Just nu jobbar jag bl a med en lansering av kaffearomer, jag skriver artiklar och pressreleaser och har fått hem prover på alla smaker. Mmm, jag sniffar vanilj, hasselnöt, choklad och amarettoaromer till jag blir alldeles yr i skallen. Så goda de är!

I övrigt så syr jag ett lapptäcke till lillprinsen, diskuterar pojknamn (vi är fortfarande inte i närheten av att bestämma oss och riktningarna är väldigt olika, jag hoppas bara lillen hinner få ett namn innan han ska döpas...) och husplaner med Aris om nätterna och njuter av min lilla prinsessa som är så mjuk och god och rolig och söt - hon bjuder verkligen på ständig underhållning och ett överflöd av kärlek. Jag går ut med vänner och sitter och snackar om livets berg- och dalbana, jag knapprar på datorn halvsittandes i sängen mitt i fläktens sus och äter sedvanlig lunch hos svärmor varje dag klockan ett.

Balans är nyckelordet för de senaste dagarna, lite av this och lite av that blir en bra mix. Lite ge, lite ta, lite blunda, lite pressa. Känns bra.

Elli kommer uppsmygande till mig i sängen varje morgon och lägger sig tätt intill och väntar på att mina andetag ska bli lite snabbare och ögonen öppnas. Hon är så otroligt hansynsfull och väcker mig inte förrän hon märker att jag redan är på väg att vakna - eller om hon behöver kissa förstås. Den lilla knubbarmen slingrar sig om min hals och den mjuka, mjuka huden känns som silke mot min egen. När jag väl slår upp ögonen så möts jag av ett svagt leende och ett mjukt framfört "Våknat?". Då går jag och fixar en flaska mjölk som hon dricker under meditation och jag ligger tätt intill och njuter kapp. Underbara lilla liv...

Lite starkare, lite tuffare och lite mindre känslig känner jag mig de senaste dagarna. Kanske är det en fasad jag har byggt upp för mig själv för kunna gå omkring med lite lättare steg, eller så är jag bara inne i en bättre fas - men oavsett så är det väldigt skönt.

Det känns lite som att vakna när jag finner mig själv blickandes mot bokhyllan med ett verkligt sug efter att läsa böcker; eller när jag plötsligt hellre umgås med mina vänner framför att spendera kvällarna i min ensamhet med datorn eller TV:n som jag har gjort nästan hela sommaren nu; eller när det kliar i fingrarna efter att få skapa något med min symaskin; eller när inspirationen till att skriva välformulerade texter plötsligt rinner till efter lång tids torka. Visst har jag skrivit ändå, men inspirationen har trytit och då blir det inte lika bra.

Kanske är timingen underlig, graviditetens sista tid ska ju enligt traditionen vara den tyngsta, mest deprimerande och då man sluter sig och lever lite som i en egen värld dit ingen annan får komma in. Jag vet inte, men jag klagar verkligen inte. Denna nya kraft är efterlängtad och mycket välkommen.

Vilade just middag i nästan tre timmar, Aris och Elli åkte och badade. Jag hade en väldigt verklig dröm med många element. Dels var vi i Richards trädgård och firade något med sedvanlig grillfest - bara att trädgården hade förvandlats från sitt hippieflum till en romantisk, engelsk trädgård i 1800-talsstil. Det var en oerhört romantisk setting med äppelblommor som regnade ner över sällskapet. Vi var många, som en släktträff med båda mina släkter närvarande, plus folk från det förflutna. Mamma var sitt allra charmigaste jag och Jim och Neyda stod leende och höll Alvin tillsammans under en lite bro, nästan som om de poserade för en fotograf - men det var äkta. Pappa bad mig ta bilder och jag fotade alla och trots att jag när jag satt där upplevde alla som de är idag, så blev de svartvita och i stela positioner (så som folk ser ut på riktigt gamla foton) på fotona som visades i den digitala displayen på kameran. Som om kameran var en port mellan det förgågna och nuet.

I slutskedet av drömmen var min farfar med. Han har egentligen varit död sedan 98 och det var vi på något sätt medvetna om - att han var död, men ändå närvarande - och det var helt naturligt för oss. Det var pappa, jag och farfar som satt snackade i de sköna trädgårdsfåtöljerna. Pappa var alldeles vithårig, med en frisyr liknande Einsteins - kal uppe på och lång och spretig på sidorna, samt med ett tjock och yvigt, vitt skägg. Han var lika glad och energisk som vanligt. Och lugn samtidigt, som om han hade hittat en ny dimension av harmoni i sig själv. Farfar var också glad, och ganska pratsjuk, lättsam. Om ni kände min farfar så vet ni att det inte direkt är det vanligaste beskrivningen man skulle använda på honom. Han var i behov av en klippning sa han och vi skrattade åt att han hade ju för sjutton mer hår nu än när han dog för 12 år sedan! Vi fann det underhållande... Hans hår var fortfarande mörkbrunt och det som varit kalt tidigare hade nästan helt vuxit igen. Jag sa att han måste ha fått en boost i cellförnyelsen och han höll med på det allvarsamma sätt som han alltid håller med om saker - en långsam nickning och ett eftertänksamt "Ja...". När han skulle demonstrera hur desperat han var efter en klippning så drog han upp håret i en tuppkam och lade av en liten skrattsalva - samlad givetvis, det var ju ändå farfar. Pappa skrattade också, men mer yvigt, så som han gör.

Vi var så oerhört avslappnade och stämningen var så fantastiskt mysig. Farfar och pappa och jag i en för alla parter fullständigt avslappnad samvaro.

Det var lite av en sorg att vakna faktiskt.

Det är lustigt ändå... Som svensk, med allt vad det innebär, så beundrar man lätt en kvinna som orkar laga mat vid spisen i 35-gradig värme. Jag håller med, jag tycker att det är fantastiskt! Men för (de flesta) greker i den här byn är det något så pyttelitet att det skulle vara skamligt att ens nämna. Att som (gift) kvinna laga mat varje dag är ungefär lika självklart som att ta på sig kläder på morgonen - och då spelar värmen ingen roll. Man städar, man lagar mat, man stryker (allt!), man tvättar, man tar hand om sina barn och (eventuellt) barnbarn... Annars är man inte riktigt en värdig kvinna. Nu är det kanske lite förlegat av mig att bara ge denna bilden, men vill man få respekt bland andra kvinnor i byn så går hemmet alltid, ALLTID före sociala möten, slappa i soffan eller att gå till frisören. Och eftersom kraven i hemmet oftast är så höga så blir det inte så mycket tid över för allt det där andra. Jag har gjort det till mitt mission att så ofta jag kan rebellera mot detta. Om någon klagar på att de har stått och strukit i två timmar så deklarerar jag alltid att jag minsann aldrig stryker - någonting. Att jag föredrar att läsa saga med Elli, kolla på nån intressant serie, jobba vid datorn eller kanske ta en kaffe med en väninna. Visst är Aris skjortor skrynkliga ibland (det är också vanligaste frågan - "bär inte Aris skjortor?"), men då ser jag alltid förvånad ut och undrar varför det skulle vara mitt ansvar. Varför skulle jag slösa bort så mycket tid på strykning? Vill han ha släta skjortor så får han väl stryka dem själv (men det är det givetvis inte värt - hellre då skrynkliga skjortor, vilket jag har full förståelse för). Ofattbart...

Jag tror att det låter absurt för de flesta av er som läser här. Att jag kanske överdriver eller är lite löjlig som känner ett sådant behov av att visa mina "feministiska" sidor för de grekiska kvinnorna. Men det är verkligen på den nivån. Jag får ofta höra "Ja... alltså jag hatar också att stryka och jag vet att mycket det jag stryker kanske inte behöver strykas, men det är så jag har lärt mig och det skulle kännas fel att stoppa in ostrukna plagg och lakan i garderoben.", de är slavar under hushållssysslor som kanske hade en poäng när kvinnor bara var hemmafruar och behövde sysselsätta sig under dagarna. Men idag jobbar ju kvinnorna lika mycket som männen - i de flesta fall, ändå har jag nog aldrig hört talas om en man i min krets som stryker, inte ens sina egna skjortor. Om frun är tuff och modern och inte anser sig ha tid (de finns), ja, då tas all tvätt bort till mannens mamma för strykning. För strukna MÅSTE de bli. Ofta bevittnar jag kvinnor som sitter och diskuterar städmetoder, de tävlar ofta i vem som är den bästa husfrun. Jag blir generad, hur kan de förminska sig själva på det sättet. Jag har alltid en massa stolthet i rösten och ett leende på läpparna när jag deklarerar hur DÅLIG jag är på att sköta ett hem. Hur sällan jag städar, lagar mat och att jag aldrig stryker. Visst gillar jag ett rent hem, och gör basic grejer (diskar, tvättar kläder, dammsuger då och då... dessutom märker jag att jag blir mer pedantisk med åren) för att hålla hemmet och oss i mysigt skick, men att skura golv och damma och putsa fönster och sånt gör jag verkligen inte ofta. Det är så ovärt för man måste ju göra det flera gånger i veckan om det ska hålla. No way. Hellre lite damm i hörnen då och mer tid till intressanta saker eller bara lite extra relax.

Sen vet jag att man är olika, vissa finner tillfredsställelse i städning och mår bra i ett riktigt rent och fint hem. För dem är städning, strykning etc ingen börda och jag lägger då ingen värdering i det (förutom att jag kanske undrar om det handlar om någon sorts psykologisk effekt av något). Föredrar man i sitt hjärta att rå om sitt hem framför andra saker så ska man ju absolut göra det. Det är det som är hela poängen, att man ska unna sig att syssla med det som får en att må bra. Men man ska inte vara slav under samhällets förväntningar bara för att man råkar födas som kvinna. Och det gäller givetvis inte bara grekiska kvinnor utan alla i hela världen. Jag blir provocerad när krav ställs på mig som jag aldrig har ställt på mig själv.

Snart ska dock strykbrädan fram, för bebisens första uppsättning kläder ska vara strukna. Det är lite av en process att tvätta, stryka, vika och storlekssortera dem. En viktig mental förberedelse som jag tror är nyttig för mig. Men jag gör det nu för att jag vill, inte för att jag måste.

Varje gång jag gör något husligt som tar mer än en kvart så känner jag mig som en hemmafru från 50-talet. Hälften av gångerna irriterar det mig något vansinnigt och andr ahälften roar det mig nätan lika mycket. Det handlar oftast om det är något jag väljer att göra eller om det är något jag känner att jag måste göra.

Idag valde jag att laga middag. Vi lagar middag ganska ofta under vintern, men nästan aldrig på sommaren. Dels är vi nästan alltid ute på kvällen och dels är det alldeles för varmt att stå vid spisen. Men idag fick jag en inspirationssmäll och bad Aris skjutsa mig till affären innan han skulle gå på sitt kvällsskift på hotellet.

Resultatet blev ris, sås och fisk. Såsen är det häftiga här, den blev nästan som en sötsur kan man säga... Ingredienser: 1 äpple, 3 morötter, 1 citron, 1 lök, 2 klyftor vitlök, en halv liten knöl ingefära också en grönsaksbuljongtärning (ville ha selleri också, men den var slut). Alla safter pressades ut med vår magiska juicemaker (vet inte vad de heter, men man stoppari frukt eller grönsaker med ska och kärnor och allt och så kommer juicen ut i en behållare på ena sidan och alla slaggprodukter i en behållare på andra - skitcoolt!). Lite redning på det och så putter i ca 45 min. Lite fisk frästes upp i olivolja och så hälldes såsen över - voila! Jätteenkelt och jättegott!

The drag är dock att diska den där jäkla maskinen sen, den har typ en miljon delar och vissa är nästan omöjliga att ens få loss från basmaskinen. Men men, så värt!

Nu känner jag mig mörbultad men tillfredsställd. Svärmor tog Elli på morgonen och Aris under dagen så att jag skulle få jobba och sen vila, så jag kände verkligen lust att ge något tillbaka - till Aris då, tror inte att sväris skulle imponeras av mina smakkombinationer...

Elli somnade tidigt idag och här sitter jag mätt och belåten med mig själv. Nu är kvällen min med tillhörande chokladkex, coca cola och serien In Treatment.

Idag är det äntligen lite svalare, dessutom blåser det nästan storm, vilket jag tycker är ganska uppfriskande (förutom allt damm som blåser in i huset, men här är så dammigt redan så egentligen gör det inte så mycket från eller till). Jag sitter i köket med nutellabredda digestivekex och ett glas mjölk brevid mig - det är min hälsosamma frukost, hehe...

Igår var jag och Aris på dop, jättelyxiga Savoy Gardens utanför Chania var stället och allt var verkligen underbart. Livebandet som bestod av en tunn liten flicka med vacker röst och en lockig snygging vid ett keyboard gjorde stämningen urmysig. De upplysta dammarna och poolerna som omgav bryggor och cementblocken man satt på gav stället ett varmt och magiskt sken. Maten var inte den traditionella pilaffin och köttslamsorna, utan allt från crepes till tunnbrödrullar, schnitzel och olika sallader och dippar. Det var verkligen en välkommen utstickare bland alla massdop och -bröllop man tvingas närvara på här under somrarna. Grädden på moset var att Aris i stort sett bara kände pappan till flickan som hade döpts, samt en av deras gemensamma vänner, så vi kunde sitta ner under hela kvällen, småprata med komisEN och bara insupa den harmoniska stämningen. Mamman till flickan är en lokal tv-personlighet och kanske inte direkt min typ av umgänge - när jag får välja - men igår var hon ganska intressant att betrakta på avstånd. En lång champagnefärgad klänning bar hon, enkel men väldigt vacker, och håret var uppsatt med slarviga lockar. Vid ett tillfälle tog hon microfonen och sjöng en sång till sin dotter. Det var väldigt fint alltihopa, det får jag ge henne.

När vi gick mot bilen för att köra hemåt var både jag och Aris på ganska gott humör och vi fnittrade om hur mycket den här fetsen hade kostat allt som allt. Ja, krisen har inte slagit alla, om man säger så. Kul för dem tycker jag! Och oss, som fick känna oss lite glammiga och bortskämda för en kväll.

Nog om det...

Elli fick sova hos yaya, vilket gav mig sovmorgon till nästan 11. Nu ska jag jobba en timme innan det är dags för lunch och hemhämtninga av min lilla guldflicka. Jag saknar henne...

Jag skulle gärna skriva oftare, men det är så tråkigt att bara läsa om en massa klagomål, och jag känner mig en aning negativ för tillfället. Jag har jätteont i ryggen, verkligen så att det är riktigt svårt att resa mig upp från sittande eller liggande, kan inte gå ordentligt, kan inte lyfta något osv. Det är förlamande och gör mig väldigt irriterad. Om jag ska någonstans så måste Aris skjutsa mig för jag kan vare sig gå eller cykla, och Aris är mitt uppe i årets mest stressiga tid, plus allt annat just nu som skapar stress är han ingen man vill "störa" i onödan. Det innebär att mina aktiviteter är väldigt begränsade.

Värmen är sjuk. Vi har nu haft runt 40 grader ända sedan jag kom tillbaka från Sverige för en dryg vecka sedan, luftfuktigheten är jättehög och det känns som att man går omkring i en ångbastu om dagarna. Vätska rinner från kroppen men man kan inte avgöra om det är svett eller luftfukt - förmodligen är det en blandning.

På lördag ska temperaturen äntligen sjunka och sedan hoppas jag att den sista värmeböljan har gjort sitt för i år. Vi ska på dop då och jag vet egentligen inte varför jag ens följer med. Att sitta på hårda stolar och kallprata med grekiska mammor är inte riktigt på min top-ten-lista av saker jag känner för just nu. Men trist för Aris att gå själv...

Just det, jag har ont i fötterna också, dels är de svullna och dels sitter det nån konstig värk vid anklarna. Det är dock alldeles säkert heeeelt normalt och "inget man kan göra något åt - tyvärr"...

Det var så lätt och gick så fort fram till mitten av juli, men nu är det en riktigt jobbig graviditet. Jag vill ha ut den här lille inkräktaren nu. Men ändå inte - såklart.

Åååh, tiiid.... Gåååå!!

Förra graviditeten slapp jag onda sammandragningar och ryggont av den här kalibern, men det är lätt att glömma de saker jag faktiskt led av då - tills man blir påmind om dem genom upprepning.

Jag hade väldigt svullen kropp och la på mig fler kilon snabbare den gången (dock startade jag lättare så det har nog bara jämnat ut sig). Fötterna var ofta trötta och svullna och tår och fingrar såg ut som korvar. Detta har jag sluppit - fram tills idag.

Plötsligt sitter jag på Panajotas namnsdagskalas och känner hur det spänner i  fötterna, det gör nästan ont! Jag tittar nero och får syn på ballongtårna. Isch. Nu sitter jag i ett kallt fotbad och vill nog aldrig ta fötterna ur det, det är så skönt! Kanske är det dags att boka tid för fotmassage, ah så härligt det vore...

Det är Greklands största namnsdag idag, alla Panajotor, Despinor och Marior firas (alla är olika namn på den heliga jungfrun). Det är också årets mest hektiska dag ur turistsynvinkel och härifrån trappas det sedan ner. Det är lite som vändpunkten och det känns skönt.

Vi spenderade kvällen hos Eleni och Vassilis och Elli höll sig ognällig och vaken ända till nu - halvtolv! - utan att ha sovit middag under dagen (plus att hon busade med sina nästkusiner på stranden under förmiddagen!). Nu däckade hon dock direkt när vi kom hem och hon kommer garanterat att ge mig en välbehövlig sovmorgon imorgon. Det var en lyckad kväll med lagom blandning av kaos och mys. Beställd pizza och hemgjord cheesecake på menyn - alldeles lagom avslappnat för min smak.

Hemma i värmen igen. Det var väldigt chockartat att komma tillbaka denna gången. Mina känslor hängde inte alls med och första dagen kändes hemsk och ångestladdad. Nu känns det dock ganska bra igen, även om det gärna får bli lite svalare (värmevåg på 38 grader idag!).

Jag och Aris åkte till Chania för att checka bebisen och det som mest kändes som en besvärlig tripp blev faktiskt en positiv upplevelse. Aris hade extremt mycket att göra utöver vårt doktorbesök så jag gick själv för att vi skulle kunna komma tillbaka snabbare. Jag fick tid att sitta och stirra ut genom ett fönster medan jag väntade på min tur och väl inne var det ganska skönt att få snacka lite på tu man hand med farbror doktor. Krampen jag får i magen när jag går är tydligen inte bra, måste visst vila när det händer. Det betyder i stort sett att jag inte kommer kunna gå mycket mer tills lillgrabben är född för efter ca 20 meter spänner magen sig och det gör ont - förvärkar kallar ni det va? Fick också ett recept på nåt tillskott som ska mildra kramp. Ryggontet kan man inte göra nåt åt mer än vila, och det är ju inte så lätt alltid...

Sedan fick jag se min lille pojke. Han hade vuxit massor, från 735 gram till över 1500 på en månad och låg nu i kurvans överkant - precis som hans storasyster alltid gjorde. Hjärtat slog 136 slag i minuten och vi lyckades få riktigt fina bilder med 4D-kameran idag. Så fina att jag måste dela med mig.

Klockan är två och Elli dricker mjölk inne i min säng för att förhoppningsvis slumra till en stund så att hon orkar med en lång kväll hos bästis Johanna i Ystad. Risken är ganska stor att det inte blir någon sömn för hos sov 14 timmar i sträck inatt och vaknade klockan tio. Men man kan alltid försöka.

Det blåser gemytligt utanför fönstret och himlen är inbjudande grå, jag tänkte att jag skulle tröttna på busväder om jag bara utsattes för det litegrann, men icke. Jag njuter sååå... Eventuellt för att jag vet att jag ska hem till solen och hettan imorgon. Men det känns fint det med, hoppas bara att resan går smidigt.

Vi pratade nyss med pappa Aris genom ett videosamtal och Elli blev en aning förvirrad. Hon kunde både se och höra sin pappa vilket ju var kul, men hon tyckte ändå att det kändes lite skumt. Efter en stund vände hon sig till mig och pekade på skärmen där vi såg Aris i sovrummet och sa "Pappa hemma! Elli också vill hemma. Där. Elli.". Det kändes bra. Hon har haft så otroligt roligt här, men det är ju verkligen bra att hon faktiskt längtar hem också. Dessutom är hennes kusiner från Aten nere på semester i Paleohora nu, så återkomsten blir extra rolig.

Födelsedagsfest för morfar och mamma idag. Mamma hade köpt finfina smörgåstårtor och bakat jättegoda tårtor. Jag åt så mycket att folket på festen skrattade åt min aptit. Sedan blev det gottis och chokladpraliner och jag bara fortsatte att äta. Nu sitter jag här och känner mig som en stoppad kalkon, redo att explodera vilken sekund som helst. Inte så jätteskönt...

Imorgon blir det slappedag för mig och Elli, mamma börjar jobba och inget möte är inbokat förrän framåt kvällen så jag ska verkligen försöka att inte göra något alls om jag lyckas. Risken är att jag blir uttråkad, eller ännu mer att Elli blir uttråkad så att slapp hemma mer blir en plåga än något skönt. Kanske går jag en myspromenad i parken och matar ankorna med lillan.

Jag har handlat fina vinterkoftor till mig själv och några riktigt fina bebisplagg till lillebror. Elli har också fått sin ranson av höstplagg så en mindre besvikelse blir det nog att komma tillbaka till Paleohora och inse att man inte kan använda något av det förrän tidigast i oktober. Hoppas på en rekordsval sensommar i Grekland...

I morse brände mamma rökelser som fick mig att intensivt minnas mina senare tonår, då jag drömde om kärlek, mystiska länder långt borta, vilda nätter och het passion. Senare har jag fått uppleva det mesta av det där, men då, i 17-årsåldern var allt bara onåbara fantasier som skapade stor frustration i mitt unga, otåliga hjärta.

Nu strömmar kvällssolen in genom storarumsfönstret här i mammas lägenhet på Lorensborg och ungefär samma ålder gör sig påmind igen. Kanske för att det var senast då, för nu nästan 10 år sedan, som jag senast faktiskt hade min hemadress här. Det är så nostalgiskt, så varmt... Som att resa genom tiden. Mamma lagar mat och Måns sitter vid datorn. Den enda skillnaden, det STORA skillnaden är väl monstret som sitter och sjunger inne i badkaret. Ja, och hennes lillebror som sparkar i min mage.

Ellis språk utvecklas i raketfart här, hon svarar numera jakande med ett roungande skaunskt JA och väldigt få grekiska ord och fraser tränger sig in i hennes tal. Det är rörande att höra och alla släktingar imponeras. Nästan lika mycket som jag. Det är nog första gången som ag tittar på henne och på riktigt känner att hon faktiskt är till hälften svensk, annars dominerar det grekiska så mycket. Det känns mycket fint.

Det här med att besöka Sverige på sommaren ger mig delade känslor. Alla har semester och man kan vistas ute i linne och jeans - temperaturen är perfekt. Alla är glada att se en och man har en självklar plats överallt. Det är så fint. Så fint att det är obehagligt, för nyfikenheten över hur det vore att leva här dyker upp för allra första gången sedan jag lämnade Sverige för gott den där ruskiga majdagen för drygt fyra år sedan.

Jag försöker skapa bilden av mig själv släpande på en trotsig treåring och en tung vagn genom Malmös snöklädda gator i vindpin och rusk. Alla jobbar och ingen avlastning finns att få. Kanske är jag arbetslös eller studerande med minimal ainkomst och tvingas lämna mina älsklingar på dagis alldeles för många timmar. Gråa, buttra ansikten som inte möter ens blick när man är ute och kyliga attityder och atmosfärer. För jag vet ju att det är så Sverige känns under större delen av året. Jag är inte naivare än att jag minns det.

Skulle jag flytta hit så skulle det inte bjudas till grillfest i lummiga trädgårdar tre dagar i veckan, medan de resterande fyra skulle gå åt till socialt mys och utflykter till Tivoli och djurparker. Kanske tur det.

Nä, jag har givetvis varken planer eller önskan att lämna mitt grekiska liv, för trots att mycket är bättre här så är livet som stort och känslan som finns inombords inombords fortfarande bättre där. Ett privat jetplan vore givetvis det bästa.

Ojojoj... Vad jag njuter! Det är verkligen fullt program nonstop, men på något sätt så orkar jag med entusiasmen i behåll. Kanske beror det på den perfekta temperaturen på drygt 20 grader och att hjärnan därmed slipper smälta samman till en halvseg massa, eller så beror det på att vi har så roligt och mysigt hela tiden. Elli älskar Sverige och sina släktingar, sin mormor släpper hon knappt ur sikte och morfar och morbröderna är riktigt festliga lekgubbar.

Vi har hittills hunnit med Tivoli i Köpenhamn, Ystad Djurpark, grillunch hos min moster Eva och grillfest hos min faste Vanja där jag fick träffa både kusin Johan och hans söta familj och faster Lisa som det känns som en evighet sedan jag träffade sist. Tiden går så fort här och jag önskar att jag hade kunnat stanna hela augusti ut. Verkligen!

Idag är det redan onsdag och imorgon har jag varit på resande fot i vecka, jag kan verkligen inte fatta det. Det känns som max tre dagar sedan Aris släppte av oss på Chania flygplats. Detta är första gången ag är och hälsar på i Sverige som jag inte känner någon längtan att få komma tillbaka. Jag vet ju vad som möter mig där nere - superhettan som gör allt jobbigt, allt. Och en man som jobbar mitt i högsäsongen och därmed är borta mestadels av tiden. Trååååkigt. Och varmt. Och varmt.

Men, men... Imorgon har jag en tom dag, första hittills, vi får se vad den bringar. Fredag blir det Ystad för att träffa bästa Rebecka, ett besök  hos faster Lisa i Nöbbelöv och en snabbis inom pappsen. Söndag är det födelsedagskalas för mamma och morfar och måndag Ystad igen - nu för att träffa bästa Johanna på hennes mammas urmysiga torp. På tisdag åker vi tillbaka till Paleohora och svettas vidare i livet. Efter tisdag vill jag bara att det ska bli oktober direkt, att tunga, varma augusti och september ska gå riktigt fort. Men det gör det säkert.