mig?
5. Skulle du kunna pussa mig?
6. Ge mig ett smeknamn och förklara varför du valde just det.
7. Beskriv mig med ett ord.
8. Vad var ditt första intryck av mig?
9. Är du fortfarande av samma åsikt?
10. Vad påminner dig om mig?
11. Om du kunde ge mig vad som helst, vad skulle det då vara?
12. Hur bra känner du mig?
13. När sågs vi senast?
14. Vad är det bästa med mig?
Ett väldigt pussat barn
Ehlia är ett väldigt pussat barn. Jag pussar henne varje gång jag lyfter upp henne eller lägger ner henne och mest hela tiden när jag bär omkring henne. Aris pussar henne varje gång han kommer eller går och varje gång han passerar henne i allmänhet. Hon bli mest pussad på pannan, fötterna och kinderna av mig och näsan, huvudet, öronen och magen av Aris. Ibland har vi pusstafetter där vi turas om att pussa henne med eskalerande hastighet, hon verkar gilla det. Det händer också att jag råkar klämma henne lite i random fettvalk då och då, det blir liksom väldigt lätt för svårt att stå emot.
God morgon
Detta är synen jag oftast möts av när jag blir väckt på morgonen.
Hon har botat min morgontrötthet.
Hon har botat min morgontrötthet.
Sjusovare
Ehlia har blivit en riktig sjusovare. De senaste dagarna har hon sovit i stort sett hela dagarna, med undantag för mellan 20-00 och små pauser för mat och en timmes mys då ett par-tre gånger per dag. Jag vet inte vad som har hänt... Kan det vara vaccinet som fortfarande påverkar henne? Det är ju många dagar sedan nu. Ah well, jag klagar inte. Jag njuter av hennes små sovljud medan jag har tid att ta det lugnt och göra vad jag vill (det blir mest datorn tyvärr, så trist är jag).
I morse vid sju såg vi julkalendern tillsammans, jag tycker att den verkar jättebra, men tycker lite synd om Klas-As, Ehlia tycker att det är mysigt att gosa med mamma.
Hon har blivit en riktig gosbit den senaste veckan. Från att ha velat bli buren och skumpad konstant kan hon nu sitta stilla jättelänge i famen i soffan och bara titta och mysa, fast helst hos mamma förstås. Vi såg en hel film igårkväll på det viset, så himla gosigt!
I morse vid sju såg vi julkalendern tillsammans, jag tycker att den verkar jättebra, men tycker lite synd om Klas-As, Ehlia tycker att det är mysigt att gosa med mamma.
Hon har blivit en riktig gosbit den senaste veckan. Från att ha velat bli buren och skumpad konstant kan hon nu sitta stilla jättelänge i famen i soffan och bara titta och mysa, fast helst hos mamma förstås. Vi såg en hel film igårkväll på det viset, så himla gosigt!
Webbteve
Man kan se julkalendern på webbteve (och Bolibompa tydligen)!
Den dagen man kan åka till Sverige gratis kommer jag inte finna några fler fel med att bo i utlandet.
Hallelujah.
Den dagen man kan åka till Sverige gratis kommer jag inte finna några fler fel med att bo i utlandet.
Hallelujah.
Ni skulle bara veta
'Åh, hon ser preciiis ut som Aris!'
'Det är svårt att tro att hon har svenska gener.'
'Är du säker på att det är ditt barn? Haha.'
'Hon ser mer grekisk ut än många helgrekiska barn.'
'Hon har visst bara fått pappas gener.'
'Hon är oerhört söt men lite synd att hon inte fick dina ögon.'
Jajajaja, jag veeet att hon är en mörk liten skönhet, men ni skulle bara veta att jag själv kallades zigenarbarnet när jag föddes, den mörka kalufsen kommer med största sannolikhet från mig. MIG! Och vad gäller ögonen så kunde de inte vara vackrare, omöjligt.
'Det är svårt att tro att hon har svenska gener.'
'Är du säker på att det är ditt barn? Haha.'
'Hon ser mer grekisk ut än många helgrekiska barn.'
'Hon har visst bara fått pappas gener.'
'Hon är oerhört söt men lite synd att hon inte fick dina ögon.'
Jajajaja, jag veeet att hon är en mörk liten skönhet, men ni skulle bara veta att jag själv kallades zigenarbarnet när jag föddes, den mörka kalufsen kommer med största sannolikhet från mig. MIG! Och vad gäller ögonen så kunde de inte vara vackrare, omöjligt.
Bortbjudna
Igår, lördag, var vi bortbjudna på familjemys till Kostas och Rula som har en liten dotter på tre månader. Det var trevligt, Rula hade lagat lite mat som vi smaskade i oss medan vi fick turas om att ta hand om våra barn.
Deras lilla dotter, Georgia, föddes med ett problem med en viktig ven och fick spendera hela sin första levnadsmånad på sjukhus, utan sin mamma och pappa. Hon har dessutom blivit opererad och har ett långt ärr som sträcker sig frånbröstkorgen och ner över hela lilla magen, och det var bara en justeringsoperation inför en större operation som ska ske om ca tre månader. De måste mata henne varannan timme dygnet runt och däremellan är hon ett ganska gnälligt barn (om man jämför med Ehlia), som gråter mest hela tiden. Hon ser dessutom ut som en liten fågelunge. Hon mäter hela 59 cm men väger till det bara 4700 gram, och sidorna på hennes huvud är rakade efter otaliga undersökningar. Kostas och Rula har varit så oerhört starka under dennatid alltså och som tur är så pekar allt på att Gogo (som lillan kallas) kommer att blir helt återställd och frisk och normal, hon behöver bara lite tid. Hon är fantastikskt söt med brunrött hår och ögonfransar som sträcker sig ända upp till himlen. För första gången sen hon föddes så tyckte jag att Ehlia plötsligt var en riktig liten tjockis, haha!
Vi lämnade K och R vid 10 då Ehlia verkade trött men väl hemma piggnade hon till och somnade inte på riktigt förrän efter midnatt. Då snarkade redan pappa brevid. Men jag tog igen det i morse och sov under lillans förmiddagslur.
Deras lilla dotter, Georgia, föddes med ett problem med en viktig ven och fick spendera hela sin första levnadsmånad på sjukhus, utan sin mamma och pappa. Hon har dessutom blivit opererad och har ett långt ärr som sträcker sig frånbröstkorgen och ner över hela lilla magen, och det var bara en justeringsoperation inför en större operation som ska ske om ca tre månader. De måste mata henne varannan timme dygnet runt och däremellan är hon ett ganska gnälligt barn (om man jämför med Ehlia), som gråter mest hela tiden. Hon ser dessutom ut som en liten fågelunge. Hon mäter hela 59 cm men väger till det bara 4700 gram, och sidorna på hennes huvud är rakade efter otaliga undersökningar. Kostas och Rula har varit så oerhört starka under dennatid alltså och som tur är så pekar allt på att Gogo (som lillan kallas) kommer att blir helt återställd och frisk och normal, hon behöver bara lite tid. Hon är fantastikskt söt med brunrött hår och ögonfransar som sträcker sig ända upp till himlen. För första gången sen hon föddes så tyckte jag att Ehlia plötsligt var en riktig liten tjockis, haha!
Vi lämnade K och R vid 10 då Ehlia verkade trött men väl hemma piggnade hon till och somnade inte på riktigt förrän efter midnatt. Då snarkade redan pappa brevid. Men jag tog igen det i morse och sov under lillans förmiddagslur.
Lite av en lyxmamma
Jag har alltid varit en sjusovare. Sover mer än gärna 10-12 timmar per natt och blir lätt hängig och butter om jag inte får minst åtta. Något som dock också är väldigt viktigt för mig är utmaningar och lite såg jag fram emot utmaningen det innebar att få en bebis som alla sa skulle förstöra min sömn och mer eller mindre göra mig till ett vrak.
När vi kom hem från sjukhuset med Ehlia (Elefthería har, som ni vet, mer än ett smeknamn och här ligger betoningen på e:et) så sov hon de första tre nätterna mellan 21-9 i sträck och även om jag var 90% överlycklig över att ha fått ett mirakelbarn som inte alls skulle förstöra min sömn så var jag ändå 10% besviken över att inte få uppleva det jag tyckte skulle vara den sanna utmaningen med att vara småbarnsförälder.
Sen gick det över förstås och Ehlia började somna senare på kvällen samt vakna 1-2 gånger per natt för att sedan vakna mellan 7-9 på morgonen.
De senaste veckorna har vi fått rutin på det hela, hon somnar oftast mellan klockan 21-22 och sover till mellan klockan 4-5 då hon vaknar och vill ha mat. Sedan somnar hon om direkt igen och sover tills solen går upp vid 7. Visst är det lite kämpigt att gå upp så tidigt varje morgon men tro det eller ej, jag tycker att jag redan börjar vänja mig, och att få vakna till Ellis leende varje morgon finns det få saker som slår. Dessutom har jag förstått att lillans nattvanor ändå är ganska lyxiga för en spädbarnsförälder. Hon vaknar bara en gång, äter på ca 20 min, och somnar om direkt. Det där att aldrig få känna sig utvilad som jag fasade så inför innan lillis kom har jag blivit relativt förskonad från.
I natt hände dock en mindre revolution. Visst somnade hon lite senare än vanligt igår vid 23 och visst vaknade hon lite tidigare än vanligt nu på morgonen vid 6.30, men hon sov genom hela natten för första gången sen de där dagarna när hon var nyfödd och jättetrött. Det kan vara en engångsgrej, men det kan också vara första smaken på något vidunderligt bra. Hoppas det.
Nu sover hon sin förmiddagslur och Aris är på hotellet. Detta är den tiden på dagen som jag oftast ägnar mig åt städning, dusch och bloggande, min lugna stund för mig själv som brukar vara mellan 2-3 timmar.
Ja, jag får nog säga att jag är lite av en lyxmamma.
Ehlia nybadad i väntan på pyjamaspåklädning.
När vi kom hem från sjukhuset med Ehlia (Elefthería har, som ni vet, mer än ett smeknamn och här ligger betoningen på e:et) så sov hon de första tre nätterna mellan 21-9 i sträck och även om jag var 90% överlycklig över att ha fått ett mirakelbarn som inte alls skulle förstöra min sömn så var jag ändå 10% besviken över att inte få uppleva det jag tyckte skulle vara den sanna utmaningen med att vara småbarnsförälder.
Sen gick det över förstås och Ehlia började somna senare på kvällen samt vakna 1-2 gånger per natt för att sedan vakna mellan 7-9 på morgonen.
De senaste veckorna har vi fått rutin på det hela, hon somnar oftast mellan klockan 21-22 och sover till mellan klockan 4-5 då hon vaknar och vill ha mat. Sedan somnar hon om direkt igen och sover tills solen går upp vid 7. Visst är det lite kämpigt att gå upp så tidigt varje morgon men tro det eller ej, jag tycker att jag redan börjar vänja mig, och att få vakna till Ellis leende varje morgon finns det få saker som slår. Dessutom har jag förstått att lillans nattvanor ändå är ganska lyxiga för en spädbarnsförälder. Hon vaknar bara en gång, äter på ca 20 min, och somnar om direkt. Det där att aldrig få känna sig utvilad som jag fasade så inför innan lillis kom har jag blivit relativt förskonad från.
I natt hände dock en mindre revolution. Visst somnade hon lite senare än vanligt igår vid 23 och visst vaknade hon lite tidigare än vanligt nu på morgonen vid 6.30, men hon sov genom hela natten för första gången sen de där dagarna när hon var nyfödd och jättetrött. Det kan vara en engångsgrej, men det kan också vara första smaken på något vidunderligt bra. Hoppas det.
Nu sover hon sin förmiddagslur och Aris är på hotellet. Detta är den tiden på dagen som jag oftast ägnar mig åt städning, dusch och bloggande, min lugna stund för mig själv som brukar vara mellan 2-3 timmar.
Ja, jag får nog säga att jag är lite av en lyxmamma.
Ehlia nybadad i väntan på pyjamaspåklädning.
Att vakna till en halv liter bajs
I morse när jag vaknade hade jag sprängande huvudvärk. Aj, aj. Så när lillan vaknade klockan 06.50 så var jag inte sådär superentusiastisk. Jag tog upp henne och bytte hennes kissblöja (inget bajs på två dagar) och halvlade mig sen i sängen och ammade henne. Solen var precis på väg upp men med bultande tinningar uppskattar man inte ljus så det hjälpte tyvärr inte att sovrummet sakta gick från rött till orange och vidare till gyllene gult.
Hur som helst, trots enorma mängder mjölk som ville ut ur min kropp så visade Elli inga tecken på någon större aptit, vilket jag fann högst märkligt. Hon suttade lite och verkade mer störd än nöjd över det rika flödet av mjölk som ville ner i hennes strupe. Så efter en stund gav jag upp och la ner henne i sin säng igen.
Trots att lillan högljutt 'pratade' på så tänkte jag att det nog inte gjorde så mycket om jag sov lite till under det varma täcket så länge hon inte visade tecken på missnöje. Så jag halvsomnade om till Ellis rösttester.
En halvtimme senare vaknade Aris och sa att Elli var hungrig varpå jag blev en smula förvånad. 'Hon åt ju för bara en halvtimme sen...' sa jag till honom varpå han förvirrat sa 'Jaha.'. I Aris värld innebär Elliljud i kombination med morgon att hon är hungrig, tur att nån har koll i alla fall. Jag tittade ner i korgen där Elli låg och möttes av ett stort nöjt leende samt ett lyckotjut, jag log såklart tillbaka men lade mig snabbt ner under täcket igen medan Aris gick upp och sa godmorgon till dagen.
Efter en stund hör jag en brakfis från lillans korg och skrattar till lite, hon har varit gasig sen jag åt bönsoppa häromdagen, men denna fisen tog verkligen priset.
Efter en stund började lillan bli lite gnällig och trots att jag sträckte ut handen och vaggade hennes korg så slutade hon inte gnälla så det var bara för mig att trotsa huvudvärken och masa mig upp ur sängen och ta hand om min lilla tjej.
Jag böjer mig ner och lyfter upp lillan och känner att hon är alldeles blöt på ryggen. Brakfis+blöt på ryggen=oh nej! Jag anade att det var illa, men inte hur illa.
Inne på toa klädde jag av henne och trots två lager pyjamas så hade bajset hamnat precis överallt. När jag öppnade blöjan fick jag trots alla dessa uppenbara förvarningar en smärre chock. Hur kunde så mycket bajs rymmas i en så liten kropp? Jag svär att där var minst en halv liter bajs som Ellimumsan badade omkring i. Hela hennes kropp var inkletad i sörjan (utom lyckligtvis hennes huvud) och jag visste inte ens hur jag skulle börja rengöringen. Jag torkade i alla fall av henne lite med papper innan något annat, sedan fick jag vackert spola upp ett bad och göra en helrengöring. Under hela bade låg Elli och log nöjt, och hade jag inte vetat bättre så hade jag trott mig ana lite hånfullhet i det där leendet.
Nu är jag i alla fall klar vaken och har till på köpet en väldigt ren (och tom?) bebis som ligger och sover nöjt i sin korg.
Hur var er morgon?
Hur som helst, trots enorma mängder mjölk som ville ut ur min kropp så visade Elli inga tecken på någon större aptit, vilket jag fann högst märkligt. Hon suttade lite och verkade mer störd än nöjd över det rika flödet av mjölk som ville ner i hennes strupe. Så efter en stund gav jag upp och la ner henne i sin säng igen.
Trots att lillan högljutt 'pratade' på så tänkte jag att det nog inte gjorde så mycket om jag sov lite till under det varma täcket så länge hon inte visade tecken på missnöje. Så jag halvsomnade om till Ellis rösttester.
En halvtimme senare vaknade Aris och sa att Elli var hungrig varpå jag blev en smula förvånad. 'Hon åt ju för bara en halvtimme sen...' sa jag till honom varpå han förvirrat sa 'Jaha.'. I Aris värld innebär Elliljud i kombination med morgon att hon är hungrig, tur att nån har koll i alla fall. Jag tittade ner i korgen där Elli låg och möttes av ett stort nöjt leende samt ett lyckotjut, jag log såklart tillbaka men lade mig snabbt ner under täcket igen medan Aris gick upp och sa godmorgon till dagen.
Efter en stund hör jag en brakfis från lillans korg och skrattar till lite, hon har varit gasig sen jag åt bönsoppa häromdagen, men denna fisen tog verkligen priset.
Efter en stund började lillan bli lite gnällig och trots att jag sträckte ut handen och vaggade hennes korg så slutade hon inte gnälla så det var bara för mig att trotsa huvudvärken och masa mig upp ur sängen och ta hand om min lilla tjej.
Jag böjer mig ner och lyfter upp lillan och känner att hon är alldeles blöt på ryggen. Brakfis+blöt på ryggen=oh nej! Jag anade att det var illa, men inte hur illa.
Inne på toa klädde jag av henne och trots två lager pyjamas så hade bajset hamnat precis överallt. När jag öppnade blöjan fick jag trots alla dessa uppenbara förvarningar en smärre chock. Hur kunde så mycket bajs rymmas i en så liten kropp? Jag svär att där var minst en halv liter bajs som Ellimumsan badade omkring i. Hela hennes kropp var inkletad i sörjan (utom lyckligtvis hennes huvud) och jag visste inte ens hur jag skulle börja rengöringen. Jag torkade i alla fall av henne lite med papper innan något annat, sedan fick jag vackert spola upp ett bad och göra en helrengöring. Under hela bade låg Elli och log nöjt, och hade jag inte vetat bättre så hade jag trott mig ana lite hånfullhet i det där leendet.
Nu är jag i alla fall klar vaken och har till på köpet en väldigt ren (och tom?) bebis som ligger och sover nöjt i sin korg.
Hur var er morgon?
Banoffee Pie - uppdatering
Nu när jag har gått från att vara Amateur Banoffee Maker till Master Banoffee Specialist Professional Super X så tänkte jag dela med mig av mina fantastiska kunskaper till er. Generös har jag alltid varit. Jag skriver receptet som en enhetlig text så det blir lättare att förstå. Allt för er, kära läsare.
Stoppa ner 2 burkar söt kondenserad mjölk i ett vattenbad och koka i 2 1/2 timme, se till att burkarna är täckta av vatten hela tiden. Gör nåt kul medan du väntar, t ex läs min blogg, eller skriv en egen. När burkarna kokat ett tag kan du börja förbereda kexbottnen. Krossa 250 gram Digestive kex och blanda krosset med 100 gram smör samt en liten skvätt vatten. Platta ut kexmassan i en rund form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter. Nu kan du börja hacka bananerna. Hacka 3 stora eller 4 små bananer i ganska små bitar (ska dock ej bli mos), strö över lite farinsocker och mikra en liten stund så att de blir lite mjuka och slemmiga (deta behövs inte om bananerna är väldigt mogna). Vispa sedan 3 dl grädde tillsammans med en matsked socker tills grädden blir ganska hård, ställ i kylen. Nu borde 2 1/2 timme ha passerat och du kan ta upp burkarna ur vattenbadet. Låt burkarna svalna såpass att de går att hantera, öppna och skåda färdig karamellgegga med jellykonsistens. Häll 1 1/2 burk karamellklet över kexbottnen, lägg sedan bananbitarna över karamellkletet och pressa lite lätt neråt och häll sedan över resten av karamellgeggan. Toppa med grädden och dekorera på valfritt vis. Jag brukar göra en hjärtmall och sikta över kakao, det blir romantiskt och fint. Kyl Banoffemästerverket i minst två timmar men gärna över natten, personligen tycker jag att den smakar som bäst 2-3 dagar efter tillverkningen. Avnjut Banoffeen med en Baileys (whisky ska tydligen också funka, om man är lagd åt det hållet), se dock till att ha vatten nära till hands, Banoffe gör en törstig!
Seså, spring och baka nu mina små vänner!
Stoppa ner 2 burkar söt kondenserad mjölk i ett vattenbad och koka i 2 1/2 timme, se till att burkarna är täckta av vatten hela tiden. Gör nåt kul medan du väntar, t ex läs min blogg, eller skriv en egen. När burkarna kokat ett tag kan du börja förbereda kexbottnen. Krossa 250 gram Digestive kex och blanda krosset med 100 gram smör samt en liten skvätt vatten. Platta ut kexmassan i en rund form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter. Nu kan du börja hacka bananerna. Hacka 3 stora eller 4 små bananer i ganska små bitar (ska dock ej bli mos), strö över lite farinsocker och mikra en liten stund så att de blir lite mjuka och slemmiga (deta behövs inte om bananerna är väldigt mogna). Vispa sedan 3 dl grädde tillsammans med en matsked socker tills grädden blir ganska hård, ställ i kylen. Nu borde 2 1/2 timme ha passerat och du kan ta upp burkarna ur vattenbadet. Låt burkarna svalna såpass att de går att hantera, öppna och skåda färdig karamellgegga med jellykonsistens. Häll 1 1/2 burk karamellklet över kexbottnen, lägg sedan bananbitarna över karamellkletet och pressa lite lätt neråt och häll sedan över resten av karamellgeggan. Toppa med grädden och dekorera på valfritt vis. Jag brukar göra en hjärtmall och sikta över kakao, det blir romantiskt och fint. Kyl Banoffemästerverket i minst två timmar men gärna över natten, personligen tycker jag att den smakar som bäst 2-3 dagar efter tillverkningen. Avnjut Banoffeen med en Baileys (whisky ska tydligen också funka, om man är lagd åt det hållet), se dock till att ha vatten nära till hands, Banoffe gör en törstig!
Seså, spring och baka nu mina små vänner!
Första vaccinationen
Idag har vi varit i Chania - igen. Målet var Ellidoktorn för vikt- och längdmätning, gulsotkontroll och... första vaccinationen.
Det är oerhört jobbigt det där vet jag nu, tidigare kunde jag bara spekulera, att lämna över sitt hjälplösa och intet ont anande lilla barn som med nyfikna och nyvakna ögon tålmodigt ligger tyst och duktig och iakktar medan en sur gammal doktor brutalt drar och sliter i hennes lilla kropp för att sedan sätta en iskall och sylvass nål i hennes mjuka och sömnvarma lilla lår varpå ens lilla skatt blir så chockad av smärta att gråten låter dröja på sig i många sekunder för att den lilla älsklingen måste dra in så mycket luft för att kunna hantera den onda chocken. Ja, det gör ont i en.
Hon var så duktig, grät bara i nån minut (precis så lång tid det tog för mig att stressat och halvdant knöla på henne hennes små kläder) innan jag kunde ta upp henne i mina armar och krama, krama, pussa, pussa. Men vilken gråt sen... aldrig har jag hört henne gråta så (var ju sövd när hon föddes)! Det var en panisk gråt helt bortom hennes kontroll. Doktorn var inte ett dugg barnvänlig, hon var hårdhänt och butter och när Elli gnydde lite under vägningen så muttrade doktorn nåt i stil med 'Aja, kom igen hörru.'. Nä, henne gillade jag inte alls. Inte alls. Vår vanliga Ellidoktor är mycket bättre, mjuk och fin och älskar barn (tycker det borde vara en förutsättning för att få vara barnläkare...). Dessvärre täcks inte hon av vår försäkring så nu när vi skulle vaccinera (-dyrt) så var det smartast att gå till dumdoktorn för att sedan kunna få tillbaka pengarna från försäkringen.
Lilla tjockamollan går i alla fall stadigt upp i vikt, sen förra vägningen den 16/11 (4450 gram) har hon gått upp nästan ett helt kilo, väger alltså nu 5350 gram och mäter 56 cm över havet. Jag tyckte väl att hon har börjat bli riktigt gosigt tung i famnen nu.
Nu på kvällen har hon betett sig lite underligt. Gråtit av okänd anledning där inte ens mat kunde trösta och varit lite svettig i pannan. Kanske tar det tid för vaccinationschocken att lägga sig? Hoppas att hon redan har glömt eländet i alla fall.
Nu sover hon äntligen sött i sin lilla sovkorg, iklädd ljusgul pyjamas. Jag kan inte fatta att hon är min. Min, min, min! Åh vad jag älskar henne. Pappa Aris är och firar sin vän Nikos namnsdag (det är ju San Nikolaus-dagen idag) och jag sitter här, trött och eländig och sunkar framför datorn. Det blir nog snart hopp i säng för min del förstås.
Juldekorationer är äntligen inköpta, det blir julpyssel imorgon tror jag, samt banoffeebak.
Nä, nu får det vara slutsvamlat. God natt på er!
Det är oerhört jobbigt det där vet jag nu, tidigare kunde jag bara spekulera, att lämna över sitt hjälplösa och intet ont anande lilla barn som med nyfikna och nyvakna ögon tålmodigt ligger tyst och duktig och iakktar medan en sur gammal doktor brutalt drar och sliter i hennes lilla kropp för att sedan sätta en iskall och sylvass nål i hennes mjuka och sömnvarma lilla lår varpå ens lilla skatt blir så chockad av smärta att gråten låter dröja på sig i många sekunder för att den lilla älsklingen måste dra in så mycket luft för att kunna hantera den onda chocken. Ja, det gör ont i en.
Hon var så duktig, grät bara i nån minut (precis så lång tid det tog för mig att stressat och halvdant knöla på henne hennes små kläder) innan jag kunde ta upp henne i mina armar och krama, krama, pussa, pussa. Men vilken gråt sen... aldrig har jag hört henne gråta så (var ju sövd när hon föddes)! Det var en panisk gråt helt bortom hennes kontroll. Doktorn var inte ett dugg barnvänlig, hon var hårdhänt och butter och när Elli gnydde lite under vägningen så muttrade doktorn nåt i stil med 'Aja, kom igen hörru.'. Nä, henne gillade jag inte alls. Inte alls. Vår vanliga Ellidoktor är mycket bättre, mjuk och fin och älskar barn (tycker det borde vara en förutsättning för att få vara barnläkare...). Dessvärre täcks inte hon av vår försäkring så nu när vi skulle vaccinera (-dyrt) så var det smartast att gå till dumdoktorn för att sedan kunna få tillbaka pengarna från försäkringen.
Lilla tjockamollan går i alla fall stadigt upp i vikt, sen förra vägningen den 16/11 (4450 gram) har hon gått upp nästan ett helt kilo, väger alltså nu 5350 gram och mäter 56 cm över havet. Jag tyckte väl att hon har börjat bli riktigt gosigt tung i famnen nu.
Nu på kvällen har hon betett sig lite underligt. Gråtit av okänd anledning där inte ens mat kunde trösta och varit lite svettig i pannan. Kanske tar det tid för vaccinationschocken att lägga sig? Hoppas att hon redan har glömt eländet i alla fall.
Nu sover hon äntligen sött i sin lilla sovkorg, iklädd ljusgul pyjamas. Jag kan inte fatta att hon är min. Min, min, min! Åh vad jag älskar henne. Pappa Aris är och firar sin vän Nikos namnsdag (det är ju San Nikolaus-dagen idag) och jag sitter här, trött och eländig och sunkar framför datorn. Det blir nog snart hopp i säng för min del förstås.
Juldekorationer är äntligen inköpta, det blir julpyssel imorgon tror jag, samt banoffeebak.
Nä, nu får det vara slutsvamlat. God natt på er!
Två månader
Idag fyller lilla socker två månader, hurra, hurra! Hon blir bara finare och finare för varje dag som går. Finast i världen faktiskt.
Hurra för mig!
Hurra för mig!
Det regnar in i själen
Jag undrar om mitt humör är direkt länkat till vädret... Nu har det regnat, blåst och åskat sedan igår och mitt humör verkar inte blir bättre. Har jag en läcka någonstans? I så fall är det en enorm tur att jag inte bor i Sverige längre i alla fall. Fast ni har ju iofs julmust, justjärnor, pepparkakor, lussekatter, glögg och centralvärme. Ta aldrig de lyxerierna för givna.
Vad det kan göra ont...
... att älska så mycket. Hur ska jag kunna skydda henne från smärta och svek? Hur jag än vänder och vrider på det så gav jag henne ett liv som jag nu vill skydda henne från. Vad jag känner mig elak och egoistisk.
Balans
Allt och alla behöver balans och jag tror att balans alltid skapas, på ett eller annat sätt, både i den fysiska och den psykiska världen.
Jag hade kunnat men vill inte ta upp för många exempel då jag i så fall alldeles för lätt blir kontroversiell, men tiden då jag var debatthungrig är förbi, nu vill jag bara leva i fred.
Ett närstående exempel är dock hur man väljer att leva sitt liv, varför det är närstående beror på att jag och min man är två personer som lever tillsammans men ändå på helt olika sätt. Och detta är oftast ett medvetet val av oss båda, av olika anledningar.
Mitt känsloliv är oerhört pendlande. Jag kan vara euforiskt lycklig ena dagen för att vara på gränsen till deprimerad nästa. Om jag får frågan huruvida jag är lycklig svarar jag ja, men bara för att jag anser mig vara lycklig betyder det inte att jag är stabilt lycklig. Jag kan vara oerhört nedstämd och deprimerad ibland. Då spelar jag melankolisk musik och hulkar och gråter i min ensamhet. På något sätt är det skönt får jag nog erkänna. En urladdning liksom. Ofta har jag inget helt konkret att peka på för att förklara alla negativa känslor. Ibland är det många små saker (som egentligen kanske mer är ursäkter än anledningar), ibland är det minnen från förr, ibland rädslor inför framtiden och ibland är det bara alldeles för mycket känslor som svämmar över. Ofta är det dock åtminstone en känsla av ensamhet som har förföljt mig genom hela livet, en känsla av att inte vara helt sedd eller förstådd. Och jag är medveten att det låter motsägelsefullt för att komma från en person som påstår sig haft en lycklig uppväxt med mycket kärlek. Men vi är ju sådana vi människor, motsägelsefulla och komplexa. Och bara för att man haft en kärleksfull och lycklig uppväxt, innebär det inte inte att vägen alltid varit lätt, men det vet vi ju. Jag tror också att det handlar mycket om just balansen. Är man en mycket lycklig människa som vågar känna och älska bortom alla gränser så kan man nå fantastiska höjder, men också sjunka väldigt djupt ner i svackor. Det är priset man får betala, och det är jag villig att göra.
Aris, å andra sidan, är rädd för svackorna, så till den grad att han även är rädd för höjderna. Han låter sig inte känna euforisk lycka, inte heller vågar han ge kravlös och fullständig kärlek, utan lever hellre i en behagligt jämn balans med mindre ups and downs. Han menar att jag förmodligen kommer att leva mer och mer som han ju äldre jag blir och kanske har han rätt. Jag har full förståelse för att man väljer att skydda sig från smärta på detta sätt. Men för mig är det att svika sig själv att inte unna sig att smaka på himlen då och då. Även om priset är högt.
Jag tycker att det är synd att vi går miste om så mycket i livet pga rädslor, men förmodligen är det instinktiva överlevnadsstrategier.
Idag har jag i alla fall en ganska deppig dag, jag spelar Thåström och Buckley och och känner mig ganska mörk i hjärtat. Oftast berättar jag inte för någon alls när jag mår så här, men idag berättar jag uppenbarligen för hela världen. Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Jag känner mig bara överfull av känslor, rädd för monster och ensam på jorden. Priset för att få lov att älska som jag gör. Och det är helt ok.
Jag hade kunnat men vill inte ta upp för många exempel då jag i så fall alldeles för lätt blir kontroversiell, men tiden då jag var debatthungrig är förbi, nu vill jag bara leva i fred.
Ett närstående exempel är dock hur man väljer att leva sitt liv, varför det är närstående beror på att jag och min man är två personer som lever tillsammans men ändå på helt olika sätt. Och detta är oftast ett medvetet val av oss båda, av olika anledningar.
Mitt känsloliv är oerhört pendlande. Jag kan vara euforiskt lycklig ena dagen för att vara på gränsen till deprimerad nästa. Om jag får frågan huruvida jag är lycklig svarar jag ja, men bara för att jag anser mig vara lycklig betyder det inte att jag är stabilt lycklig. Jag kan vara oerhört nedstämd och deprimerad ibland. Då spelar jag melankolisk musik och hulkar och gråter i min ensamhet. På något sätt är det skönt får jag nog erkänna. En urladdning liksom. Ofta har jag inget helt konkret att peka på för att förklara alla negativa känslor. Ibland är det många små saker (som egentligen kanske mer är ursäkter än anledningar), ibland är det minnen från förr, ibland rädslor inför framtiden och ibland är det bara alldeles för mycket känslor som svämmar över. Ofta är det dock åtminstone en känsla av ensamhet som har förföljt mig genom hela livet, en känsla av att inte vara helt sedd eller förstådd. Och jag är medveten att det låter motsägelsefullt för att komma från en person som påstår sig haft en lycklig uppväxt med mycket kärlek. Men vi är ju sådana vi människor, motsägelsefulla och komplexa. Och bara för att man haft en kärleksfull och lycklig uppväxt, innebär det inte inte att vägen alltid varit lätt, men det vet vi ju. Jag tror också att det handlar mycket om just balansen. Är man en mycket lycklig människa som vågar känna och älska bortom alla gränser så kan man nå fantastiska höjder, men också sjunka väldigt djupt ner i svackor. Det är priset man får betala, och det är jag villig att göra.
Aris, å andra sidan, är rädd för svackorna, så till den grad att han även är rädd för höjderna. Han låter sig inte känna euforisk lycka, inte heller vågar han ge kravlös och fullständig kärlek, utan lever hellre i en behagligt jämn balans med mindre ups and downs. Han menar att jag förmodligen kommer att leva mer och mer som han ju äldre jag blir och kanske har han rätt. Jag har full förståelse för att man väljer att skydda sig från smärta på detta sätt. Men för mig är det att svika sig själv att inte unna sig att smaka på himlen då och då. Även om priset är högt.
Jag tycker att det är synd att vi går miste om så mycket i livet pga rädslor, men förmodligen är det instinktiva överlevnadsstrategier.
Idag har jag i alla fall en ganska deppig dag, jag spelar Thåström och Buckley och och känner mig ganska mörk i hjärtat. Oftast berättar jag inte för någon alls när jag mår så här, men idag berättar jag uppenbarligen för hela världen. Fråga mig inte varför, för jag har inget svar. Jag känner mig bara överfull av känslor, rädd för monster och ensam på jorden. Priset för att få lov att älska som jag gör. Och det är helt ok.
En helt vanlig måndagkväll
DJ Pap'Aris har spelat för oss hela kvällen. Live hemma i vardagsrummet. För ovanlighetens skull var det 90% reggae på spellistan. DJ'n hade fått en ny groupie. Hon bokstavligt talat låg över honom under hela spelningen. Obeskrivligt söt var hon, men ack så ung. Han verkade dock inte besvärad av situationen - tvärtom. Typiskt män va?
Elefthería
Bara två månader gammal och redan så många smeknamn...
Elli
Elli/-atrollet
Ellimumsan
Ellibusen
Lilla gumman/gummi
Gummitrollet
Gummitjuven
Gummisnuten
Gummibiten
Gummibollen
Gummimumsan
Nallebusen
Nalletrollet
Älskling
(The) baby
Skató
Skatulítsa
Skatuláki
To mikró
Moráki, moráki mou
Bémba
Bebúla
Bembulítsa
Koritsára mou
Agápi, agápi mou
...och fler finns.
Busetrollet i sin bilstol medan mamma viker tvätt. Så kul kan det vara!
Elli
Elli/-atrollet
Ellimumsan
Ellibusen
Lilla gumman/gummi
Gummitrollet
Gummitjuven
Gummisnuten
Gummibiten
Gummibollen
Gummimumsan
Nallebusen
Nalletrollet
Älskling
(The) baby
Skató
Skatulítsa
Skatuláki
To mikró
Moráki, moráki mou
Bémba
Bebúla
Bembulítsa
Koritsára mou
Agápi, agápi mou
...och fler finns.
Busetrollet i sin bilstol medan mamma viker tvätt. Så kul kan det vara!
Tanken är kreativ
Det här med drömmar är intressant. Hela mitt liv har jag haft storartade drömmar för mig själv. Jag har alltid varit målmedveten och nått de mål som jag satt för mig själv. Jag minns att jag som liten ville bli jurist, inte advokat som de flesta andra barn lite sådär halvt omedvetet slängde ur sig, nej jurist. För att liksom lämna dörren öppen för flera olika möjligheter.
Sen blev jag intresserad av delfiner och hajar, och en annan tioåring hade kanske sagt att den ville bli delfinforskare, men jag ville bli marinbiolog. Denna dröm höll i sig länge och jag njöt så oerhört när vuxna förvånat och imponerat höjde på ögonbrynen när de hörde mitt svar på frågan 'Vad vill du bli när du blir stor?'. Marinbiologi var inte riktigt min grej föstås.
Andra intresseområden har varit teater och musik, men det tråkiga förnuftet har alltid hindrat mig från att ens våga försöka satsa. Jag ville utomlands, drog till Spanien och lärde mig ett nytt språk till på köpet. Sen ville jag bli lärare och fick som bonus uppleva Australien vilket varit en dröm sedan barnsben.
När jag som deprimerad 16-17-åring satt och dagdrömde i mitt hippieinredda flickrum hemma hos mamma började en ny dröm ta form. Den bestod av bilder från Grekland med mig själv i centrum. Jag såg framför mig ett hus på en bergssluttning, inrett i glada färger, med mycket blommor och musik konstant strömmande ur högtalarna. Jag såg också barn, många barn (trodde nog fortfarande på läraryrket). Jag ville bo i en by som hade kvar mycket av det gamla grekiska och i byn skulle jag såklart hitta min stora kärlek.
Sen träffade jag kärleken i Sverige som artonåring och jag glömde helt bort drömmen om Grekland. Jag tog studenten från frisörprogrammet och drog till Spanien med kärleken. Vi hade väldigt kul där och fortsatte att satsa på oss även tillbaka i Malmö. Sen kom livet emellan, kärleken visade sig inte vara Kärleken och mitt i den mest känslostormande delen av mitt liv fick jag plötsligt ett erbjudande om ett temporärt jobb på Kreta. I en liten by. Paleohora. Och jag åkte såklart.
Idag är det exakt 1 1/2 år sedan jag kom hit, helt av en slump (nja...). Jag bor i en liten kretensk by, inte på en bergssluttning dock men, ännu bättre, direkt nere vid havet. Huset är målat i starka färger och musik strömmar nästan alltid ur högtalarna. Jag är gift med Kärleken vars stora passion är blommor och tillsammans har vi skapat den finaste lilla blomman av alla. Jag minns en gång i början av mitt förhållande med Aris att jag gång på gång försökte motivera varför jag jag älskade honom som jag gjorde och hela tiden ringde orden med honom är jag hemma i huvudet. Samma känsla fick jag första gången jag steg in i huset där vi bor, här hör jag hemma. Vi har lidit av många kulturkrockar och jag har fått kompromissa väldigt mycket sen jag kom hit (det har iofs säkert han också), men det har varit värt det. För trots att jag ofta saknar Sverige med familj och vänner så är det här jag hör hemma och mår som allra bäst.
Sen blev jag intresserad av delfiner och hajar, och en annan tioåring hade kanske sagt att den ville bli delfinforskare, men jag ville bli marinbiolog. Denna dröm höll i sig länge och jag njöt så oerhört när vuxna förvånat och imponerat höjde på ögonbrynen när de hörde mitt svar på frågan 'Vad vill du bli när du blir stor?'. Marinbiologi var inte riktigt min grej föstås.
Andra intresseområden har varit teater och musik, men det tråkiga förnuftet har alltid hindrat mig från att ens våga försöka satsa. Jag ville utomlands, drog till Spanien och lärde mig ett nytt språk till på köpet. Sen ville jag bli lärare och fick som bonus uppleva Australien vilket varit en dröm sedan barnsben.
När jag som deprimerad 16-17-åring satt och dagdrömde i mitt hippieinredda flickrum hemma hos mamma började en ny dröm ta form. Den bestod av bilder från Grekland med mig själv i centrum. Jag såg framför mig ett hus på en bergssluttning, inrett i glada färger, med mycket blommor och musik konstant strömmande ur högtalarna. Jag såg också barn, många barn (trodde nog fortfarande på läraryrket). Jag ville bo i en by som hade kvar mycket av det gamla grekiska och i byn skulle jag såklart hitta min stora kärlek.
Sen träffade jag kärleken i Sverige som artonåring och jag glömde helt bort drömmen om Grekland. Jag tog studenten från frisörprogrammet och drog till Spanien med kärleken. Vi hade väldigt kul där och fortsatte att satsa på oss även tillbaka i Malmö. Sen kom livet emellan, kärleken visade sig inte vara Kärleken och mitt i den mest känslostormande delen av mitt liv fick jag plötsligt ett erbjudande om ett temporärt jobb på Kreta. I en liten by. Paleohora. Och jag åkte såklart.
Idag är det exakt 1 1/2 år sedan jag kom hit, helt av en slump (nja...). Jag bor i en liten kretensk by, inte på en bergssluttning dock men, ännu bättre, direkt nere vid havet. Huset är målat i starka färger och musik strömmar nästan alltid ur högtalarna. Jag är gift med Kärleken vars stora passion är blommor och tillsammans har vi skapat den finaste lilla blomman av alla. Jag minns en gång i början av mitt förhållande med Aris att jag gång på gång försökte motivera varför jag jag älskade honom som jag gjorde och hela tiden ringde orden med honom är jag hemma i huvudet. Samma känsla fick jag första gången jag steg in i huset där vi bor, här hör jag hemma. Vi har lidit av många kulturkrockar och jag har fått kompromissa väldigt mycket sen jag kom hit (det har iofs säkert han också), men det har varit värt det. För trots att jag ofta saknar Sverige med familj och vänner så är det här jag hör hemma och mår som allra bäst.
Pepparkakor och sandaler
Huset luktar nybakad mjuk pepparkaka (ja, jag vet att 'mjuk' inte har någon doft, men ni fattar), julmusik strömmar ut ur högtalarna, några stearinljus fladdrar envist, vi är på gott humör och på Aris fötter sitter ett par sandaler.
Hur mycket jag än envisas så är det svårt att få julkänslan att infinna sig när solen skiner och temperaturen ligger på runt 20 grader. Lika svårt är det att lägga märke de fladdrande ljusen i fullt dagsljus (fast det är inte så konstigt iofs).
Det är första advent och bara att lyssna på julmusik redan ter sig urlöjligt i grekernas ögon. Det är ungefär samma sak för dem som om vi skulle ställa fram påskris och börja måla ägg en månad innan påsk. Men det struntar jag i och lyssnar vidare.
I veckan ska vi till Chania och köpa juldekorationer eftersom det inte hanns med sist. Här ska det pyntas kan ni tro, så veranda grek som passerar huset skrattar och pekar och säger 'Där bor den där julgalna svenskan!' (och för det behövs tyvärr inte särskilt mycket).
Glad första advent på er!
Hur mycket jag än envisas så är det svårt att få julkänslan att infinna sig när solen skiner och temperaturen ligger på runt 20 grader. Lika svårt är det att lägga märke de fladdrande ljusen i fullt dagsljus (fast det är inte så konstigt iofs).
Det är första advent och bara att lyssna på julmusik redan ter sig urlöjligt i grekernas ögon. Det är ungefär samma sak för dem som om vi skulle ställa fram påskris och börja måla ägg en månad innan påsk. Men det struntar jag i och lyssnar vidare.
I veckan ska vi till Chania och köpa juldekorationer eftersom det inte hanns med sist. Här ska det pyntas kan ni tro, så veranda grek som passerar huset skrattar och pekar och säger 'Där bor den där julgalna svenskan!' (och för det behövs tyvärr inte särskilt mycket).
Glad första advent på er!
Nu
Just precis i detta nu är jag lycklig. På riktigt, riktigt.
Halvkass men alldeles underbar Barry White strömmar ut ur högtalarna. Aris och Elli sitter och dansar tillsammans till musiken i soffan. Elli är avslappnad och nöjd i pappas famn när han pratar och sjunger för henne och vaggar henne rytmiskt. Jag sitter mitt emot, för en gångs skull med fria armar (en ovanlig känsla dessa dagar) och kan inte få nog av vad jag ser. Skulle kunna gå undan och få lite egen tid men vill hellre vara här. Med dem. Mina underbara.
Vi har nyss bakat vår femte Banoffee Pie och ska snart iväg på öppningen av Anidri vintercafé. För varje Banoffee vi gjort har vi gjort små uppgraderingar av receptet och jag har en känsla av att vi denna gång har gjort ett riktigt mästerverk, närapå övernaturligt god. Detta mästerverk är vår öppningsgåva till doktor Nikos som ska ha caféet i vinter.
Nä, nu gnäller lillis, Aris blir rastlös och mamma måste rycka in. Gullefisar...
Halvkass men alldeles underbar Barry White strömmar ut ur högtalarna. Aris och Elli sitter och dansar tillsammans till musiken i soffan. Elli är avslappnad och nöjd i pappas famn när han pratar och sjunger för henne och vaggar henne rytmiskt. Jag sitter mitt emot, för en gångs skull med fria armar (en ovanlig känsla dessa dagar) och kan inte få nog av vad jag ser. Skulle kunna gå undan och få lite egen tid men vill hellre vara här. Med dem. Mina underbara.
Vi har nyss bakat vår femte Banoffee Pie och ska snart iväg på öppningen av Anidri vintercafé. För varje Banoffee vi gjort har vi gjort små uppgraderingar av receptet och jag har en känsla av att vi denna gång har gjort ett riktigt mästerverk, närapå övernaturligt god. Detta mästerverk är vår öppningsgåva till doktor Nikos som ska ha caféet i vinter.
Nä, nu gnäller lillis, Aris blir rastlös och mamma måste rycka in. Gullefisar...
