Ja, Elli kan ju som bekant (?) krypa nu, hon far omkring som en duracellkanin och förstör det mesta i sin väg, allt med ett finurligt leende under lugg.

Här sitter jag klockan nio på morgonen med grus i ögonen, märkligt kan man tycka. Men det är det inte för att efter att ha somnat vid halv elva (tre timmar innan mig) igår så vaknade lilla skitungen klockan sex idag, sömnig och gnällig men utan en tanke på att somna om. Nu har hon precis gjort det, tre timmar senare. 

Idag vaknade Elli på sitt soligaste humör strax innan klockan åtta. Jag var väl kanske inte riktigt lika solig, är ju inte direkt känd för mitt fantastiska morgonhumör. Men med Elli brukar det gå lättare att komma upp, en kramgo och leende liten trollunge på andra sidan rummet är bra lockbete för att ta sig upp ur sängen.

Om man köper oktobernumret av supermagasinet SOLO och slåt upp sidan 32 - vad hittar man då? Jo, ett helsidereportage om mig och Elli, som en del av ett tresidigt reportage om unga mammor. Vi är jättefina och texten är såklart skriven av bästis Johanna som lever drömmen som magasinjournalist i Stockholmia.

Vi var hos doktorn igen för en ny omgång vaccination, mätning och vägning för två veckor sen (jag vet att jag är lite sent på det...). I väntrummet fanns många festliga saker att leka med. Bland annat en röd åsna.

Egentligen vet jag inte hur öppen jag vågar eller vill vara här, och jag vet att det börjar bli tjatigt för er att läsa, men jag försöker hitta balansen så ha lite tålamod.

Jag har slutat att drömma. Under hela mitt liv har jag drömt väldigt mycket, lagt all min lycka, tro och hopp i framtiden, vilket ju inte alltid varit så lyckat eftersom jag har glömt att uppskatta nuet och det jag har haft. Men sedan jag kom hit tog drömmandet slut och i början var det lite av en befrielse, jag lever för dagen utan höga krav eller stora drömmar. Och det kan man ju tolka lite hur man vill. Kanske kan man säga att jag nu lever drömmen? Eller så är det tvärtom något som stympat mitt mod att drömma, att jag gett upp tron på att jag har makt att önska något för mig själv? Det spelar ingen större roll egentligen, men jag nu vill jag börja drömma igen, som en del av processen att återskapa den Jo som jag egentligen är och vill vara. Den starka, självständiga, sprudlande tjejen som vet vad hon tycker om och vill ha i sitt liv.

"Jag har nerver" kan man säga om man direktöversätter ett uttryck för att man är irriterad och frustrerad från grekiska till svenska. 

Jag har alltid irriterat mig en smula på de svenskar som lägger in engelska ord istället för vanliga svenska när de pratar och skriver. 

Igår var vi ute till halv ett ungefär. Vi gick först och åt middag på Calypso, svärdfisk fick det bli för min del så mandelpeston var slut. Sen satte vi oss med Aris systrar för att tjattra lite, den tredje systern som vanligtvis bor i Qatar är hemma på holiday, och hon är mycket trevligt sällskap. Hon har alltid utomjordiska stories då hon för det första jobbar som flygvärdinna och reser jorden runt mest hela tiden och för det andra på ett privat plan rör sig i rika businesskretsar bestående av sheiker och businessmän från hela arabvärlden and beyond. Igår var topstoryn om hennes väninna som tydligen är älskarinna till amiren av Qatar och hur mycket pengar hen hade gett denna väninna för att hålla tyst så att ingen av hans tre fruar skulle få reda på läget. Vidare berättade hon att många av sheikerna och de andra affärsmännen samlar bilar som hobby, och då snackar vi toppbilarna, de nyaste, fetaste, dyraste av alla, och samtidigt är de så rädda för att få onda ögat på sig så att om någon skulle berömma en av bilarna så får han den. T ex en affärsbekant hälsar på en sheik och sheiken visar honom några av bilarna ur han samling för att imponera och övertyga om sin rikedom, bekanten berömmer bilsamlingen såklart, allt annat är oartigt och kanske berömmer han särskilt en av dem. Detta tror man kan jinxa sheikens lycka, så för att upphäva jinxen så ger han bekanten bilen i fråga. Summorna och de kända namnen hon delar med sig av är hisnande, och mitt i all brist på moral så låter berättelserna så overkliga att de blir väldigt underhållande. Man sitter där och gapar och skrattar åt vansinnet.

Två män i byn, goda vänner till min man, var ute i lördags och slog runt. Båda har seriösa förhållanden med fantastiska kvinnor som jag känner mer eller mindre väl. Den ena är nyförlskad i en oerhört vacker tjej och snackar om att han tror sig eventuellt ha funnit sin blivande fru, och den andra kämpar på i ett förhållande med en utländsk tjej som praktiskt taget är här för hans skull eftersom hon har svårt att hitta sin plats i byn. Jag har tagit dessa män för att vara grabbar med goda intentioner.

Tre vänner till mig är här på semester, de var också ute i lördags och slog runt, två av dem har ett semesterförflutet med ovan nämnda män. Det är partytjejer som vill ha kul och det är ju inget fel i det.

Idag berättade tjejerna lättsamt att vissa saker aldrig ändras, dvs en gång fuck friends, alltid fuck friens.

Männen hade alltså smugit iväg i natten, ensamma förstås, mött upp sina före detta semsterflirtar på nåt hemligt ställe, fått sin bekräftelse på att de fortfarande är attraktiva och med i gamet, utan en tanke på de intet ont anande flickvännerna som låg hemma och sov tryggt eftersom de lärt sig att lita på sina män då de vet  att ett förhållande utan tillit inte fungerar.

Jag vet att det inte är min börda, men jag är så besviken. Besviken på männen som inte verkar bry sig om de de menar att de älskar. Besviken på tjejerna som inte förstår vilken skit de varit med om att skapa. Besviken på mig själv som tar det personligt. Besviken på mig själv igen som tappar tron på både kärlek, trohet och mina egna nära. Och oerhört ledsen för de utsatta flickvännenrnas skull.

Och sen det olustiga frågan som jag gör mitt bästa för att försöka förtränga...

Borde jag berätta?

Det enda jag vet är att om det skulle hända mig så hade jag velat veta, och jag hoppas att någon hade berättat för mig. Men jag riskerar att göra mig ovän med min mans bästa vänner, och därmed kanske också min egen man, och det är en sits som är oerhört svår för mig att hantera. Och så det klassiska "det man inte vet har man inte ont av", är det verkligen så?

Nä, denna dag började väldigt illa.

Jag vill skriva, skriva sådant som betyder något, varvat med löljigheter och lättsamheter då och då. Men hur skriver man om det viktiga utan att dömas? Eller rättare sagt, hur skriver man om det viktiga utan att bry sig om domarna? Det behöver inte handla om enbart negativa domar, men ibland är det så svårt för mig att öppna upp för efteråt är jag så uttömd på energi att det inte finns något kvar för att ta emot responsen, och domarna.

Hur gör de som skriver böcker? Än mer, de som skriver självbiografier? Jag klarar knappt av att upprätthålla en blogg utan att göra den platt och simpel då det jag egentligen vill skriva tar för mycket kraft, inte själva skrivandet utan responsen, och ibland bristen på respons. Men jag älskar att skriva, att skapa text som befirar och berör är något jag griper tag i när näsan knappt är ovan vattenytan. Som terapi.

Hoppas att jag en dag kan finna balansen.

Gösta Petter!

Två finska tjejer som jag lärde känna när jag för drygt två år sedan jobbade som partybartender på Cosmogonia här i Paleohora är på besök. De har följt min resa med stort intresse och tycker att förvandlingen från att vara byns partysessa till lugn och mogen liten mamma är enorm. De är väldigt glada och mysiga tjejer så det är väldigt kul att se dem igen, även om det blir färre tequilas denna omgång.

De frågade om det var nåt jag ville att de skulle ta med och jag sa såklart att jag ville ha lite Marabou.

Tre kakor fick jag, plus en enorm påse sura och salta godisar.

Gissa vem som har ont i magen nu.

Jag försökte få tag på min svenska frisör idag för att boka in en tid tills jag är i Sverige på besök. "Va?" kanske ni tänker, "Hon ska väl inte hem förrän i december?". Rätt tänkt, men min frisör är så poppis och uppbokad (med all rätt, hon är magiker) att det gäller att vara ute i väldigt god tid om man vill bli fin hos henne. Så jag ringde idag, ca fyra månader i förväg.

Nja... det såg dåligt ut under de två veckorna jag befinner mig i Sverige, fullt schema.

Jahapp... Nähäpp... Men det är verkligen kul att det går så bra för henne, det förtjänar hon. Mindre kul är det för mitt förfärligt fula hår.

(Fast jag är ganska säker på att hon kommer lyckas klämma in mig ändå, det brukar hon kunna till slut, vi är ju ändå gamla klasskompisar.)

Ikväll är det dags för nästa hypnoterapisession hos Ellie, det ser jag fram emot. Såhär en vecka senae känner jag mig fortfarande starkare och positivare än innan. Om det beror på terapin eller något annat kan jag inte svara på, men det känns väldigt bra att vara på rätt köl. Livet flyter på bra trots att det såklart lämnar en del att önska. Fast jag tror att om livet vore perfekt så hade vi inte haft något att leva för, enda vägen är ju uppåt och framåt och står man hela tiden på toppen av berget så förlorar man sitt syfte. Mitt syfte är att finna lyckan i den tillvaro jag hamnat i, för att i vidare led kunna ge Elli en så bra start i livet som möjligt. Jag tror inte att något är viktigare för ett barn än att växa upp i en trygg familj (inte nödvändigtvis kärnfamilj, även om det oftast gör det hela enklare) med tillfredsställda och positiva föräldrar som kan ge kärlek och tid i överflöd.

Jag har en del att jobba på med mig själv, spärrar, rädslor, konstiga uppfattningar... Det är så lätt att skylla sina motgångar och svårigheter på omständigheter och människor runt omkring en, men den anda som bär ansvaret för ens egen lycka och välmående är ju egentligen en själv. Tror jag i alla fall. Sedan underlättar det ju om man har förstående och stöttande människor omkring sig, men även det är ju upp till en själv att se till. Och lyckas man dra på sig närstående som inte är så förstående och stöttande så får man bygga sig stark själv. T ex genom lite terapi, haha.

Ok, sista tjatinlägget om nattning nu, lovar!

Lillan blev trött, tiden var inne, jag fasade.

Blandade välling, förberedde lillsnuttis som trött gnuggade sina bruna små ögon.

La henne i sängen, hon ströckte sig efter flaskan, sög hungrigt i sig av vällingen och somnade efter ca tio minuter. Jag drog ut flaskan, smög ut ur rummet och stängde försiktigt den gnisslande rulldörren.

Hon sover än.

Inte en tår, inte ett pip, bara lugn och mys.

Jag kan nog inte beskriva i ord min förvåning och lättnad. Det känns som att jag vunnit ett krig.

Åh vad jag älskar min lilla flicka!

Ja, jag har ju hittills varit så oerhört lyckligt lottad med att ha fått ett så fantastiskt lätt barn som i stort sett aldrig gråtit, alltså riktigt gråtit. Jag tror att jag kan räkna de gångerna på ena handen.

Därför är det så extra jobbigt för mig att se henne gråta så när jag vet att en enkel handling kan få henne att sluta.

Men jag var så stark att jag förundras över mig själv.

Vid tio började processen, blanda välling, byta blöja, borsta tänderna, sätta på pyjamas, skratta lite tillsammans, släcka ner och lägga ner lillan i sin säng. Jag bjöd på välling som hon drack lite av i lugn och ro. A kom hem och lite ljud kom från köket, kanske detta störde lite...

Efter en stund börjades det, upp och ner i sängen och varje gång lade jag försiktigt ner henne igen.

Sen blev hon arg, började gnälla. Välling var inte intressant längre. Gnället blev till gråt och tills lut var hon nästan hysterisk mellan gäspningarna och ögongnuggen. A blev orolig och undrade vad sjutton jag höll på med och istället för att ta diskussionen där och då och sabba det lugn jag försökte hålla i sovrummet så sa jag bara att allt var i sin ordning och att han kunde gå ut en runda medan vi nattade. Han lämnade huset ganska upprörd. Han är ju inte heller van att se sin lilla prinsessa så ledsen.

Jag satte in en liten speldosa och plockade upp Elli när hon var som mest ledsen och dansade lite till vaggvisorna, hon blev lite lugnare och jag lade ner henne igen. Märkligt nog blev hon lugn direkt när hon kom ner i sin säng igen, jag hade verkligen väntat mig att hysterianfall. Lite gnäll senare somnade hon.

Under hela tiden hon är i sin säng sitter jag brevid och har mina händer på henne så att hon aldrig ska känna sig ensam. Det tror jag är det viktigaste.

Det var en väldig prövning och tog nog allt som allt runt en timme. Under natten vaknade hon några gånger men med antningen lite smek på kroppen eller dans ett par minuter somnade hon om igen.

Så det gick till slut, ikväll gör vi likadant och hoppas på att det åtminstone går snabbare.

Tack Tess, Zalli och Ulrica som gett fina inputs, när det var som värst tänkte jag på er och det hjälpte jättemycket.

Puh! Elli sover!

Gråt: Ja.
Amning: Nej.

Imorgon blir det utvärdering...

Varning! Om du inte har en bebis själv så är följande inlägg med största säkerhet väldigt ointressant, läs på egen risk.

Elli ammas fortfarande och här ses det som något närmast märkligt och jag får ofta frågan Varför?. För att riktigt få er att förstå hur märkligt det verkar i grekernas ögon så ska jag berätta om våra två senaste besök till Ellis barnläkare.

Elli 9 månader:

Vi står och pratar om man och vad Elli bör äta och inte och doktorn frågar vilken mjölk (välling kallas mjölk här) jag ger henne varpå jag svarar min egen såklart. Min schyssta doktor (som är kvinna, kanske jag bör tillägga), som alltid anstränger sig för att jag ska förstå allt hon säger och inte har något emot att använda sig av engelska språket (till skillnad från många andra), tittar förvånat/skeptiskt på mig och undrar om det inte är jobbigt. Jag svarar att det inte är det, att jag faktiskt tycker att det är väldigt praktiskt och mysigt. Hon insisterar på att det måste vara besvärligt och jag får återigen berätta att jag tycker om att amma Elli. Hon virrar lite på huvudet och säger jaja...

Elli 10,5 månad:

Aris är lite orolig över att Elli ligger i vår säng och ammas på morgonen och frågar om hon kommer bli van vid att vara hos oss och inte vilja sluta med det förrän hon är tio år gammal (ja, jag ler lite överseende brevid eftersom jag ju vet svaret). Doktorn ignorerar hans riktiga fråga om sängen och fokuserar på det faktum att jag fortfarande ammar., Hon skrattar lite och säger att det är fantastiskt med många tyska, engelska och skandinaviska mammor som har så mycket mjölk och energi att amma så länge. Ja, det är ett mysterium hon knappt kan förstå. (För er som inte är så insatta i amning så kan jag berätta att i stort sett alla kvinnor har tillräckligt med mjölk fram till dess att de väljer att sluta, mjölkproduktionen går helt hand i hand med hur mycket som efterfrågas av barnet och har man för lite mjölk ett tag så får man intensivamma tills produktionen går upp. Det kan kanske innebära 10 timmars amning per dygn i några dagar, vilket inte så många kvinnor är pigga på, så då säger de att de inte har tillräckligt med mjölk istället och börjar ge ersättning (inget fel i det alls för den som vill, enligt min mening, jag är absolut ingen amningshetsare utan gillar det bara personligen).)

Men visst är det lustigt att en barnläkare som jobbat i tjugo år med bebisar och barn tycker att det är ytterst underligt att någon kvinna väljer att amma sitt barn i elva månader? Bara för att det finns alternativ? Jag tror att Grekland i den här frågan ligger i tiden ungefär som vi gjorde på 70-talet då kvinnans frigörelse var som störst. Kvinnor vill ha rätt att välja vad de ska göra med sina kroppar och vill inte förminskas till mjölkkossa så fort de får barn. Kanske har brösten fått en än mer sexuell laddning de senaste åren och inte riktigt kan förknippas med mat åt små barn? Det finns säkert fler anledningar än så och säkert ligger det lite sanning i dem alla.

Men så i alla fall...

Jag har nu börjat försöka trappa ner amningen för att kunna sluta när Elli är runt ett år, vilket jag tycker blir lagom för oss, dels för att vi blir en smula mer oberoende av varandra och dels för att det därefter kommer bli väldigt mycket svårare att sluta. Så i förrgår lyckades jag för första gången somna lillis med flaska. Jag bara lade henne i sängen och satt och höll flaskan medan hon drack och efter 15 minuter så somnade hon. Det var helt fantastiskt och jag kund einte tro att det var sant. Inga protester, inget gråt inget klag.

Sedan vaknade hon flera gånger och alla utom sista gången somnade hon om igen efter lite dans. Sista gången var hon dock otröstlig och efter en halvtimmes dansande, vaggande, sjungande etc så gav jag henne till slut bröstet varpå hon somnade efter en minut och sov sedan hela natten.

Men det var ju första försöket... intalade jag mig.

Igår gjorde jag likadant som föregående natt och precis när hon hade slutit ögonen och var på väg att somna med flaskan i munnen så behövde hon bajsa. Så hon bajsade och jag bytte hennes blöja så tyst och lugnt jag kunde. Men det är ju klart att hon ändå vaknade till liv. Sedan ville hon leka. Hon har precis lärt sig att ställa sig upp i spjälsängen så hon ställde sig upp, jag lade ner henne, hon ställde sig upp, jag lade ner henne osv i all evighet, och hon skrattade precis hela tiden. Flaskan kunde jag glömma, den var inte intressant längre.

Till slut gick jag ut och tänkte att hon fick trötta ut sig i sängen en stund och kanske sedan kunna somna lättare. Men så fort jag lämnade rummet började hon gråta. Suck, in igen. Till slut var hon så övertrött och svettig att inget var bra. Det som hade börjat så lugnt och bra hade någonstans på vägen gått väldigt fel och lillis bara gnällde och grät om vartannat. Jag vaggade och vaggade och sjöng och vyssjade men hon var otröstlig. Så efter en och en halv timme så gav jag henne utmattat bröstet och hon somnade på en minut.

Finns det någon där ute som har något tips på hur jag gör detta så smärtfritt för oss båda som möjligt? Jag frånsäger mig intresse från alla metoder som innebär att Elli måste gråta sig till sömns. Men jag vill verkligen veta hur ni andra gör/har gjort.

Jag nämnde förra veckan att jag skulle gå på en terapisession hos Ellie för att lätta lite på det tryck som uppstår i oss då och då. Ellie är utbildad inom en massa olika terapier såsom psykoterapi, hypnoterapi, massageterapi, reflexiologi, reiki osv... Efter vårt inledeande samtal så avgjorde hon att det mest lämpliga för mig nog var hypnoterapi. Åh så spännande! Det kittlade i magen och jag undrade om det skulle vara som på film där man knäpper med fingrarna, somnar och gör knasiga saker och sen knäpper igen och vaknar. Skulle det verkligen funka på mig?

Så var det ju förstås inte. Det handlade mer om någon sorts djup, vägledd avslappning/meditation där vi försökte komma åt det undermedvetna jaget och koppla från det medvetna för en stund. Det gick ganska bra faktiskt, trots att jag tappade fokus några gånger. Vissa stunder minns jag som ett behagligt svävande, andra stunder vägledde Ellie mig genom trappor till trädgårdar och andra väldigt behagliga platser där jag fick i uppgift att kratta och bränna löv och plantera blommor och andra kreativa saker. Platserna och genomförandet av dessa uppgifter skulle fungera som metaforer för att ta isär negtiva mönster och uppfattningar som jag bär på, och byta ut dem mot positiva.

Såklart är inget så pass enkelt att man efter en timme har fått bukt med allt man drar omkring på, men när jag lämnade Ellies mottagning så kändes det som att jag svävade, jag hade ett leende på läpparna och ville verkligen sprida den värme jag hade inom mig till varenda människa jag mötte på vägen. Det var fantastiskt så mycket positiv energi det gav!

Ellie frågade mig efter sessionen hur lång tid jag trodde att jag varit "under" och jag gissade på 15-20 minuter, i själva verket hade jag legat där i 55. Det blev jag väldigt förvånad över.

Jag ska gå en gång i veckan nu, och det är något jag verkligen skulle rekommendera varenda människa som har möjlighet att göra.