Jag sitter och knappar på datorn en stund och låter Elli härja fritt. Efter en stund vänder ag mig mot henne och njuter av titta på henne när hon grejar med sina saker.

Mamman: Vet du hur mycket jag älskar dig, Elli?
Elli: Papouti!! (Sko)
Elli: Papooouuutii??!! (Skoon?)
Mamman: Vet du hur fantastisk du är? Vad du gör med mitt hjärta?
Ellin: Poune balla? (Var är bollen?)

Här välter Elli ner tekokaren så att den går sönder.

Mamman: Ojsan, din klumpemaja. Det gör inget. Vet du hur sät du är?
Elli: Dada! (Ajabaja!) DADA! DADA! DADAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!
Mamman: Hahahaha! Sötnöt!
 
Tänk att hon kan vara så ovetande om vilken fantastisk gåva hon är. Hennes värld består av skor och bollar, och att hitta på trubbel. Ändå kan jag inte annat än le när jag ser henne. Hon är för mig total lycka. Helt hjärntvättad känner jag mig.

Och ja, av någon anledning så pratar hon mycket mer grekiska än svenska, men förstår mer svenska. Mycket märkligt det där...

Heta dagar på Kreta. Vi har riktig sommar nu - grekisk sommar alltså. Temperaturen ligger pårunt 35 grader i skuggan och det är en smula olidligt att vistas ute på dagen, om man inte befinner sig i havet då vill säga. Men det är härligt. Halvnakna kroppar som glänser av svett, gassande sol som krampaktigt trycker sig över landet utan minsta paus hela dagarna, härligt vatten att leka delfin i och skön svalka i det gamla stenhuset. Finast av allt är ändå Ellis kinder - rödrosiga i hettan.

Just nu ligger kinden och sover, sömnen är extra tung i värmen. Maken har precis vaknat ur sin middagslur och begett sig tillbaka till jobbet. Själv tog jag en ensam tur till stranden medan familjen sov, jag badade och läste, helt i lugn och ro.

Jag läser just nu Hermann Hesses "Siddhartha" och finner den inspirerande. Läsvärd helt klart. Dessutom läser man den lätt på en dag, tre om man har en ettåring. Den tar en på en vallfärd, med sin start i det självklart upplysta, vidare upp mot det en riktigt seriös sökare strävar efter att finna, men där finns också massor av högmod vilket inte är särskilt gudomligt alls och då vänder det och historien drar en bakåt, ner i lättja och förfall. Jag har inte kommit till slutet än men en av andemeningarna är att det inte finns ett rätt. Alla är vi ett och färdas tillsammans, även om vi har olika vägar att gå. Självklart finns det fler och djupare visdomar att plocka upp, läs den! det skadar i alla fall inte. en få mig att känna lugn i alla fall.

Från intelligent barn till sökande tonåring till simpel bymamma.

Hahaha...

Jag brukar tycka att det är ganska kul att följa Eurovision, men detta året har jag missat i stort sett allt. Jag visste att skrikan skulle tävla för Sverige och att Greklands bidrag Sakis skulle skrattas ut av alla modernare länder (ja, här haglar fördomarna som ni ser). Men mer än så hade jag ingen aning om. Många av mina vänner talade sig varma för Norge och Cypern, men jag orkade inte ens kolla upp bidragen på Youtube.

Igår fick jag ett sms av mamma om hur hon sörjde att hon inte hade en till dotter som hon kunde gifta bort till norsken "så söööt! så musikaaaalisk! så ljuuuuvlig!" och jag log lite åt tantvarningen.

Norsken vann visst, det var ju otippat, man hade ju blivit lite cynisk när det gällde eurovisionröstningen, och idag när jag mötte Emmanuela på gatan så var det första hon tog upp den norska sången "Det bästa bidraget till Eurovision NÅGONSIN!"

Så nu kollade jag in Youtube, den lille norsken som är söt som en chokladpralin, sjunger riktigt bra och framför allt har en scennärvaro som inga av de andra bidragen kommer i närheten av. Såååå söööt! Så ljuuuuvlig! Herre min gud, jag har återfått tron på kommersiell musik. Och riktigt sugen på den där lille chokladpralinen blev jag på kuppen. Tydligen har han komponerat musiken helt själv dessutom. Vilken grabb! Vilken LÅT! Mmmm...

Vem är tanten egentligen?

Elli är helt återställd, hon sover gott hela nätterna och äter med sin vanliga aptit. Idag vaknade hon som vanligt med sitt goaste leende och efter vällingen lekte vi och kollade på foton tillsammans, det älskar hon.

Medan jag borstade tänderna hörda jag en bituta utanför huset, det var farmor och Panajota som kom för att fråga om Elli ville följa med dem och leka. Alltså ni skulle sett Ellis reaktion när hon hörde farmors röst utifrån, med ett stort leende började hon hyperventilera medan hon sprang mot dörren. Vem kan då neka henne att följa med? Jag spände fast henne i bilen och så for de iväg, alla tre leendes. Vilken fantastisk lycka och trygghet det är att ha personer så nära Elli som hon är så oerhört förtjust i och som vill njuta av hennes sällskap precis hela tiden.

Så nu sitter jag här ensam, och njuter av lugnet, läser lite i min bok och plockar lite i halvstöket.

Alltså... Sedan Elli föll så olyckligt har hon varit ett litet vrak. Hon har under nätterna vaknat fler gånger än jag kunnat räkna och varit otröstligt gråtande, vilket inte alls är likt henne. Hon har knappt ätit trots att hon visat en vilja till att äta, endast välling har gått ner ordentlig. Hon har petat sig i munnen och massor av saliv har dreglat hela tiden och jag har varit ÖVERTYGAD om att stackarn hållt på att få sina sista kindtänder samtidigt som såret från läppen gjort ont och svidit. Någon sömn har jag knappt fått på tre dagar och jag har delat sängen med en förkrossad Elli medan pappan har varit förvisad till soffan. Igår eftermiddag var jag så slut att jag knappt kunde hålla ögonen öppna under lunchen. Alla skrattade och trodde att jag var utarbetad efter att ha tagit min första hotellfrukost utan hjälp. Detta grämde mig såklart eftersom jag klarat jobbet utan en enda komplikation och dessutom funnit det ganska trevligt.

Så igår eftermiddag högg Elli tag i en bit av farmors sockerkaka och stoppade den i munnen med ett leende. Kort därefter började hon gråta otröstligt och jag tänkte att de där nya tänderna måste göra otroligt ont. Jag har själv nyss fått en ny visdomstand som hindrade mig från att äta normalt i nästan en hel vecka så jag led med lillan.

Lite senare upptäckte jag att Ellis ena kind var helt uppsvullen och jag fick nog. Nu skulle jag minsann kolla munnen på henne hur mycket hon än protesterade, där var kanske en inflammation!

Så bände jag upp Ellis lilla mun under högljudda prtester och krokodiltårar. Vad ser jag? En spik i kinden!

Jag slängde upp Elli på cykeln och körde bort till vår duktige doktor. Hjärtat bultade hårt och jag såg framför mig en ilfartsresa till Chania med efterföljande nedsövning och operation av min stackars, stackars lilla dotter. Det är tur att jag alltid tror det värsta för då ter sig verkligheten sedan så mycket mildare. Vi kom in direkt och medan jag höll hysteriska Elli i ett järngrepp så öppnade doktorn munne och kikade in. "Vad i hela friden är det där?!" utbrast han "En spik, visst är det?" svarade jag. Doktorn svarade inte med gav mig order om att hålla fast Elli så att hon omöjligt kunde röra sig, sedan tåg han en tång och drog ut grejen som satt fast i kindköttet. Ut kom en hårklämma. Ni vet en sån som har tänder som öppnas och bits fast i håret och vars två halvor hålls ihop med en liten spik, en liten sån. Elli skrek och munnen blödde och jag bara gapade medan jag försökte trösta min lilla älskling. Jag minns att jag satte denna klämma i Ellis hår morgonen efter läppolyckan, och att den försvann efter en timme. Hon har för vara att att dem av sig efter ett tag och de försvinner ju lätt så jag har inte ens funderat över var den hade tagit vägen. Men nu vet jag. Det hade bitit sig fast i Ellis kindkött och under två eller tre dagar grävt sig längre och längre in i hennes kind.

Mitt hjärta värker när jag tänker på det, fy tusan vad ont hon måste ha haft! Nu har hon ett öppet sår i kinden och det är viktigt att hålla munnen ren.

Att jag inte kollade tidigare...

Min lilla docka sprang glatt ut ur kusin Efterpis rum med en bit papper och två färgglada pennor i högsta hugg, redo att rita fina streck tillsammans med farmor i storarummet. Men så hände nåt. Elli snubblade och föll så hemskt olyckligt rakt på en marmorkant och spräckte sin fina lilla läpp, rakt på den perfekta amorbågen.

Jag såg att hon föll, för jag kom gående precis bakom henne, och först sa jag bara oj. Men så fick jag syn på allt blod och sprickan som i början såg alldeles mycket värre ut än den gjorde efter ett tag. Jag fick bilden av en harmynt flicka framför mig och grabbade tag i Elli och en bit papper att torka blodet med. Sedan sprang jag mot läkarmottagningen med Efi hack i häl och en skrikande stackars Elli i famnen. Väl framme, vilket tog ca en minut eftersom Efi bor granne med läkarmottagningen, så hade Elli redan tystnat, och alla tanterna i väntrummet menade att hon inte behövde nån doktor för "det där lilla såret", men jag insisterade på att det åtminsone skulle tittas på. Vi fick gå före och doktorn tyckte att stygn nog skulle vara bra, ett eller två. Men de skulle vara så små som möjligt för att inte förstöra den lilla läppens utseende "Det är ju ansiktet, och hon är ju flicka...". Så hon skickade oss vidare till hennes man som har en privatklinik i byn. Han sa samma sak men satte även på ett specialplåster som han hoppades kunde räcka, annars fick vi åka till Chania för stygnet. Suck!

Vi åkte hem och plåstret lossnade direkt, men sedan somnade Elli helt utmattad så vi lät henne sova och sa att vi kanske skulle åka till Chania när hon vaknat. Det blev slutligen inga stygn, för en tredje läkare sa att ett stygn där skulle förmodligen bara göra ärret mer synligt i framtiden och eftersom Elli är så liten så är läkeköttet så otroligt starkt att ärret med tiden knappt kommer synas alls. Så vi åkte hem igen.

Elli var rättså gladlynt resten av dagen, men idag är hon lite gnällig. Jag tror att det spänner och kliar och gör ont ibland. Det är ju ett besvärligt ställe att ha en spricka. Minst sagt.

Idag jobbade jag mitt andra skift i butiken, det var dött och ingenting såldes. Men jag fick fyra timmars lugn och ro att sitta och läsa min underbara bok "The tenant at Wildfell Hall", så jag klagar inte en sekund. Fast det skulle ha känts mer berättigat om jag åtminstone fått sälja ett litet plagg. Såhär ser mina små klänningar ut på plats i butiken. Det är roligt, trots att endast en enda sålts hittills...

Påsken var ju typ hundra veckor sedan nu, men jag blev påmind om den när jag satt och laddade upp bilder från kameran. Vore ju taskigt att inte dela med mig av dem, speciellt med tanke på att Elli var söt som en grekisk dessert i sin guldklänning och fina pippilottor.

Så mycket action och så lite tid för alla de tankar som plötsligt virvlar runt i skallen. Det är lite som att vakna ur en lätt vila. Färgerna och konturerna är plötsligt lite klarare och starkare, kanske som när man utan att veta om det gått runt med dålig syn och till slut får se världen genom ett par glasögon - med rätt skärpa. Eller så överdriver jag lite... Men det är många tankar och minnen som kommit upp till den medvetna tankeverksamheten på sistone. Och ju mer jag gör, desto mer syns jag. Man måste våga pressa sig fram ibland, även om det tar emot. Som en vitlöksklyfta ur en vitlökspress. Det är det som kanske gör den stora skillnaden.

I förrgår såldes min första klänning, det var en härlig känsla. Jag har satt mellan 20-25 € i pris på alla klänningarna jag gjort hittills och den som gick fick jag 25 för. Men pengarna var verkligen inte det som skapade den så ofantligt tillfredsställande känslan inombords, utan det faktum att någon - en grek! - var villig att betala för att få i sin ägo något som jag designat och skapat. Svindlande härligt! Så nu jobbar jag på att få ihop ett litet lager inför sommaren då jag kommer jobba rättså mycket och kanske inte få så mycket tid över för annat. Men det är så himla roligt! Jag längtar till varje syund jag får sitta i lugn och ro och knepa på mina små projekt. Bilder måste jag ju få till åt er snart...

Precis som min faster Lisa gjorde påmint i sin kommentar till nedanstående inlägg så gör sig min farmor så oerhört påmind plötsligt. Inte bara i spegeln längre, utan även i min nya livsstil. Farmor var en väldigt levande människa och njöt oerhört i skapandet. Hon målade en del men största passionen på äldre dagar var nog ändå sömnaden. När jag ritar mönster och beställer Burda, trär min fina symsakin eller irriterar mig på det faktum att jag inte ägen en overlockmaskin för att kunna göra riktigt professionella kastningar så finns farmor i mina tankar. Och kanske allra mest när jag slarvar lite, haha! Tänk så kul hon hade tyckt att det var om hon visste att jag skulle gå rakt i hennes fotspår, och tänk så roligt vi hade kunnat ha ihop i detta fantastiska skapande! Men på detta vis hålls, om inte farmor själv, så åtminstone minnet av henne, levande. Och det är en härlig känsla. Söta, jobbiga, knäppa, galna, gulliga farmor. Plötsligt minns jag henne så mycket tydligare än tidigare.

Idag var jag ute på en promenad med Elli och Panajota och av en slump gick vi förbi den mest populära frisörsalongen i stan. Frisörskan som driver den heter Ioanna och är bästa vän med ägaren av Portrait (klädbutiken). Av ytterligare en slump satt Xrisoula där inne och blev fixad i håret och när damerna fick syn på mig ute på gatan så blev jag genast inropad. Ioanna ville ha min åsikt om frisyren hon häll på att skapa åt sin väninna och utbrast i nästa andetag "Och nääär ska du klippa mitt hår?" Jag minns att jag var hos henne och blev färgad ett par dagar innan Elli föddes, och då berättade jag att jag är utbildad till frisör. Jag frågade henne om hon inte blev klippt av tjejen hon jobbar med, men då svarade hon bara med finurlig blick att hon var sugen på att testa någon ny. Klart att jag spekulerar i om hon är ute efter mina skills i sin salong. Det vore ju fantastiskt roligt, men då är ju frågan när jag skulle ha tid med det. Men man kan ju ta det lite lugnt och se hur saker utvecklar sig.

Nu i maj sätter jag nog igång på allvar som butiksbiträde, två gånger i veckan som standard, men även längre tidsperioder när Xrisoula reser iväg. Sedan i juni tar jag över efter Eleni som frukostvärdinna på hotellet. Däremellan blir det till att sy flickklänningar och förhoppningsvis skriva en text eller två. Det blir en rolig sommar det här!

Vi var förresten ute igår, det blev lite blött och det dansades en hel del. Man kan säga att vi kickstartade säsongen, och det gjorde vi riktigt bra. Fram tills att min överkänslige make sa att "det var dags att ta hem mig". Som den mannen har ändrats på bara tre år alltså... Helt otroligt.

Och just det! Idag firar jag tre år i Paleohora dessutom! Grattis mitt älskade Palleparadis på vår three-year-anniversary! Många fler kommer det att bli.