Idag känns livet lättare igen. Vid femtiden igår slocknade en utmattad Akis efter att ha svept en stor flaska kamomillte och sedan pruttat järnet i några minuter. Han sov i fyra timmar och jag fick tid att mysa med Elli, ta en dusch och skriva lite jobb innan han vaknade för lite mjölk och kel. Han blev gnällig igen efter att ha ätit, det är som att han inte hanterar att få ner mjölken i magen - men mjölkallergi är det ju inte... Hur som helst... Aris kelade med lillen en lång stund, till och med när han blev gnällig och det värmde mitt hjärta. Han pratade fint med honom och försökte på alla sätt han kunde komma på göra livet lite bekvämare för honom (utan att lyckas tyvärr...). Vid 23-tiden somnade han igen och då passade vi också på att gå och lägga oss. Sedan fick jag sova 3+3+1,5 timme (sista stunden med Akis i sängen), så idag är jag pigg som en lärka. Hehe...

Imorse badade jag honom och för första gången sen han föddes skedde det helt utan gråt. I vanliga fall gråter han så intensivt att han blir hes, så det kändes verkligen som ett enormt framsteg.

Nu har lilleman sovit en ganska bra stund i sin vagn, jag har hunnit få iordning lite i köket, slängt i en maskin tvätt och gjort mig själv iordning inför dagen, så när han vaknar går vi nog ut på en promenad och kanske handlar lite. Jag har inte varit ute på flera dagar...

Jag vet att bloggen är skamligt trist just nu, jag förstår om ni tröttnar på det här tjatet. Vi får helt enkelt bara hoppas att det blir bättre rutiner snart så jag kan fokusera på annat än sömn och magknip.

Jag hittade en oerhört intressant hemsida om föräldraskap idag när jag satt med mina tunga ögonlock och ammade sonen efter en hel natt av nästan konstant skrikande. Vi har nog genomlevt de tre tuffaste dagarna och nätterna hittills - ett enormt bakslag efter ganska många dagar och nätter då det kännts lite lättare. Tankarna tumlar och gråten ligger nära hela tiden. Är det nåt jag ätit som han har fått ont av? Är det mitt deppiga tillstånd som färgar av sig trots att jag är hur lugn och tålmodig och kärleksfull som helst iför det lilla knytet? Är det en tillväxtfas? Är han sjuk? Tyvärr kan han inte svara... Och tyvärr får jag inte ens fem minuters avlastning från min make. Han är verkligen helt värdelös när det gäller sonen.

På den här hemsidan förklarar man mycket av det jag tror på gällande föräldraskap och uppfostran, och samtidigt då motsatsen till hur de flesta andra uppfostrar sina barn och vad de ger mig för råd i det här landet. Vissa i min omgivning har nu gått så långt så att de menar att Akis gråtande är mitt eget fel eftersom jag har skämt bort honom med att få ligga i min famn. Det skulle vara därför han blir ledsen så fort  han får ligga för sig själv. Det är tur att jag är så pass distanserad att jag bara rycker på axlarna åt deras dumheter istället för att ta åt mig. Dock blir jag lite ledsen när jag inser hur vansinnigt det var att låta lillen spendera sina tre första levnadsdagar för sig själv i en plastbädd i ett samlingsrum för bebisar. Han skulle ju ha varit hos mig, även om det nu inte hade varit möjligt för mig att ha honom nära pga operationen.

Akis kallas ofta jobbig. besvärlig, svår eller kolikbarn, även av mig själv. Enligt Nära föräldraskap så är Akis ett överlevarbarn. Hade han fötts i Afrikas bush så hade han haft mycket större chans till överlevnad än ett barn som vi i vår kultur kallar ett lugnt och snällt barn. Han är mycket bra på att förmedla när han behöver något och kräver massor av både mat och närhet.

De är bara för mig att kapitulera och acceptera att min lille prins är såhär. Den här vintern går min existens ut på att finnas här för honom, allt annat (jobb, sömn, mys, samliv och tom lilla pinsessan) får gå åt sidan. Det är verkligen tur att Elli har så starka band till både sin papps och sin yaya. Hon är förresten hur fin som helst mot sin lillebror. Och mot allt annat med, min fantastiska lilla dotter...

Jag fortsatte att söka info om mina bortgångna idoler och hittade ganska snart att Janis dog EXAKT på dagen 40 år innan min son, lille Eftihis Maximos, föddes - den 4 oktober, 1970 resp. 2010.

Det är kanske därför han får raspig röst så fort han har gråtit lite... hehehe. He.

Respekt.

När barnen somnade middag ungefär samtidigt så tog jag chansen att skita i allt och spela en av mina tonårs absolut mest spelade filmer. The Doors med Val Kilmer. Jag tänkte att jag kanske skulle få en helt annan uppfattning om filmen så här tio år senare, men icke. Det var en två timmar lång njutning. Gillar ni rebeller och 60-70-talsdekadens med alla tillbehör, så är detta filmen för er. Sen att både skådespelarna och musiken är helt otroliga gör ju inte saken värre. Egentligen bör man kanske tycka att den är sorglig, men jag kan inte tycka det. Jag tycker bara den är alldeles underbar från början till slut. Som en spark i skrevet på nån man hatar, haha.

Jimbo dog i Paris, bara 27 år gammal, redan då var han sliten och urvattnad. Kuriosa är att han delar födelsedag med min fina vän Rebecka och har samma stjärntecken som jag själv. Tillsammans med Janis (som också dog vid 27 års ålder) är han den största rocklegenden i min bok.

Jim Morrison i mitt hjärta.

Alltså man har ju läst om förlossningsdepressioner, det är relativt vanligt. Man blir helt enkelt lite knasig av alla hormoner, omställningar (både fysiska och psykiska), sömnbrist och faktumet att man plötsligt har det yttersta ansvaret för en hjälplös liten bebis. Inte kosntigt alls att man kan bli lite knäpp, om ni frågar mig.

Kvinnor som lider av förlossningsdepression önskar ibland att få lämna bort sitt barn, och är det riktigt illa så kanske mamman fullständigt tappar sitt omdöme och packar sin väska och drar, eller gör illa sig själv eller barnet. Det är givetvis helt fruktansvärt. I Sverige finns det fin hjälp att få om detta händer - har jag läst.

Jag har dock aldrig hört talas om en kvinna som pga förlossningsdepp vill lämna bort (eller göra illa) sin man. Men det kan tydligen slå så också... Vad säger ni? Är det en vanlig reaktion?



(Läses med en nypa salt.)

Ibland känns det som att jag är två personer, med varsitt liv och förhållningssätt. Den ena är hon som bor i en grekisk småby, med två barn och en grekisk man. Hon lever ett ganska lågmält hemmafruliv, förutom att hon gör vad hon kan för att slippa städa och laga mat, för hon är lite lat av sig. Gör bara det nödvändigaste. Hon har inte många vänner och det sociala livet existerar knappt, dock pågår det ständigt saker i hennes huvud, ofta pratar hon med sig själv också. Hon träffar sina svärföräldrar varje dag och nickar och ler när de tilltalar henne. Denna tjej gillar att sy kläder och är duktig på att klippa hår, men gör annars inget väsen om sig att besitta några särskilda kunskaper i något alls. Hon är söt och snäll, men kanske en aning grå.

Sen är den andra en helt annan. Hon har några riktigt nära vänner, som alltid finns där att prata om livets viktigheter med, även om hon sällan får träffa dem. Hon är utbildad och intelligent och tar dagligen del ett utvecklat samhälle. Hon har väldigt klart för sig hur hon står vad gäller allt från politik till barnuppfostran, musik och trender. Hon vet vad som är bra, smart och snyggt. Hon har många åsikter. Hon hatar att kontrolleras och behöver mycket personligt utrymme. Hon har ett enromt behov av att uttryck sig. Helst i ord, men även genom kreativa skapelser i form av allt möjligt. Får hon inte skapa så dör hon inuti. De som känner den här tjejen vet att hon är speciell, en passionerad konstnärssjäl. Hon älskar att resa, att diskutera (med vänlig ton, hon är trots allt ganska diplomatiskt lagd), att utvecklas, att studera, läsa böcker, skratta och älska. Hon gör allt med lidelse.

Kontraster, verkligen. Men så är kanske alla?

Vem av mina personligheter lyser starkast igenom här på bloggen?

Lite pinsamt kanske, för en (nästan) 27-åring i exil, men jag följer svenska Idol lika slaviskt som en mainstreamfjortis i någon småstad i mellansverige. Varje lördagmorgon kastar jag mig ut på *biiiip* för att *biiiipa* ner fredagens sändning. Jag är noga med att inte hälsa på någon blogg eller nyhetssida innan jag har fått se vem som får åka.

Som en (klen) tröst kan jag meddela att jag tappar intresset för idolerna ungefär i samma stund som Idol tar slut för säsongen, det är uppenbarligen tv-konceptet som intresserar mig. Ett undantag var nog förra årets Mariette Hansson, henner gillade jag v e r k l i g e n.

De fyra som är kvar i tävlingen i år var mina fyra favoriter från början, plus Alice som kastade in handduken. Jag får halvt ångest när jag tänker på att en av dem ska ut ikväll (till skillnad från sist då kletWeise äntligen skickades ut, jeeez, inte en dag för tidigt!).

Olle - Åh, Olle... Charmtrollet från Gotland. Dialekten, charmen, rösten, gitarren, båten, bakandet... Och som om inte det var nog så ser han ut som Joaquin Phoenix. Som den perfekta godisbiten.

Jay - Det finns en anledning till varför han är storfavorit. Jag gillar att han är en hårdrockskille som inte räds att rucka på sin image. Också rösten såklart. Rösten! Älskade hans tolkning av Like a prayer.

Linnea - Fantastisk ton! Väldigt speciellt sound som träffar rakt in i mitt hjärta. Ibland tycker jag kanske att hon har lite illasittande kläder, men det gör inte så mycket.

Minnah - Detta var nog den enda jag inte la märke till redan i uttagningarna, men nu tycker jag att hon är underbar. Minnah har sjukt häftig röst och träffar aldrig fel. Hon har dessutom en suverän förmåga att leverera känsla i det hon sjunger.

Flopparna i detta årets startfält:

Elin - tösen hade ett enda scenuttryck (veva med sin långa arm med spretande fingrar) och dessutom sjöng hon ofta falskt.

Linda Varg - Negativ och gapig. Gillade inte hennes röst heller.

Andreas Weise - Ok, grabben kan sjunga, det ska han ha. Men han verkar väldigt osympatisk och har stört mig under hela säsongen.

Geir Rönning - Sjukt bra röst! Men det har Tommy Körberg också och han är inte med i Idol av en väldigt uppenbar anledning. Vad gjorde gubben i tävlingen överhuvud taget? Hans bredbenthet och alldeles för svarta hår retade mig.

Lite saknade:

Alice - Hon påminde mig lite om Janis, samma hesa röst och långa hår. Älskade hennes röst, även om hon rörde sig lite mysko på scen.

Daniel - Han växte snabbt för mig. Men visst, några år av träning gör honom nog gott. Får han bara full kontroll över sin röst så kan han bli en perfekt ledsångare i ett band av typen Coldplay.

Ok, nu har jag verkligen gjort bort mig va? Det är det som är så skönt med att bli äldre, man släpper på sina pretantioner. Orka förneka sig själv liksom.

Jag började dagen med att sätta igång min goose bumps-låtlista på youtube för att försöka dansa tills lillMaxen blev nöjd. Det var ett ganska utdraget projekt och jag fick spela min lista ett par gånger (och amma brösten tomma plus ge ersättning) innan han till slut slocknade. Nu, 10 minuter senare, ser jag hur han börjar krångla runt i vagnen igen. Fy vad jag längtar tills han kan prata och förmedla vad han önskar. Mätt, ren blöja och mammas famn verkar sällan duga för denna lille herre. Vad mer kan jag erbjuda honom?

Låtarna på listan mjukade upp mig och fick mig på lite halvsentimentalt humör och efter en liten visit på facebook så får jag motta informationen om att min expojkvän, första stora kärlek och stora humanitära förebild har blivit pappa! Jag hade ingen aning om att hans tjej var gravid. Jag blir helt varm av tanken på att Håkisen har blivit pappa, han kommer bli den bästa pappan i världen och att han fått en dotter är helt perfekt. Hoppas att de får vara lyckliga för alltid. Kanske får våra barn leka ihop en vacker dag. Fine Håkan... tänk att du har blivit pappa..!

Nu har Max lugnat sig igen så jag ska ta tillfället i akt att jobba av lite jobb som har hamnat på efterkälken. Ha en skön dag alla fina!

Lilleman växer så det knakar. Inte konstigt iofs, så ofta som han äter... Han har fått lite bättre dygnsrytm och erbjuder mig en aning längre sovstunder. Han är också vaken under längre stunder varje dag och då är det inte helt lätt att hålla honom nöjd. Idag låg jag i sängen och showade för honom, medan han gnällde som om livet är bra besvärligt att leva (utan anledning, hans smärtor är i stort sett borta). Då hörde jag mig själv säga till honom att det är mycket trevligare att leva om man är glad och försöker se livet för allt fint det har att erbjuda, istället för tvärtom. Sen skrattade jag åt mig själv för att jag stod och försökte resonera med en sju veckor gammal pojke och då LOG han! Smart liten jäkel, det där... Fint var det, att se honom le på riktigt, även om det bara varade i en sekund.

Jag är inget enormt Elvisfan egentligen. Hans upptempolåtar är jag inte galen i, men han balanserar det med att ha gjort några av de mest fantastiska balladerna i världshistorien.

Min all time favourite kärlekssång är You were always on my mind. Jag kan inte höra den utan att få en klump i halsen, tårar i ögonen och gåshud från topp till tå. Jag utmanar er att tipsa mig om en annan låt som kan få mig att känna sådär.

En annan Elvissång som ger rysningar och klump i halsen är In the ghetto. Särskilt sen jag själv fick barn, men även innan. Särskilt när han sjunger "And his mama cried...". Den blir sorgligare och svårmodigare för varje strof som sjungs och i slutet eskalerar den till en fullständig orgasm i sorglighet.

Suspicious Minds är också fin.

En annan fin kärlekslåt är I got you babe, med Sonny and Cher. Den är trallvänlig och enkel, och kanske därför så oerhört lyckad.

Janis Joplins Piece of my heart är också en storfavorit. Den ska lyssnas på så hög volym att man omöjligt kan höra något annat i sin omgivning. Man ska sjungskrika med så att man blir alldeles hes och efteråt känner man sig helt dränerad. Bästa terapin. Om det finns nån jag skulle vilja ha sett live så är det Janis. Jag skulle ge nästan vad som helst...

Hallalujah med originalet Leonard Cohen är fantastisk. Med Jeff Buckley är den magisk.

Sampson med Regina Spector är en annan favorit, särskilt om man känner till lite av historian bakom den.

Tracy Chapman har gjort många fina låtar, Embrace, till exempel.

One med U2, Always och Bed of roses med Bon Jovi, Nothing compares to you med Sinead O'Connor och Roxanne med The Police är andra finingar.

Ett litet urval bara. Tipsa gärna om låtar ni tycker ger gåshud, det är nämligen min favoritgenre ;).

Uppdatering: Åh! Hur kunde jag glömma Tori Amos Crucify?!

Detta inlägg skrevs igår, men publicerades av någon anledning aldrig.

Igår var jag och barnen hemma hos kompisarna Georgia och Vasso (systrar), Georgia är flickvän till Ellis gudfar Giorgos. De är otroligt mysiga och hade fixat både pizza och smarrig efterrätt till oss. Akis sov under hela den fyra timmar långa vistelsen och Elli var precis lika ljuvlig och mysbusig som alltid.

Vid 22.30 åkte vi hem och jag tänkte att natten nog skulle bli lite besvärlig eftersom Akis hade sovit hela kvällen. Jag la mig kvart i tolv och fick en halv chock när jag sedan väcktes efter fyra långa timmar för en rekordsnabb amningspaus innan jag fick krypa ner i min varma säng igen. Och om inte det var nog så vaknade den lille prinsen sen inte förrän klockan sju. Jag kan knappt tro att det är sant, tänk att det faktiskt börjar vända redan. Att bara behöva gå upp en gång per natt för en snabbamning gör jag lätt sju dar i veckan! Utöver detta genombrott så är Akis mer tillfreds med tillvaron för varje dag som går och jag är så kääär i det lilla livet.

Det kanske finns en Gud ändå..? Eller flera..? Lille Max (blir ni förvirrade av att jag kallar honom vid två namn? Jag blir, men har liksom inte hittat vilket jag föredrar än...) verkar ha blivit bättre i magen (ta i trä). Han vaknar visserligen fortfarande lika ofta, men inte pga krämpor. Lite magknip om dagen brukar han få, men inte i närheten av vad han fick innan, och nu går det över snabbt. Vi har till och med vakna stunder då han kan ligga och se sig omkring helt fridfullt - halleluja!

Jag har börjat gå och lägga mig tidigare också, för att få lite extra sömn. Max vaknar vanligtvis vid 6-7 tiden och då funkar idet inte att jag lägger mig vid midnatt (för att sedan tvingas upp och mata lillmonstret två-tre gånger innan klockan 6-7). Vid 21-22-tiden burkar jag befinna mig i sängen och på så sätt skrapar jag ofta ihop 7-8 timmars sömn per natt - tillräckligt för att hålla näsan över ytan, även om de är osammanhängande. Himla skönt!

Denna veckan har Eftihia (Aris syster som bor i Qatar) varit här vilket har inneburit att jag har spenderat en del extra tid hemma i svärmors hus. Eftihia är trevligt sällskap och jag gillar känslan av en samlad familj som uppstår när hon kommer. Alla hänger i föräldrahuset och barnen (vi är ju uppe i fem stycken nu (sex om man räknar Artemis - Aris yngsta kusin som är jämngammal med Ellli)) far omkring och leker anarki. Dessutom får jag avlastning med Max när det finns så mycket kvinnor omkring mig, att hålla bebis är en populär syssla bland dessa kvinnor och Max vill blir hållen hela tiden.

Jag har börjat äta choklad igen, och igår drack jag en läsk och ändå är lillens besvär betydligt mindre, så antagligen spelar det inte så väldigt stor roll vad jag äter och inte. Jag avstår dock fortfarande från gasbildande mat som linser och bönor. Ett tag till i alla fall.

I huset fortsätter arbtesprocessen, gästrummet är färdigt, trappan och badkaret är klinkade och sovrummen målade (vi kunde inte hålla oss ifrån färgerna...). Vi väntar i stort sett på kök och dörrar nu. Alla vitvaror till köket är beställda och kommer i nästa vecka och enligt Aris prognos så blir eventuellt kök och dörrar också klara framåt slutet av nästa vecka. Sedan beställer vi en liten städtant som skurar huset från topp till tå innan vi flyttar in. Jag kan inte fatta att vi snart ska flytta och få bo i det där underbara huset som jag går och kollar till varje dag. Wowawiwa!

Väl inne ska jag sy upp gardiner (har beställt sjukt fina tyger!) och påslakan till Akis spjälsäng. Hans rum kommer kännas som en djungel eller nåt, allt blir grönt. Lite overkill eventuellt... Får se hur jag ska bryta upp allt det gröna. Kanske med lite mjukt ljusgult? Tänkte göra lite stenciler av elefanter och andra söta djur och måla på hans ena vägg. Färgen vi valde till hans rum blev ganska intensiv (tänk självlysande grönt) så den behöver brytas upp med nåt mjukare. Elli har fått ljusgula väggar (och ska få lila och senapsfärgade väggmotiv tänkte jag) och vi har fått lattefärgade väggar (som får bli utan motiv). Så kul det här är alltså!

Roligt ska det också bli att köpa soffgrupp, matsalsgrupp, köksmöbler och annat som behöver införskaffas. Hoppas bara vi kan enas... hehe...

Igår fyllde lillMaxen 40 dagar och ska idag tas till kyrkan för sin 40-dagarsvälsignelse. Svärmor hävdar med ett finurligt smile att hans besvär kommer att avta från och med nu. Jag hävdar tillbaka - med samma finurliga smile - att bli religiös om hon har rätt.

Efter den där toppennatten jag skrev om häromdagen följde två urjobbiga nätter som bestod av timmars vankande fram och tillbaka mellan vardagsrum och kök, med magknipsbebisen guppande i famnen. Så fort jag stannade upp så kom vrålen.

Så testade jag en ny metod inatt. Varje gång han vaknade så ammade jag honom med båda brösten och verkade han försvinna in i dimman så gnuggade jag örat lite så han skulle vakna igen och fortsätta mumsa. Efter amning och rap och lite maggymnastik så erbjöd jag honom en flaska med ersättning som han drack ur med god aptit. Sedan en stor rap och kaputtski! Som en mjuk geléboll i min famn! Sedan sov han mellan 2-3 timmar i fullständig lugn och ro innan han kände sig redo för en ny omgång. Klockan sex vad det dags att gå upp för dagen dock, han hade ju sovit jämnt och balanserat sen 20-tiden igår. Jag matade och badade honom och klädde honom i fräscha kläder. Sen la jag honom på hans pappa medan jag själv tog en skön dusch och när jag kom tillbaka fann jag de två pojkarna sovande tillsammans. Sött som socker. Det blev en kort powernap där och sen lite lek, bus och mer mat innan han slocknade igen nu vid 9.30.

Om en halvtimme kommer svärmor och hämtar oss för kyrkbesöket, det ösregnar och blåser storm här idag, så ingen promenix tyvärr. Max är redan installerad i sitt babyskydd, så allt är i ordning.

Imorgon ska jag och Aris till Chania, eventuellt lämnar vi kvar lillen här hos sin yaya och sina fastrar. Ingen jobbar ju nu när hotellet har stängt och Eleni har riktigt bra hand med Maxen. Hon kan vara lite tyrannaktig när det gäller lite större barn, men med bebisar är hon riktigt bra, stabil, trygg, lyhörd, påhittig och lugn. Svärmor tycker jag personligen är tvärtom, bättre med barnen när de är lite större och kan tala och gå. Eftersom Max dricker ur flaska utan problem så finns det ju ingen direkt anledning att släpa med honom till stan. Kan vara skönt att få ett litet break också, om jag ska vara ärlig. Att få längta efter den lille välsignelsen.

När jag fick Elli så njöt jag i fulla drag hela tiden. Trots att det förekom gnälliga perioder så var hon, som sagt, överlag ett väldigt lätt spädbarn. Jag kunde sitta och bara titta på henne medan hon sov, och vänta på att hon skulle vakna så att jag kunde få vara med henne. Det flög ivriga fjärilar av innerlig kärlek i min mage flera gånger om dagen och jag kände mig som den lyckligaste själen på jorden. Den kärleken har sedan bara vuxit och det band som finns mellan mig och min dotter är starkare än något annat.

Jag trodde att detta var standard. Att det sker mellan alla barn och deras föräldrar direkt när barnet föds.

Med Akis har den där innerligheten låtit dröja på sig, och det har gjort mig väldigt rädd och ledsen. Förlossningen var traumatisk för mig och sedan var omställningen att ha en ny familjemedlem och inte känna att man räcker till som en riktig kallsup. Dessutom var jag nog naivt inställd på att Akis skulle funka som Elli i mångt och mycket, men han led av magsmärtor och sov som en kratta.

Jag har gått omkring i en dimma dessa veckor sen han kom. Jag har gråtit av uppgivenhet, otillräcklighet, frustration och den fruktansvärda avsaknaden av intensiv kärlek till min nyfödde. Visst har jag hela tiden ömmat för honom, men ibland har jag till och med tänkt förbjudna tankar. Visst har det funnits ljusa stunder med, stunder då jag känt mig lite utvilad och haft tillgång till lite extra styrka. Till exempel när mamma var här och hjälpte till med allt (framför allt med att få Elli att känna sig sedd och hörd), men till och med då kunde jag känna att min mamma kanske älskade min son mer än jag själv gjorde - smärtan i det undrar jag om man ens kan förstå om man inte har varit med om det själv... Jag har tyckt så oerhört synd om honom. Jag minns att jag frågade mamma när man når till punkten att man älskar sitt andra barn lika intesivt som sitt första och en liten lättnad bjöd hon på när hon sa att det var helt naturligt att det tar ett tag, men att det garanterat kommer.

Igår nådde Akis höjdpunkten av "besvärlighet", han sov inte på hela dagen (från kl. 5 på morgonen), förutom 1,5 timme i bärsjalen när jag var ute på promenad. Han bökade runt och ville ingenting alls. Men sen kollapsade han vid sjutiden och sov sitt längsta sjok någonsin (4,5 timme!). Och natten fortsatte toppenbra och jag fick sova 8,5 timme sammanlagt, visserligen uppdelat men på ett väldigt bra och balanserat sätt (2+3,5+3 h). Vilken skillnad det gör alltså!

Och idag. Idag hände det där som jag har väntat på i dryga fem veckor, jag kände fjärilarna när jag tittade på det lilla livet. Intensiva, virvlande fjärilar i hela magen. Ögonen tårades, men inte av utmattning eller vanmakt utan av kärlek. Han är så fin, min lille grabb, och det är så orättvist att han inte har fått samma start i livet som hans syrra fick. Han har haft en tuff start, men det börjar bli bättre med allt. Magknipet har avtagit och det berodde inte på mjölk utan bara en extra känslig liten mage, och inatt sov han som sagt verkligen rekordbra.

Det är med oerhörd smärta och känsla av skam och nederlag att erkänna att man inte har ont av kärlek till sitt barn, särskilt när det hände första gången. Men det har varit sanningen. Jag skulle dock aldrig våga skriva om det om det inte vore för att det faktiskt har blivit bättre. Kärleken (som antagligen alltid fanns där i djupet) är påtagligt närvarande idag och nu när han sover så kan jag inte låta bli att slänga en blick på honom då och då, och fjärilarna är där i magen varje gång. Kanske har det handlat om en liten förlossningdepression? Något jag verkligen aldrig trodde skulle kunna hända mig.

Men alltså, summan av kardemumman - Vilken liten skatt jag har fått! Igen! Ni anar inte hur ljuvlig han är... Jag är så himla glad att jag äntligen kan se och känna det.

Jag känner mig nästan utvilad idag, lilleman bjöd på två längre sovstunder inatt, och ännu en nu på morgonen så sammanlagt har jag fått sova i sju timmar!

22.10-01.10   3 h
02.20-04.40   2 h 20 min
05.30-06.10   40 min
07.40-10.40   3 h

Jag provocerade med mjölk redan igår. Själv åt jag mackor med äkta smör på och Akis fick lite vanlig ersättning i flaska på eftermiddagen. Hittills verkar han okej. Kanske att han får lite mer knip precis efter att han har ätit, men när han väl har rapat och fisit så är han hur nöjd som helst.

Just nu ligger han här på mitt knä och hickar. Han har legat så i säkert en kvart. Helt stilla och lugn, utan gnäll eller smärtor. Jag fick till och med se ett halvt leende - gud vilken liten sötnos!

Nu ska vi traska iväg på en promenad till huset, sen blir det lunch hos svärmor och förhoppningsvis en lugn eftermiddag på det.

Vilken lättnad om det nu inte är mjölkallergi!

På lördag blir han 40 dagar gammal - en magiskt dag enligt grekisk tradition.

Vi har lite olika namn på sonen här hemma. Eller, kanske mest jag, grekerna kallar honom fortfarande bara för "bebisen". Akis är såklart ganska förekommande, men även Max och Maxen. Jag vet att Aris hatar namnet Max, men jag gillar det och kan inte låta bli att använda det. Jag tycker att det är gulligare än något av de andra alternativen. Vi får se i framtiden, men jag har på känn att denna gosse kommer att ha mer än ett tilltalsnamn.

Idag fyller han fem veckor. Jag har gett upp tanken på att han lider av kolik, men magen är känslig. Det tar lååång tid att lyckas rapa och alla former av gaser och tarmrörelser gör ont. Outvecklat tarmsystem gissar jag - växtvärk gissar Aris. Med tanke på att Akis äter med två timmars mellanrum dygnet runt så får han i sig en hel del mat och växer enormt fort och Aris teori är att han helt enkelt växer så fort att han får växtvärt. Det låter kanske logiskt, men jag är skeptisk.

Jag är extremt försiktig med vad jag äter och i över en vecka har jag nu hållt mig ifrån allt som innehåller mjölkprotein. Besvären består dock, så om några dagar ska jag provocera och om lillen inte reagerar så kan jag utesluta mjölkallergi. Det vore verkligen skönt.

Jag har testat alla remedies som finns (förutom akupunktur som inte finns här): Minifom, Sempers Magdroppar, Infacol, Gripe Water (som skulle vara guds gåva till spädbarnskolik men inte gjorde nåt alls för oss mer än ett stort hål i plånboken), amningste (både till mig och lilleman), massage, reflexologi (efter instruktioner från Ellie) och mjökfri kost. Jag undviker också choklad, kaffe, kolsyrade drycker, frukt förutom banan, juice, gasbildande mat, ägg och allt annat som kan tänkas vara jobbigt för en känslig mage. Jag har gjort mjölkfria kanelbullar och fått lite mjölkfri sockerkaka från svärmor för att hålla sötabstinensen under kontroll. Bullarna tog slut väldigt fort. Nu är jag trött på alla dessa tips och erfarenheter från folk som vill hjälpa och vet hur det är. På min son funkar inget utom förhoppningsvis tid.

Om Akis är mer balanserad i magen? Nja... Jag vet inte riktigt. Kanske hade det varit mycket värre om jag ätit ovanstående grejer, men magontet finns här ändå. Kanske har jag bara vant mig vid att det förekommer magknip varje dag, eller så är det mindre nu och därmed känns det inte lika hemskt.

Sömnen är som innan. Han sover bra på dagen mellan lunchtid och nio på kvällen. Dryga tre timmar i sträck är inte ovanligt och efter lite mjök somnar han om direkt. På natten sover han oftast två timmar i stöten och är vaken 1-1,5 timme däremellan. Jag har tänkt att jag ska hålla honom vaken mer på dagen och framför allt på kvällen, men det är ett omöjligt upprag. Om en bebis vill sova så sover den, då finns det inget man kan göra.

Såhär såg natten till idag ut i sovtider:

21.00-21.45   45 min
22.00-22.15   15 min
22.30-00.45   2 h 15 min (här gick jag och la mig också)
02.10-04.30   2 h 20 min
05.35-06.15   40 min
06.30-07.00   30 min (här vaknade Elli, vilket väckte Akis)

Fem timmars osammanhängande sömn. En ganska bra natt alltså. Det värsta är nästan den långa tiden det tar att få honom att somna om. På dagen går det så lätt, men på natten är han piggare, även om han inte har ont i magen. Att ligga själv och gurgla i mörkret tycker han inte alls om, så det är inget alternativ.

Usch så mycket klag och gnäll... På en lite positivare note så börjar lille Maxen bli mer än bara en liten grönsak. Han fokuserar blicken och är betydligt lugnare både på skötbordet och i badet, ibland är han till och med helt lugn och igår satt han vaken och nöjd i sin bilstol i säkert 15 minuter medan jag åt middag. Det var visserligen efter ett utmattande bad och med nappen guppande i munnen, men ändå! Jag har fått se hans ljuvliga leende när han drömmer och i diverse grimaser, men jag känner på mig att det nog inte dröjer länge förrän han avfyrar det första riktigt medvetna leendet mot sin välförtjänta mamma. Som jag längtar...

Kramgo har han också blivit, med tjocka kinder, dubbelhaka, babyveck på handlederna och en rund liten rumpa. Så nog känns läget bättre nu än för ett par veckor sen. Ja, helt klart.

Det är alltid sorgligt när mamma åker hem, men efter en kort visit är det alltid extra jobbigt. Nu vet vi inte heller när nästa gång blir, kanske inte förrän till sommaren, men förhoppningsvis till våren.

Jag fick så mycket hjälp och stöd, och det av en som funkar ganska mycket som jag själv och som jag hyser högsta tillit åt gällande barnomhändertagande. Få andra hade jag utan minsta ångest lämnat mina barn med på samma sätt som jag gör med mamma. Men så är det väl för de flesta. Två nätter hjälpte mamma mig med lillen vilket resulterade i skön och välbehövd extrsömn. Under dagarna lekte hon med Elli varvat med vaggande av Akis. Och allt utan att jag behövde be om hjälp alls. Såklart.

Mamma reste tidigt imorse så vi sa hejdå igårkväll. Vi hade förvarat Elli, men likväl stod hon här med krokodiltårar imorse när jag tvingades påminna henne om att mormor hade åkt tillbaka till Sverige. Det första hon frågade när hon stack ut huvudet ur sovrummet var "Vae momo?" "Åh, älskling, hon har åkt tillbaka till Sverige..." "... *tårar* ..." "Jag vet min älskling, jag är också ledsen, men mormor måste jobba. Vi ska prata med henne i telefon snart. Kom så får jag krama dig." Det ville hon inte alls utan slog i soffan av ilska och sorg. Efter en stund kom hon över det och vi la oss i sängen för lite morgonkel. Det är skönt att barn kommer över saker snabbt, för mitt hjärta höll på att brista.

För mig kom tårarna helt oväntat när jag fick syn på min nära vän Ellie. Hon behövde bara fråga hur det var och ögonen fylldes av tårar. Jag har nog lärt mig att hålla distans till jobbiga saker här nere, att lägga på en lite tuffare yta. Men Ellie är inte härifrån och hon är lika känslig som jag, så där behöver inga murar stå. Vi gick en promenad i solen och pratade om livet, det var skönt att få vräka på om hur det faktiskt känns att inte få sova, att ha en konstant missnöjd bebis och aldrig, ALDRIG få känna att man räcker till eller ens bli bekräftad på att det är en jobbig fas i livet. Ellie är verkligen en klippa och fick mig på bättre humör.

Efter lunchen gick jag hem med Akis och sov i ett par timmar, gud så skönt!

Det är valdag idag, en borgmästare ska väljas (eller omväljas) och hela byn vibrerar. Aris farbror Eftihis blir vice borgmästare om hans parti väljs, så familjen håller alla tummar. Resultatet blir nog inte färdigt förrän nästa vecka dock, då valet fortsätter också nästa söndag (på nåt sätt).

Aris och Elli gick just ut, de skulle ner i suset och duset och hänga på nåt kafé med några vänner till Aris. Själv sitter jag här med intentionen att jobba lite - för första gången på en vecka - men det går väldigt segt. Akisen ligger och sover intill. Jag undrar när han kommer att förstå att man ska sova mer på natten än dagen... Han har inte riktigt koll på normal dygnsrytm.

Anyway... I'm back. Lite slitnare, lite deppigare, men fortfarande på fötterna.

Igår natt var mamma här och tog hand om lillprinsen så att jag skulle få sova. Jag lade mig vid halv elva, väcktes vid tre för att amma (egen begäran) och sov sedan vidare till ca halv åtta. Helt sjukt skönt! Jag kände mig som en ny människa hela dagen igår. Mamma matade lilleman en gång vid ett och en gång vid sex, så det var en bra natt i allmänhet.

Natten till idag var inte lika bra, men det beror nog lite på prinskorvens täppta näsa. Vi har fått ganska kallt och luftfuktigheten inomhus har stigit så tyvärr har Akis åkt på en liten förkylning.

Vidare har jag börjat min komjölkproteinsfria diet, inne på dag tre idag och jag tycker att Akis verkar betydligt mindre plågad av sin mage. Luften kommer ut utan så mycket gnäll och knorrandet har avtagit. Jag ger det två veckor, sen testar jag att äta något mjölkigt för att vara säker på att det är allergi vi har åkt på. Det är svårt förstås, allt har komjölksprotein i sig! Jag kan i stort sett bara äta marmelad eller tomatskivor på mina morgonbullar (hemgjorda av mamma och Elli), trist. Men det är betydligt tristare med en missnöjd liten bebis, så det får väl gå. Saknar choklad...

Igår fyllde lilla busungen Panajota fem år och vi var där på kalas. Aris började leka med alla barnen som vid ett tillfälle gick till vild attack och slog honom i huvidet med diverse leksaker. Aris låtsades att han grät och flydde fältet med ett släptåg av vilda, grekiska femåringar med tillhyggen i högsta hugg i släptåg. Alla vuxna skrattade åt synen, den var så otippad! Plötsligt ser vi dock den lilla treåringen längst bak i ledet, alldeles förtvivlad. Hon var rädd för sin pappas skull, trodde att barnen skadade honom på riktigt och det tog en lång stund av tröst innan hon blev lugnad.

Sedan fortsatte barnen att busa med Aris, särskilt en pojke som var helt vild och efter en stunds lek så kommer en flåsande Aris upp till mig och suckar. Jag hintar åt honom att det är bäst att öva om han nu vill ha många barn som han så ofta säger. Då mumlar han något om att en son räcker. Hahaha, annat ljud i skällan...