Jag har ett foto, ganska nytaget, i min kamera.

Men vem föreställer det? Elia eller Aris?

Idag är det påskafton i Grekland och det ska såklart firas. Vid 23 ska vi traska ner till kyrkan och se på när de bränner Judas, lyssna på prästmummel och bekräfta till alla vi känner att Jesus, visst återuppstod han! Hahaha...

Sen går vi vidare hem till svärföräldrarna för att äta soppa och där somnar förhoppningsvis lillis så att även jag kan få följa med ut och partaja efteråt. Vi får se...

Idag fick jag sovmorgon till klockan nio, det tyckte jag var mycket snällt av chefen, dessutom somnade jag innan elva igår så det innebär att jag fått mer än tio timmars sömn inatt och jag känner mig fräsch som en nyponros. Till råga på allt så har chefen somnat igen efter en kort promenad och verkar vara på långsovarhumör så jag har hunnit diska, koka chefens soppa och pluggat grekiska. Grym chef.

Igår anlände min tredje svägerska till byn inför påsken. Ja, vår påskvecka börjar ju idag. Så så fort bossen vaknar ska vi nog traska ner till familjehuset och hälsa på.

Håller på att läsa boken Flyga drake som jag fick av Vanja när jag var hemma i Sverige. Jag läser sällan böcker på svenska nu för tiden, och måste nästan säga att det känns lite stolpigt, vet inte riktigt varför, men kan kanske jämföra det med att lyssna på svensk musik när man är van att lyssna på engelsk, det låter liksom lite, lustigt på något sätt. Boken är i alla fall väldigt bra. Jag har dock bara kommit halvvägs och igår förstörde jag allt genom att se filmen. Så efter att tidigare ha längtat efter varje liten lässtund känns det nu inte alls lika lockande att fortsätta läsa. Jag vet ju vad som kommer hända. Men jag måste säga, boken är som vanligt ojämförligt bra mot filmen. Så jag ska läsa ut den. Om inte annat så för att få alla detaljer och känslor som man inte får i filmen. Ska jag rekommendera en bok i vår så blir det denna. Annars är en gammal favorit Den vidunderliga kärlekens histora som jag brännhett rekommenderar.

Nä, nu ska jag gå och blenda soppan till puré.

Det händer ju grejer när man har en bebis i huset. Hon lär sig nya tricks hela tiden och det gäller att man är försiktig. Igår hittade jag henne t ex gråtande på golvet bredvid sängen som jag hade lagt henne i sovandes en timme tidigare. Hon var oskadd men lite chockad. Jag däremot är nog skadad för livet, större trauma har jag sällan varit med om. Jag fann henne med huvudet neråt och vågade knappt vända på henne för att inspektera ansiktet, ni kan tänka er vilka skräckbilder som hann flimra förbi i min skalle under den hundradels sekunden det tog för mig att lyfta upp det lilla knytet. Jag fann inga blåmärken och inget blod, bara en liten tår i ena ögonvrån. Väl uppe i mammas famn tog det inte många sekunder innan gråten utbyttes mot joller och leenden, så skönt det måste vara med guldfiskminne.

Hon kan sitta nu, utan stöd. Kanske inte så länge i stöten men det blir stadigare och stadigare för varje dag.

Såhär kan det se ut precis när man tappar balansen och samtidigt vill vara fotogenisk.

Tjackade ju nya glajjer häromveckan. Två par, varav det ena jag fick med mig hem direkt, det oranga. Jag känner mig som en ärkenörd när jag har dem på mig och skulle jag samtala med någon iklädd glasögonen så kan jag inte hålla mig från att skratta. För jag känner mig som Steve Urkel. Men så kollar jag i spegeln eller på detta foto t ex och inser att det ju inte är helt tokigt. Helt klart snyggare utan, men inte Steve Urkel i alla fall. Ni som har haft glasögon ett tag, när vänjer man sig?

Oftast när jag drömmer så vet jag att det jag upplever inte riktigt är verkligt, utan just bara en dröm. Men så händer det ibland att drömmen känns så oerhört verklig att man är alldeles förvirrad när man vaknar. Ibland kan man sörja av saknad efter ett scenario man tycker att man varit med om men som ju faktiskt aldrig var på riktigt.

Inatt hade jag en sådan verklig dröm.

Jag drömde att vi fick vårt andra barn. Elia var en liten filur som sprang runt och busade, stort, runt huvud, brunt, rakt hår och varma och lite busiga ögon, kanske var hon 1,5 år eller så. Så go hon var! Så kom då hennes lillasyster till världen, ett underbart sött litet mirakel med kopparblont hår och mörkgröna ögon. Hon var oerhört mild och mjuk, och så liten! Hon grät inget alls, bara tittade på mig med sina stora trolska ögon. Som jag älskade detta lilla barn. Lika mycket som Elia! Jag födde henne utomhus vid en flod mellan några träd och det var en mild dag och solen tittade fram mellan trädkronorna. Själva förlossningen minns jag inget av, bara det faktum att hon kom till oss. Vi pratade om vad vi skulle döpa henne till och jag ville ge henne namnet Elpida som betyder hopp på grekiska (ja, fråga mig inte varifrån det kom).

Jag minns att jag i drömmen insåg att jag hade haft fel angående det här med att älska sina barn då jag sedan Elia kom aldrig riktigt trott att ett andra barn skulle kunna bli lika älskat. På en gång hade kärleken för det nya lilla barnet vuxit sig lika stark som kärleken för Elia. Och kärleken för Elia var starkare än någonsin. Det var en fantastisk dröm!

Idag sörjer jag min andra lilla dotter, hon som inte finns. Det smärtar faktiskt. Kanske kommer just hon en dag? Hoppas det.

Här kommer en liten bild på lilla familjen när vi nyligen var på dop i Peloponissos (reservation för felstavning).

När jag inte bloggar särskilt mycket beror det antingen på 1) att jag är hängig och deppig eller 2) att jag är för upptagen med att leva i det verkliga livet och njuter av det så mycket jag kan. Just nu gäller nummer 2.

Lillskiten sover mellan 10-12 timmar i sträck varje natt och somnar rutinmässigt efter gröt och bad strax efter klockan nio på kvällen. Det innebär att jag och A får regelbunden kvalitetstid varje dag och det gör så gott. På dagarna är vi ute mycket, umgås med vänner och familj och njuter av sol och milda brisar. Vagnen är flitigt använd och omtyckt. Hotellet har öppnat men vissa dagar är det tomt och då passar vi på att mysa hela lilla familjen tillsammans. Gladare och lugnare sexmånaders än vår lilla stjärna får man nog leta efter.

Jag har fått årets första bikinilinjer efter lite förmiddagssol utanför huset.

Elia tycker om sin grönsakssoppa.

Idag ska jag till tandläkaren och byta en fyllning.

Afta.

Åååh. Jag är så stolt över mig själv som varit så duktig på att välja hem.

När solen skiner, havet glittrar och temperaturen ligger på lagoma 20-25 grader. När man är ute mer än inne och avnjuter ca tre olika fikor med olika underbara människor per dag. När man kan ta ut Beboula utan vare sig jacka eller tjocktröja och gå på promenader som hon njuter av lika mycket som jag. När man kan doppa tårna i det kalla vårvattnet. När man med öppen dörr kan ha utsikt över guldglittret och lyssna till vågornas svaga brus medan man bloggar. När alla är på så strålande humör eftersom allt börjar vakna till liv. När man känner sig extra kär i sin man. När man nyss fått vara ute hela natten och festa med nyvunna vänner, för första gången på evigheters evighet. När man äntligen åter känner sig nöjd med sig själv och den man verkligen är.

Då kan man stå ut med att ha trista jular och mamma och pappa och bästisar på smärtsamt avstånd. Faktsikt. För allt annat är som ett paradis.

Grekland är magiskt.

Chania igår. Lillskiten fick två vaccinsprutor eftersom vi missade en när vi var i Sverige. Skönt tyckte hon inte att det var direkt, men det gick över fort båda gångerna. Det var första gången vi inte behövde ta upp henne för att trösta utan kunde leka bort gråten medan hon fortfarande låg kvar på britsen. Duktiga lilla flicka. Jag tror att det delvis berodde på att vi hade en ny doktor eftersom vår vanliga var sjuk. Hoppas vi kan fortsätta gå till den nya nu, hon var mycket bättre och trevligare och pratade till och med engelska. Herregud vad skönt det var att inte bara stå där som en efterbliven och stirra medan A sköter allt snack. Det är ju ändå jag som känner lillis bäst.

Vi pratade om mat också och fick väldigt specifika order. Risgröt på eftermiddagen i tio dagar, sedan även grönsakspuré bestående av potatis, morot, selleri och zuccini till lunch i tio dagar och sedan även fruktpuré (äpple, päron och banan - inget annat)  till mellanmål. Efter sju månaders ålder ska grönsakssoppan utökas med lite kött och efter åttonde månaden får hon äta annan gröt samt alla frukter. Vatten ska hon börja dricka nu också. Ja, jag fick lite dåligt samvete med tanke på att jag redan gett henne en hel del grejer som tydligen var alldeles för tidigt. Olika gröter och frukter och så har hon fått smaka soppor som svärmor har lagat. Och vatten vill hon inte alls dricka. Jaja, nu vet jag i alla fall. Så ikväll blir det risgröt.

I övrigt gick vi och testade min syn hos en optiker och sen fick jag prova ut två par glajjor i en glasögonbutik (ja, optiker och glasögonbutik är skilda saker här). Det blev ett par med svart ram och ett par med brun/orange. Låter tokigt, jag vet, och det är det också. Men coolt. Så nu ska jag inte behöva knipa med ögonen framför TV:n något mer.

Vi kom hem sent, runt 23-tiden, vilket ju helt sabbade Elias läggningsrutin, så jag fick nog gå upp fem gånger och vagga henne innan hon till slut kom till ro, hon blev ju pigg när hon vaknade efter bilfärden och hade svårt att somna om direkt igen. Fullt förståeligt.

När jag var i Malmö så kom min allra allra bästa vän och hälsade på mig och det var så mysigt att jag knappt finner ord. Ni vet känslan av att känna sig helt avslappnad och förstådd av någon? Och samtidigt alltid ha massor att prata om och ha kul under tiden.

Så är det när jag träffar Johanna (ja, vi har till och med samma namn).

Jag och Johanna har känt varandra sedan vi var fem år gamla, vi blev visst bästisar direkt där på förskolan Akka. Vi bar ofta hatt när vi skulle vara finklädda, var lika blonda och lika tokiga i färgen rosa. Ja, klart det blev krig om dockor och pennor!

Bästisskapet höll i sig under hela första klass men när vi började andra klass kom Johanna fram till mig när jag hängde i bommarna på skolgården och förklarade sakligt att vi inte kunde vara bästisar längre eftersom att hon nu, som jag ju så väl kunde se, var bästis med Therese (en annan klasskompis). Det kom inte direkt som en överraskning eftersom vi knappt träffats under hela sommarlovet, men visst sved det litegrann. Jag hittade snabbt en ny bästis, Rebecka, och i många år var vi oskiljaktiga. Men nu handlar det om Johanna.

I femman flyttade jag till Malmö under ett år och när jag kom tillbaka i sjuan så flyttade Johanna till Varberg under nästan lika lång tid. Vi hade i stort sett ingen kontakt alls. Men när hon så kom tillbaka till slut så hittade vi sakta men säkert tillbaka till varandra. Mycket hade ändrats såklart, sedan småskoleåren. Från att ha varit två glada skitar var vi nu, efter dödsfall, skilsmässor och föräldrars trasiga relationer, ganska ledsna och ömtåliga inuti och valde att luta oss mot varandra. Jag fann mycket av min inre styrka genom Johanna. Visst kom vi inte alltid överens (man kan väl inte förvänta sig mycket mer av ett envist lejon och en eldig skytt?) men vi var varandras stora trygghet på något sätt.

Vi hade samma passion och samma drömmar (delfiner, frihet, soliga länder och öppna hav) och följdes åt upp i gymnasiet. Vänskapen bestod och växte sig starkare. Jag kände mig alltid annorlunda och mycket tack vare Johanna vågade jag vara precis den jag ville.

Idag träffas vi, om vi har tur, kanske en gång om året. I övrigt består vår (ganska flitiga) kontakt av bloggläsning och msn. Ändå finns det få människor som jag står så nära som Johanna. Hon känner  och förstår mig så väl och jag henne, trots våra olikheter.

Och det är så himla himla fint.


 

Jag får ångest ibland över att jag inte dokumenterar Elias utveckling tillräckligt mycket. Foton finns, så där är jag bra, men saker hon lär sig skriver jag sällan upp eftersom det händer nytt precis hela tiden. Så nu tänkte jag sammanfatta lite av det jag minns att hon lärt sig och när genombrottet ungefär skedde.

Lyfta nacken från magläge: ca 3 veckor
Slutade helt med plastnapp vid amning: 4 veckor
Le: ca 4 veckor
Skratta: 3,5 månad
Gripa medvetet: (hjälp, minns inte riktigt) 3-4 månader?
Äta mat (gröt och fruktpuré): drygt 5 månader
Jollra vokaler och tjuta: 3-4 månader (?) men mycket och regelbundet efter 5 månader
Napp: aldrig
Ersättning: aldrig
Rulla från ryggläge till sidoläge (alltså inte helt runt): 6 månader
Sitta med stöd: drygt 5 månader
Åka framåtvänd i vagn: drygt 5 månader
Härma ljud: snart...
Jollra konsonanter: snart...
Första tanden: snart (tror jag)...
Sitta utan stöd: snart...
Rulla runt: snart...
Åla: dröjer nog (gillar inte magläge alls)
Krypa: dröjer nog

Kanske återkommer och fyller på med grejer vartefter jag kommer ihåg.

(Aaah, bloggar på arbetstiiid!)

Idag blir lilla gummitutan sex månader. Ett halvår gammal. Nästa milsten är ettårsdagen och jag känner redan hur jag kommer sitta där på hennes 20-årsdag och undra vad som hände. Hur kunde jag slungas så långt framåt i tiden utan att ens hinna blinka?

Och med detta resonemang avklarat så känner jag mig som en farmor. Nu fattas bara att jag ska knipa alla barn jag ser hårt i kinderna och utbrista 'Nämen så stooor du har blivit!'. Fast vid närmare eftertanke så gör jag nog så redan. Ungefär i alla fall.

Tiden går så fort så fort, Elia växer i ett rasande tempo och jag känner hur dagarna passerar, en efter en.

Jag då? Får man fråga det? Vågar man tänka sådana tankar högt?

Hur utvecklas jag och vad ska jag våga kräva av livet? Hur mycket plats får jag ta nu? Hur ser min framtid ut när det gäller mig själv? Mitt jag inuti och utanpå.

Det går ju naturligtvis inte att svara på eftersom framtiden aldrig kommer. Allt som finns är nu och det gäller att fokusera på det. Jag vet. Men så många har nyligen sagt att jag står på livets högsta punkt nu. Jag är mitt vackraste jag och lever i den vackraste delen av livet. Blir det inte bättre än såhär? Visst, det är inte dåligt på något sätt alls, mest bara fint hela tiden. Men ändå..? Har jag för höga krav?

Jag är rädd för döden. Vill finnas kvar och se vad som händer. Vill vara delaktig. Vill vara viktig.

Måste lämna avtryck.

Jag har satt igång med vårstädning här hemma. För vanliga människor kanske sådan här städning inte skulle kallas vårstädning utan bara städning, men för mig är det vårstädning. Mattorna tas ut och piskas och luftas, allt dammsugs och vissa delar av golvet till och med våttorkas. Och en massa mer förstås, men hur kul är det att läsa om egentligen?

Nu piper lillskiten, ett ögonblick...

Hur som helst, huset ska sakta men säkert bli rent och fint från grunden. Köket, vardagsrummet och halva sovrummet är klart, men jag har såklart sparat det värsta till sist - toaletten.

I övrigt har jag bestämt mig för att ta tag i mitt jobbande också, chefen är, med all rätt, lite trött på min snigelfart, och varje gång lillan sover en stund försöker jag jobba. Så städningen måste ske när hon är vaken, vilket hon tycker är så lagom kul.

Alltså finns det väldigt lite tid till annat, såsom bloggning, för tillfället. Jag är dessutom hög på Ajax och Mr Muscle så skrivförmågan är ganska nedsatt.

Lovar att återkomma inom rimlig tid.

Hejsan allesamman!

Hemma igen efter sverigeresan och det efterföljande atendopet. Mycket omställningar, känslor och saker att komma ikapp med så bloggen får vila i några dagar till.

Allt har varit precis så bra som jag hoppades.

I övrigt så skiner solen, havet glittrar och temperaturen tillåter öppen dörr och öppna fönster hela långa dagen. Detta har jag saknat.