Mamma och morfar har åkt igen, tjoff, tjoff, hej och hejdå.

Känns lite tungt.

De senaste dagarna har jag varit så fruktansvärt orkeslös, och det har varit så trist med tanke på att mamma och morfar är här. De har dock visat stor förståelse och att bara ha haft dem i närheten har varit supermys.

Magen känns ganska tung och spänd helt plötsligt, kanske det är så här det känns att vara gravid på riktigt? Jag har ju haft en förhållandevis lätt graviditet än så länge. Magen har vuxit massor den senaste veckan bara (lägger snart in en bild) och det märks av på energinivån.

Det är mitt i natten och jag borde egentligen sova nu, så därför tänker jag inte skriva så mycket. Tänkte bara ge ett snabbt levnadstecken.

Ja, roligare än såhär blir jag inte för tillfället, så...

Gonatt.

Jag mindes nyss ett par gamla riktigt goda vänner. Och skulle vilja hedra dem här på bloggen. Mysigare kisar får man leta efter.

När Aris tappar tålamodet, vilket händer ofta ofta, så svär han. Han har olika ramsor som han uttalar i följd, på grekiska förstås.

Det kan låta såhär: - Gamoti panayasou mesa!
eller såhär: - Gamoto christomou mesa!
eller såhär: - Ti allo..!
eller såhär: - Gamoto spitisas!
eller såhär: - Ay gamisou, ay gamisou!

Ibland, när han är riktigt frustrerad kan han svepa ihop sina ramsor och bröla ut dem alla i följd.

Då kan det låta såhär: - Gamoti panayamou, gamoto christomou, gamoti panayasou mesa bourthelo!

Jag vet inte vad dessa olika svordomar betyder, men jag tror att det mesta är hädelser där han hotar att knulla Jesus eller nåt sånt (ytterligare en dimension av märklighet i ett så pass religöst land som Grekland, inte ens jag hädar och jag är inte särskilt religös alls). Gamoto spitisas betyder ordagrannt Jag knullar ditt hus (ingen kommentar).

Jag gillar inte dessa utbrott, jag hatar dem faktiskt, för varje gång han börjar skrika hädelser rakt ut i luften så blir jag lite skraj, människor som skriker i luften är läskiga, man vet aldrig vad de kan ta sig till.

Men så är det ju så att jag vänjer mig vid det mesta, så och vid arga luftutbrott. Ja, jag har vant mig så till den grad att jag har tagit efter detta märkliga beteende. Eller försökt i alla fall. Själv kan jag tycka att det är märkligare än märkligast att man undermedvetet försöker ta efter ett beteende som man själv finner obehagligt och underligt.

Som i morse. Jag skulle slänga ett helt fruktfat med ruttna plommon i en slaskpåse och spillde ut dem alla över golvet. De rullade, mosades och fullständigt splattade ut sina ruttna lila inälvor över vårt gula köksgolv. Jag var ensam hemma och värmen var redan ett stort irritationsmoment. Jag kände mig frustrerad och orättvist behandlad, klibbig och faktiskt på gränsen till ett nervsammanbortt. Då kom det.

- Jä..ääv...la... .... eeh .... skiii-iit!

Det lät väldigt onaturligt och märkligt och jag kände mig efteråt en smula falsk, ja, nästan lite smutsig. Galna, oriktade svordomar låter inge bra på skånska, kanske inte ens på svenska.

Dock blev jag av denna insikt lugn och snäll i hjärtat. Pulsådrorna lugnade ner flödet av blod och tinningarna slutade pulsera. Kanske är det faktiskt därför man svär ut i luften när något går fel? För att man låter så löjlig och töntig att man får distans till sin irritation? Så måste det vara.

Konsterten igår var skön, det var grekisk traditionell musik uppblandat med orientaliska instrument och allmänt flum. Vi hade med oss mjuka kuddar att sitta på och på plats kunde man köpa souvlaki och öl. Jag saknade glass kan jag villigt erkänna.

Stämningen var hög, bandet är tydligen ganska så välkänt och populärt och många Paleohoraner hade samlats för att dansa, klappa och njuta av etnisk musik.

Trots (eller kanske tack vare?) att majaröken låg ganska tät under konsterten så var hela fronten täckt av barn mellan 2-7 år som dansade vilt och skrek och tjoade ikapp med musiken. I mitten av konserten skullde nämligen ha dockteater (!). Då blev jag alldeles uttråkad, fula dockor med fula röster. Och jag fattade såklart ingenting.

Efter konserten så övertakade jag Aris att åka och köpa glass. Klockan var två på natten. Efter glassen åkte vi hem och slocknade direkt.

Idag är det hett. Det blir nog en lång dag. Mamma och morfar kommer inte förrän vid midnatt och innan dess måste jag dammsuga, moppa och helst också jobba lite. Det blev inte mycket av det igår.

Om ca 20 minuter kommer min man hem, därefter ska vi gå på konsert, det ska tydligen vara nåt grekiskt-etniskt flumband som spelar. Intressant eller långtråkigt? Vi får se.

Igår var vi ju också på konsert, lördagkväll och jag hade förväntat mig något ösigt. Det visade sig vara instrumentalt, akustiskt och ganska långsamt. Jag höll på att somna.

Där har vi idag och igår.

Imorgon kväll då? Jo...

DÅ KOMMER MAMMA!!!

Sen är vi ungefär såhär glada och nöjda en vecka framöver. (Bilden är från förra sommaren.)

Jag har en förmåga att bara låta dagarna rinna iväg, stiga upp, äta, glida omkring, kanske bada i havet eller surfa på nätet en massa timmar. Sen surfa lite till... Ja, så ser mina dagar ofta ut.

Idag vaknade jag 9.30, steg upp, duschade och gav mig iväg för att handla lite. Jag gick till bokaffären och till kiosken, till bageriet och slutligen till supermarketen. Sen släpade jag hem alla tunga kassar (uppmärksamma att vi har över 35 grader här). Hemma hängde jag tvätt, stoppade i mer tvätt, diskade, åt frulle och läste Aftonbladet (pappersvariant). Allt detta innan Aris ens hunnit hem från sitt morgonskift!

Därefter gick jag ner och plaskade i havet, kom hem och röjde upp på skrivbordet, renbäddade sängen, hängde mer tvätt, åt lunch och duschade (inkl rakning av ben etc).

Nu sitter jag här vid datorn och slösurfar. Jag blev lite yr i bollen till slut. Men planen är att fortsätta min fruktsamma dag med att ta itu med sedan länge uppskjutet arbete.

Ska bara äta lite choklad först.

Idag tittade jag på en förlossningsvideo på internet (ej att rekommendera känsliga personer). Jag är inte så känslig när det gäller blod, vidgade vaginor och höga skrik av smärta så för min del var det ganska lugnt.

Den enorma kvinnan låg och flåsade, hyperventilerade och skrek om vartannat. En man stod vid hennes sida och strök lite tafatt undan luggen från hennes panna samtidigt som en barnmorska masserade hennes rygg. Jag blev irriterad på både barnmorskan och mannen, och kände att hade jag varit den födande kvinnan så hade jag inte stått ut med deras tafatta fingrar på min kropp.

Plötsligt zoomades mammans underliv in och barnets huvud var synligt, nu blev det spännande. Några sekunder senare kom huvudet ut och sedan slurpade resten av den blodiga och slemmiga lilla kroppen ut i en rasande fart, ganska lik en ål var den lilla barnakroppen. Sen hörde man en ynklig liten röst som grät.

Då började jag grina okontrollerat. Tårarna bara sprutade och jag insåg att jag nog aldrig sett en så vacker filmsnutt i hela mitt liv. Sedan dess har jag studsat omkring på små rosa bomullstussar hela dagen.

Jag längtar så tills det är min tur.

Men herre min jemine vilket barnsligt inlägg nedan. Borde det inte gå i andra riktigen med tanke på vad jag har framför mig?

Jaja.

Jag är nu gravid i v 28. Jag har gått 27 veckor + 3 dagar sedan min senaste mens (fast det är egentligen ljug, men doktorn säger att det är så, som om han har bättre koll på min mens än jag själv, bah!).

Hur som helst. Bebso väger ett drygt kilo och gillar att sparka på mammas inälvor och kissblåsa (tycker det låter som en ganska makaber hobby, men what to do? Sparka tillbaka? Nä... precis), hon tar det som en utmaning att för varje fullträff se till att nästa blir hårdare. Hon lyckas ganska bra faktiskt. Om man kollar tabeller över hur lång ett 28-veckors-barn-i-magen är så säger de runt 37-38 cm, så jag tycker faktiskt att hon är ganska stor nu. Levnadsduglig är hon tydligen också om hon skulle få för sig att titta ut i världen redan nu. Fast det vill hon inte, hon har ju fullt upp med sin hobby och vill nog inte ge upp den riktigt än. Om en sisådär 12-13 veckor påstår hon att hon möjligtvis är öppen för nya utmaningar. Som att födas t ex. Det tycker jag låter som en bra plan.

Jag, mamman (undrar när man vänjer sig vid att applicera den titeln på sig själv?), mår prima. Överhuvud taget har graviditeten gått som en dans. Några veckor i mitten hade jag lite ryggont, men det har lagt sig. Dessutom rusade vikten iväg i början, nådde plus nio kilo redan i v 22. Men nu i v 28 ligger jag fortfarande kvar på plus nio kilo och allt verkar ha satt sig proportionerligt. Lite större rumpa har jag märkt av, men det har jag ju alltid önskat mig (jag vet att det låter konstigt, men med större rumpa får jag proportionerligt smalare midja, och den vägen är mycket lättare att gå än att försöka göra midjan smalare än tidigare, och jag är en latfis) så att kilona för en gångs skull satt sig där är jag mestadels glad över (dock hade den gärna fått dallra lite mindre). Min hy är len som en barnrumpas och min allmänna form är super. Hade det inte varit för virvelvinden i magen så hade jag knappt märkt av att jag var gravid, och virvelvinden är bara mysig så slutsatsen är att det är ganska underbart att vara gravid. jag mår faktist bättre än någonsin.

Aris, pappan, är en mysig prick som fascineras över hur stark hans dotter redan verkar vara, trots att hon alltid bli relativt lugn när pappa lägger handen på magen. Han suckar när han dricker coca-cola då han tycker att allt skräp borde bannlysas från hemmet när bebso anländer. För barn gör ju som vuxna gör. Jag tar det med ro, det är lätt att vara perfekt i förväg, men nog kommer coca-cola att hemsöka oss även i framtiden. Dessutom finns det ju värre saker. Just nu är det högsäsong på hotellet och papi är busy, busy, fast jag tycker att hans humör är relativt bra ändå. Mycket bättre än förra året vid denna tiden. Från att ha varit rädd och osäker är han nu lyckligare och mer målmedveten än någonsin. Han säger att han äntligen har funnit ett sätt att förlänga sitt liv och fascineras över att svaret var så enkelt. Han är himlans gullig tycker jag i alla fall och längtar efter sin dotter nästan lika mycket som jag gör.

Så ser det ut hos familjen Liatakis-Gullberg för tillfället. Solen ler mot oss alla tre.

Och så här ser en mage ut när den är gravid i v 28 om man är jag:

1. Jag svettas just nu som en gris.
2. Jag tog en siesta på ca 1 timme mellan kl. 16.30-17.30.
3. Jag väntar på telefonsamtal från mamma som kommer hit på måndag.
4. Fast jag borde gå och handla, men är bergis på att missa mammas samtal om jag går nu. Så har jag tänkt sedan kl. 17.30.
5. Jag borde jobba.
6. Jag tror att min bebis är en tumlare, inte alls en bebis.
7. Jag tycker bättre om att bajsa än att kissa. Och att kissa är helt ok.
8. Jag har tydligen fastnat i kiss- och bajsåldern. Lämpligt.
9. Jag äter för mycket choklad. Det var ju faktiskt ingen nyhet.
10. Ikväll ska jag på konsert.

Jag kom just på... Jag har ju gift mig! Det vill ni säkert läsa om.

Vi gifte oss alltså den 5:e juli i vår lilla trädgård. Vice borgmästaren läste upp nån text på grekiska, Aris översatte lite snabbt och sen sa vi ja, bytte ringar och pussades. Snabbt, enkelt och smärtfritt.

Pappa och Lena var där från min familj. Andra svenskar var Lydia, Sanna, Mats och Sofia. Och övriga från 'min sida' var Kylie och Stelios. Resten var Aris släkt och vänner, totalt sett var vi ungefär 50 pers, litet och intimt, i alla fall med grekiska mått.

Det var en trevlig tillställning, vi grillade, drack, lyssnade på musik och stojade runt. Aris blev full och somnade till slut i vår hängmatta så bröllopsnatten spenderade jag ensam i sängen. Ja, det hela var fantastiskt romantiskt, haha.

Vi är i alla fall fortfarande kära i varandra, så här två veckor i retrospekt, jag heter fortfarande Johanna Gullberg och han Aris Liatakis, kanske ändras detta så småningom. Solen skiner, tzitzikisarna skriker och lilla kärleksbarnet sparkar sönder mammas inre organ - inte mycket nytt med andra ord.

Lite bilder kan jag bjuda på (klicka på bilden för att förstora).

1. Jag och Aris under ceremonin.
2. Jag och Kylie
3. Pappa och Lena sötar sig.
4.Jag och Aris dansar bröllopsdansen till reggaeklassikern Yeah Yeah Baby
5. Min fina bröllopsbukett
6. Pappa, jag och Lena.

Med tanke på förra inlägget så undrar jag nu... Är det jobbigt att få första barnet också? Med min inställning så låter det ju inte som någon höjdare. Fast den händelsen kanske är ett undantag likt första kyssen.

Å andra sidan kan jag tänka mig att det kanske ligger lite sanning i det. Allt är ju läskigt nytt och trots allt det underbara som följer med så är det nog lättare att byta andra bebisens blöjor, eller hantera andra bebisens första sjukdom än första bebisens. Det måste det ju vara. Frågan är dock om det är lika underbart att känna andra barnets första små lätta sparkar i magen eller se andra barnets första leende. Kommer det att etsa sig fast i minnet lika hårt som första barnets första magiska händelser?

Fast jag minns nog min första kyss med varje ny kärlek med samma intensitet. Samma lika liksom. Vissa saker är för stora för att glömmas eller mätas. Som kyssar. Och barn.

Min gamla blogg kraschade till slut och jag löd inte min kloke storebrors råd att göra back up på allt jag skrivit och snabbt byta web host. Så jag får skylla mig själv. Bloggnerven kunde dock inte hålla sig i schack längre och jag blev tvungen att anlita bästa för att skapa ett nytt hem för mina ord. Jag känner mig redan hemma.

Nu är det dock så att jag håller på att författa mitt allra första blogginlägg här, och det är fruktansvärt jobbigt. Det är samma känsla som när man precis köpt ett nytt ritblock och ska försöka sig på att rita eller måla den allra första teckningen. Eller som när man precis moppat alla golv och ska ta de första stegen med sina skitiga skor (ja, så går det till i Grekland iaf). Eller som när man var 16 år och fortfarande oskuld - egentligen.

Man drar sig för att rita teckningen och ens steg på de rena golven är tramsigt varsamma. Blocket ska ju ändå fyllas och golven kommer garanterat att skitas ner. Och oskulden kommer att förloras, så är det bara. Så jag funkar som så att när mina golv är nymoppade så går jag snabbt och raskt över dem, täcker så många av de rena kvadratmeterna med mina smutsiga skor som jag bara kan, för sen kan jag slappna av. Likadant med ritblocket, första målningen är alltid hemskt dålig, jag kladdar ner något bara för att. Det ska helst vara fult också så att prestationsångesten inte ska behöva följa efter mig flera blad in i blocket.

När det gällde oskulden så var det likadant, oplanerat, ovarsamt och tämligen värdelöst. Jag minns ett förnamn och en nationalitet men mer än så känner jag inte till, och jag minns att det kändes himla bra att det blev på det sättet när det begav sig. Idag är det inte heller något jag funderar över, det var ju tvunget att ske så att jag sedan kunde slappna av och faktiskt börja ha sex på riktigt.

Jag är nog inte så mycket för första gången av någonting alls när jag tänker efter.

Musik t ex måste alltid få tid att växa sig stor i mitt hjärta, det är antagligen därför jag sällan uppdaterar min musiksamling även om det idag inte är svårare än några knapptryckningar. Och en riktigt bra film är alltid bättre andra gången man ser den. Likaså en bok.

Första riktiga kärleken var ju speciell såklart, men andra var ännu mer speciell och tredje annu mer. Fjärde har nått nya höjder. Dock har de ju alla varit speciella på olika sätt och jag tror att jag älskar dem alla fortfarande. På något sätt.

Men nu svamlar jag igen... Lika bra det, så jag kan få skriva inlägg nummer två snart, det här är ju så jobbigt.