När jag jobbade på Malmö Museum för sådär 7-8 år sedan, så knarkade jag Wega-restaurangens räkbaguetter. De kostade ganska mycket, men en jobbdag utan en sådan fanns inte i min tankevärld. Jag kom att tänka på den där baguetten här om dagen och blev så sjukt sugen och sedan har processen med att lista ut receptet varit i full gång. Idag fick jag till en gudomlig räkröra och vill dela med mig. Perfekt i baguetten, för sig själv, eller varför inte på snittar?

120 gram räkor (hackade)
130 gram grekisk yoghurt (10 % fett) - här kan man välja en lättare variant, men det är viktigt att röran blir krämig
30 gram lättmajonnäs (30 %fett) - här kan man välja vanlig också, men jag försöker snåla lite med kalorierna
15 gram finlippt dill
1/2 citron, juicen
15 gram hackad rödlök
lite örtsalt

Detta blir ganska mycket för en person, men det gör inget, för det är så gott. Jag kluttar ner röran i en fullkornsbaguette med fröer och annat mums och det blir en lunch man står sig på hela eftermiddagen.

Bon appetit!

Ha! Idag klarade jag 5 km! Snart är det en maratonlöpare ni följer här, hehe. Jag är så imponerad av mig själv. För tre veckor sedan höll jag på att gå itu efter 1,5 km, och nu dansar jag (typ.. hehe...) fram längs vägen i 5 km i följd. Nästa mål är att klara det på under 30 min, det innebär i dagsläget en hel minut snabbare per km. Vi får väl se hur lång tid det tar.

Vädret börjar äntligen likna vanligt Kretaväder och till helgen ska vi få sol och 25-28 grader. Kunde inte vara mer perfekt!

Höften känns fortfarande lite öm, men det är bättre än igår. Ska köra ett grundligt styrkepass idag och hoppas att höften är tillräckligt ok för ett litet löppass imorgon.

Solen skiner, det är över 20 grader och en mild bris. En helt underbar vårdag mao. Hoppas nu att detta håller i sig!

På lördag kommer bästa Johanna hit med sin Anton och jag är så sjukt glad inför detta. Vi ska går promenader, sippa på diverse kaffedrinkar i solen, jaga Max på stranden (istället för det eventuellt mer föredragna "slappa på stranden"), vi ska surfa och klicka hem kläder åt mig på nätet (Johanna är stilproffs) och käka goda middagar både här hemma och ute på mysiga restauranger. Mest av allt ska vi prata förstås, för det är det vi gör bäst. När vi väl sätter igång med att prata så pratar och pratar och pratar och pratar vi och det känns nästan som att världen står still. Ett samtalsämne går in i ett annat och allt från stort till smått, högt och lågt och - såklart - gammalt och nytt viras samman som i ett oändligt stort sockervadd. Ingenting är tabu med Johanna och man kan alltid förvänta sig att höra sanningar med ibland lite vassa kanter, men varje gång framförda med kärlek. Vi är så otroligt olika och ändå nästan samma. Det är väl därför vi fortfarande är bästisar, efter nästan 23 års vänskap.





På lördag är hon här!

I morse gick jag en 8 km promenad för att vila lite från löpandet, man ska ju göra det. Den sista halvtimmen började jag känna mig lite öm i höften och det har sedan blivit lite värre under dagen. Nu klickar det till i höften vid vissa rörelser och ömheten finns kvar. Jag är mycket bekymrad. Det sista jag vill ha är en skada nu som gör att jag inte kan ut och springa med jämn frekvens. Jag har stretchat jättmycket under dagen, men misstänker att jag förmodligen behöver träna upp höft, bål och lårmuskulatur = TRÅKIGT.

Nog om det.

Dagen har varit väldigt skön (bortsett från den där höften), med en helkroppsmassage av bästa vännen Ellie, livlig lunch hos svärmor, en skön siesta i soffan med en varm och go liten Max tätt intill och sedan lite kaoslek när barnens kusiner tittade in nu på kvällen. Barnen fick sig ett bad och kom i säng vid 21. Imorgon öppnar förskolan efter två veckors påsklov, så vi kommer in i lite rutiner igen. Jag måste dock säga att det har varit härligt att få umgås lite mer än vanligt med Elli, hon är en riktigt vitaminpilla!

Hoppas att ni har haft en skön helg!

Jag måste få börja med att berätta om min stora framgång. Igår skull jag ut och jogga och hade satt 15 min som måltid. Jag har ju klarat 20 min en gång förr, men då var det sjukt tufft. Jag hade inför detta passa mätt upp rundan i förväg så jag visste precis var jag klarade en ny kilometer. En kilometer, två kilometer - 13 min... Tja, jag skulle ju klara 15 min så det var bara att fortsätta. Nya målet blev att klara 3 km-gränsen och 2-3 km-sträckan var helt klart tuffast, då hade jag motvind och uppförsbackar. Väl vid 3 km-gränsen ville jag kolla om jag eventuellt kunde klara 4 km. Och det gjorde jag! Jag sprang 4 km och tiden blev 27:10. Jag har varit så hög på endorfiner ända sedan dess, tänk vad jag kunde! Mitt mål är att klara 30 min och sedan ska jag pressa tiden så att jag klarar 5 km på 30 min. Det kan ju inte handla om särskilt många veckors träning innan jag når det målet.

Nu är ju inte detta något träningsblogg, så jag förstår om det är trist att läsa om, men jag är så glad och stolt att jag vill dela med mig med er...

Dagen har spenderats med barnen, det har varit varmt och soligt och till lunch grillades lammkotletter hos svärmor. Barnen har varit på sina soligaste humör och livet känns sådär harmoniskt och fint som man önskar att det alltid gjorde.


Jag och gullegumpan


Lille gullstrutten på sin favoritplats - balkongen

Jag har så smått börjat planera inför min Sverigeresa till sommaren och förmodligen hamnar den lite tidigare än vanligt - från slutet av juni till mitten av juli - totalt ca 3 veckor. Sedan följer mamma med oss ner till Kreta och spenderar resten av sitt sommarlov hos oss här. Börjar längta nu...

Bio med popcorn
Joggingturer runt Pildammarna
Träffa galna släkten
Busa och mysa med vänner (och deras barn)
Doften av ett försommarkrispigt Malmö
All grönska
Shoppingturer i stan
Skånes djurpark (favorit i repris!)
Bonda vidare med mina små brorsbarn
Slappa hos pappa
Och så förstås en massa mys hemma hos mamma

Hoppas på ett varmt juli i år.

Idag har jag en dålig dag, helt utan uppenbar anledning. Jag hatar när det är så. När tålamodet tryter och orken känns minimal. Då blir jag en dålig mamma och sätter barnen framför TV:n, mutar dem med choklad medan jag själv sitter och surar vid köksbordet med en kopp bittert kaffe. Jag antar att det blir fest för de små och det är ju bra. Bra också att de slipper utsättas för mitt sura tryne för mycket kan jag känna... de förtjänar ju bättre.

Jag hoppas att morgondagen blir piggare och gladare. Detta sura tillstånd brukar inte hålla så länge, som tur är.

God uppståndelse!

Påskfesten är över för detta år. Det var mycket gott. Ikväll tänkte jag ta en lång, skön promenad för att försöka smälta all mat och alla sötsaker som intagits, men mest av allt kanske för att det rensar skallen så oerhört bra.

Barnen hatade midnattsmässan och vi lämnade uppståndelsen redan innan klockan klämtade 12. Max skrek som en stucken gris där han satt fastspänd i sin vagn och när vi tog upp honom så stretade han som en apa för att få komma loss och gömma sig i folkhavet. Elli gömde sig samtidigt under min poncho för att hon var rädd för smällarna som small då och då. Aris försökte hjälpa till i början, men båda barnen ratade honom vilket inte direkt lättade stämningen.

Men så kom vi hem till svärmors tysta hus och chillade en liten stund och snart trillade resten av den stora familjen in och de hade med sig lite heligt ljus. Vi kindpussades och önskade varandra en "god uppståndelse" och sedan dukades bordet med kycklingsoppa, kalitsounia, inälvsmat och citronpaj (till efterrätt). Vi åt och samkvämade till kl. 02 på natten. Aris hade då slocknat i soffan och jag satt och lyssnade på min svågers fars trötta historier om alla elakheter som turkar och tyskar utsatt de stackars grekerna för genom århundradena. Barnen var förvånansvärt pigga, men de hade ju fått sina uppladdande sovstunder under dagen.

Idag samlades vi vid lunch, då hade svärfar stått och grillat lamm (helt lamm på spett) sedan kl. 07 imorse. Svärmor och svägerskor hade förberett allt annat - kalitsounia, sallader, friterad potatis, dukning och mer citronpaj. Jag bidrog med en cheesecake. Alla åt tills de storknade - bokstavligt talat. Vid 15-tiden hade nog 90 % av alla familjemedlemmar somnat i sina hem, mätta och trätta efter den stora påskfesten. Elli och Max sover ännu - klockan är 18. Själv dricker jag kaffe och laddar inför en städrush här hemma, vilket verkligen behövs.

Ikvälla ska vi hem till svärmor igen, för att äta rester till middag. Själv tror jag att jag avstår från middag faktiskt, hehe...



Elli och Panajota vid påsk för 2 år sedan, Maximos låg i min mage - stor som en böna ungefär. I år blev det inga bilder då jag tycks ha slarvat bort kameran...

Igårkväll när Aris kom hem från jobbet så stack jag ut för att få mig lite motion. Målet var att klara 15 min jogg och 40 min rask promenad. När jag hade nått 15-minutersgränsen så tänkte jag att "jag klarar nog en minut till", och det gjorde jag - fem gånger! Så det blev till slut 20 min sammanhängande jogg och 30 min promenad. Var så stolt. Nu känns målet med 30 min jogg inte så onåbart längre.

Jag gillar att motionera på kvällen, när byn är lugn och mörk och solen lyser med sin frånvaro. Problemet är att jag inte är så glad för att äta så sent, men något bör man ju stoppa i sig efter ett pass så att man inte blir en jellyfish under de nästkommande dagarna.

Idag blir det ingen jogg, men ska se om jag kan hinna en tur imorgon - påskafton och allt. Kan bli knepigt att få till eftersom det ju är kyrka vid midnatt och då ska hela familjen vara uppklädd och redo för mässa, en brinnande Judas raketer och efterföljande samkväm hemma hos svärmor som tillagat lammens inälvor åt oss att festa (?!) loss på.

Idag skiner solen och alldeles snart blir det en promenad med de små skitungarna.

Grekisk-ortodoxa skärtorsdagen idag. Inget speciellt på schemat mer än att svärmor baka tsoureki. Hon undanbad sig min hjälp dock, eftersom hon känner till hur svårt det blir med Maximos närvarande - han gnäller och drar gärna i mina byxben om jag är upptagen med något. Får bli nästa år.

Jag slogs precis av ett minne från barndomen, eller en känsla kanske, snarare. Diskmaskinen står på, det är förmiddag och doften av nybryggt kaffe ligger över huset. Solen skiner in genom fönstren och barnen skrotar med sina leksaker. Jag ser min mamma i köket i barndomshemmet i Skivarp, hon slappnar av med en kopp kaffe mellan hushållssysslorna. Diskmaskinen är igång under den blänkande skrovliga diskbänken i det bruna köket. Vi flyger omkring och allt är sådär harmoniskt som man vill att allt ska vara när man är barn. Det måste vara helg och pappa är ute i garaget eller i trädgården och fixar med sitt. Fint. Den känslan har jag nu och njuter. Trygghet.

Den svenska påsken kom och gick, ni pyntade riset och krängde massa godis, kanske blev det några roliga nubbar också?

Vår påsk kommer nästa helg så här laddas det för fullt. Barnen har två veckors påsklov och svärmor har avsagt sig alla eventuella barnpassningar för hon har massor att stå i under veckan - koulourakia (små kakor), tsourekia (påskbröden) och kalitsounia (de små pajerna med ost- eller örtfyllning) i massor ska bakas, lammen ska slaktas och förberedas inför den stora festen på söndag och huset ska vara i toppskick inför alla gäster som ska komma och hälsa på. Döttrarna hjälper såklart alltid till och i år ska jag också ta det steget. Jag har försökt att inte delta i bakevents och sådant eftersom att jag tänker att om man en gång visar att man kan och vill så blir det ens plikt även i fortsättningen. Men det är ju bara för att jag är lat och fy skäms på mig för det. Det är ju inte så att jag inte deltar i festligheterna och mumsar på alla godsaker sedan... Gemenskapen mellan kvinnorna här är fantastisk och visst har jämställdhetskampen hamnat lite på efterkälken här, men man får ta det goda med det onda och göra det bästa av situationen. I ärlighetens namn är jag mycket nöjd över att få baka kakor istället för att slakta små lamm - som är männens lott.

Alla barn får presenter till påsk, främst från sina gudföräldrar som enligt tradtitionen ger barnen skor. Max har redan fått sin present från gudmor Tatiana - ett par fotriktiga sandaler som kommer att passa nästa år. Dessutom är det gödföräldrarnas lott att köpa lambada till sina gudbarn - stearinljusen med vilket man bär hem den heliga elden från kyrkan på påskaftonsnatten. Den heliga elden reser från Jerusalem och lyckas man få den med sig hem så är man turburen under resten av året. Blåser det mycket så är man i trubbel.

Det är dock inte bara gudfärldrarna som ger presenter, man ger något till alla barn man står nära så vi ger t ex presenter till alla barnens kusiner och till våra egna givetvis. Lite som jul faktiskt.

Idag har vi uselt väder, kallt, blåsigt och regnigt. Men eftersom att det är Kreta jag bor på så kan jag lugnt passa på att njuta av att uggla inne en dag - följande halvår kommer att bli torrt, varmt och soligt. Som grekerna säger "Vår sol är inte i kris!".

Hoppas att ni alla hade en fin påsk!

Vi en rejäl chock här på morgonen. Jag och Aris var på ovanvåningen, han hade just stigit upp och klädde sig medan jag fixade hår och kladdade på lite mascara. Barnen satt där nere och kollade på morgonTV. Lugnet rådde. Men så gick Aris ner och såg att ytterdörren var öppen vilket han konstaterade högt. Ajdå, tänkte jag, då har Max tagit sig ut. Aldrig hade jag väl gissat att han kommit längre än till grusplanen utanför.

Men så tittade vi ut. Ingen Max. Vi gick ett varv runt huset. Ingen Max. Vi ropade och Aris kastade sig iväg på motorcykeln medan jag med allt mer förtvivlan i rösten letade igenom trädgårdens alla skrymslen och vrår. Ingen Max. Efter ett tag hörde jag hur Aris kom tillbaka men när jag fick se att han var tomhänt sköljde skräcken över mig. Jag såg löpsedlar med "FÖRSVUNNEN POJKE" och Max lille ansikte framför mig. Som mammor väl lätt blir när de tror att deras barn är i fara så kände jag hysterin växa inom mig. Jag sprang som en vettvilling runt i grannskapet och letade. Aris förtsatte på motorcykeln.

Men vi hittade honom såklart, han hade tagit sig ganska långt och måste ha sprungit för glatta livet sedan han kommit ut i friheten. Ett par hade sett honom och fångat in honom och var precis redo att ta honom till polisen när vi kom. När jag fick se min lille gullfjärt i armarna på den främmande mannen kom tårarna. Max själv satt där helt lugn, fattade nog inte alls vad allt ståhej handlade om. Tur att byn är liten och att folk är så snälla. Och att det inte kom någon fartdåre under tiden som Max sprang fri.

Mitt hjärta slår fortfarande i hundranitti...


Den lille äventyraren.

Jaha... här sitter jag i soffan och degar istället för att vara ute på min morgonjogg. Skämmas borde jag, men gör inte. Det ligger liksom inte för mig. Näsan var täppt när jag vaknade så jag bestämde mig för att skippa joggen. Hur är det med det där egentligen? Har läst att man kan förvärra sin sjukdom massor om man tränar och till och med få allvarliga problem med hälsan som följd. Andra menar att man kan träna bort sin sjukdom. Jag har varit förkyld nästan konstant i över en månad och det är ju så vansinnigt tråkigt.

Elli fick med sig två kokta ägg till förskolan i morse. De ska måla dem såklart, för idag är sista dagen innnan påsklovet. Här i Grekland har barnen två veckors påskledigt så jag hoppas innerligt att vi får fint väder och kan vara ute och busa en massa.

Hon säger så mycket roligt nu, Elli. Hon får mig att skratta flera gånger om dagen, men jag skriver inte ner det hon säger och glömmer allt så fort. Måste bli bättre på det där. Hon har glidit in i att bara prata grekiska nu och jag påminner henne hela tiden om att prata svenska med mig. Det blir så efter ett tag utan kontakt med Sverige och andra svenskar men när mamma kommer i sommar så kommer problemet att åtgärdas. Hon vet ju att jag kan grekiska så hon förstår inte varför hon inte kan prata grekiska med mig eftersom det ju är så mycket lättare för henne. Jag märker hur fort hon tappar flytet i svenska om hon blir lat i några dagar.

Maximos är nu 1,5 år och säger inte så mycket. Läste att barn i den åldern brukar kunna 10-20 ord, men Max kan typ tre-fyra:

Eiei! (Hejhej!)
Mamma
Mam (Mat)
Bapp (Napp)
Geia (Hej på grekiska)

Men även han är lat och använder inte sina ord särskilt ofta, skriker mest rakt ut om han vill ha något. För det mesta är han dock en riktig gladis, skrattar och ler och gör roliga grimaser för att roa mamma. Gullungen...

Här sitter jag klockan 9 på morgonen, alldeles svettig efter ett litet joggingpass (applåder, tack!). Har inte rört på rumpan på ganska många dagar så det gick väldigt segt. Att de nya hörlurarna inte satt på plats gjorde verkligen inte saken lättare, grr så irriterande! Det blev 1800 meter idag, jag orkade inte de sista 200 meterna för att klara målet på 2 km, men det kanske går imorgon. Jag är ju fortfarande lite förkyld så det spelade kanske in, dessutom var det sjuk motvind. Känner mig ändå rättså duktig, 13 minuter tog det vilket ju är ganska usel tid, men jag är ju helt ny på det här.

Nu ska jag hoppa in i duschen och sedan väcka lille guldlock som ligger och snarkar helt utan att skämmas det minsta, hehe.

Har under hela våren haft ett projekt att bli mer aktiv, träna och äta nyttigare för att komma i form, få mer energi och liksom bli hälsosammare (och snyggare såklart). Jag har aldrig vägt så mycket som jag har gjort den här våren förutom under och strax efter mina graviditeter. Jag har promenerat många mil, joggat och försökt räkna kalorier. Vissa dagar har det gått väldigt bra, andra har det fått motsatt effekt. Totalt sett har jag under ca 2 månader tappat 2 kilo, men jag har åkt upp och ner som en jojo mellan 5 kilo. Nu har jag tappat suget. Jag får liksom inte riktigt till det. Går det bra en vecka så slappnar jag av och tänker "Åh, det här är så lätt, så jag behöver ju inte vara så strikt." Och då har jag vippat över kanten och vräkt i mig mat i flera dagar så att överskottet jag blev av med den där veckan kom tillbaks med råge på bara ett par dagar. Nu är jag så less så jag tar paus.

Något som dock fastnat är det här med motion, jag gillar det verkligen. Nu har jag inte gjort nåt aktivt på minst en vecka pga förkylning, men jag kan knappt bärga mig tills jag får komma ut och jogga igen. Tro nu inte att det är några långa rundor jag "springer", men jag är stolt över att klara 15 min långsam jogging utan att kollapsa. De ska bli fler...

Jag ger mig fram till påsken, som infaller här om två veckor, att slippa tänka på vad jag äter, sedan har jag fem veckor på mig till ett bröllop jag ska på i Aten att bli av med ca 5 kilo fladder. Tänker att det kanske är lättare om jag har ett måldatum och en viktig händelse att sikta på. Blir svårt under veckan som bästis är här dock - då vill man ju gå ut och äta och dricka goda drinkar och sånt...

Jag vill verkligen vara hälsosam, jag har insett det, men jag råkar älska ALLT som INTE är det. Ikväll var t ex kvällsmaten en stor, vit baguett med majonnäs, salami, tomat och gurka min middag - och choklad blir efterrätt (ca 200 gram). Som alla jag känner säger så är det ett under att jag inte är jättetjock.

Jag har absolut inget emot tjockisar och det är därför som jag lätt tappar min motivation, kurvor kan vara sjukt snyggt, på både kvinnor och män! Jag tycker att en kvinna är mycket vackrare om hon är rund och med stark självkänsla än benig och osäker och tunna killar går jag inte direkt igång på. Men jag själv känner mig tyvärr inte så snygg med svullen mage full av celluliter. Hade jag fått en feminint saftig rumpa av all choklad så hade jag verkligen inte brytt mig, snarare tvärtom! Man ska dock älska sig själv och jada, jada. Det gör jag, men det finns väl alltid saker att putsa på?

Här har vi ljuvligt vårväder just nu, runt 20 grader och sol. Man bär med sig en kofta när man går ut, men i lä så funkar linne och sandaler perfekt. På fredag ska vi få 28 grader och nästan vindstilla, så då lär koftan få stanna hemma. Jag älskar våren, allt är så grönt och fräscht och krispigt, luften är lätt och gör gott i lungorna hela byn kommer till liv. Nu är det april och det innebär att alla kaféer och restauranger som varit stängda hela vintern en efter en kommer att slå upp sina portar. Det fixas och fejas i varenda liten hörna.

Idag är också den officiella öppningsdagen av Aris Hotel och vi har fyra rum inbokade för dagen. Kanske går vi ut och äter ikväll för att fira startskottet av säsongen.

Ni har påsk om en vecka, men vår dröjer ännu en efter det. Barnen har i Grekland påsklov i två veckor så jag hoppas på riktigt fint väder så att vi kan vara ute och busa så mycket som det bara går.

Mina dagar är lugna, jag jobbar inte för tillfället - har gett mig själv ledigt (mammaledigt?) för första gången på mycket länge och det är så skönt! Ingen press att öppna datorn för att jobba varje ledig sekund och mer lek och skoj med barnen. Det är otroligt vilken skillnad det gör för humöret att vara befriad från stress.

Just nu sitter Elli och slappar framför TV:n en liten stund, för att varva ner efter en intenisiv dag på förskolan. Maximos vilar middag och så fort han vaknar ska vi nog gå ut och plocka lite olivkvistar som ska påskpyntas. Man tager vad man haver ;). Kanske går vi och käkar glass också...

Det är ett hårt liv...

Tuffe Maxen är nyklippt!

Elli har byns ballaste solbrillor!

Lite drygt ett år har gått sedan jag skrev här sist. Jag har bloggat på SOLO (solomag.se/mammaliv), men trots att förälskelsen i början var intensiv och inläggen bara sprutade ur mig så utvecklades det aldrig till bestående kärlek och jag längtade tillbaka hit, till mitt eget lilla ställe där jag får göra hur jag vill.

Bildtvången tog suget ifrån mig, många gånger vill jag bara skriva, inte posta bilder. Detta känns helt rätt och nu blir det nog mer bloggande framöver, hoppas att det fortfarande finns någon som är intresserad av att läsa.

Bara för att jag kan så blir det ingen bild denna gång. Så skönt.