Vi åkte till Aten där vi stannade två nätter och en heldag, denna dag spenderades på det nyöppnade "The Mall", till Aris stora förtjusning. Kvällen spederades med god middag och trevliga släktingar, många barn var där och det lektes minst sagt vilt.

På lördagen gick flyget mot Sverige och dagen kändes ganska lång även om allt flöt på bra. Det var ljuvligt att sätta fötterna på svensk mark igen, även om vi möttes av en ganska ovänlig vind.

Söndagen var lugn, jag och mamma begav oss ut för lite julshopping medan Aris och Elli stannade hemma och tog det lugnt.

Sedan har det vait fullt ös medvetslös med möten, julshopping och -firanden och inte minst anpassning till det svenska klimatet. Men vi har det väldigt mysigt och allt har gått långt över förväntan. Idag fortsätter julfirandet hemma hos faster Vanja och imorgon blir det en kalkon här hemma. Men vi ska ut ikväll också, måste ju visa att vi har uteliv i <sverige med, och inte bara familjeliv.

Hoppas att ni alla har en fin jul, julen här i Sverige är magisk.

Utförligare uppdateringar kommer senare.

Jag skurar badrum och frostar av frys och tömmer kyl och skickar betjänten att handla de sista nödvändigheterna. Jag packar och packar om och undrar hur väskorna som redan är fyllda till bristningsgränsen ska klara av rymma allt när vi åker tillbaka sedan. Med min erfarenhet så brukar det finnas ungefär dubbelt så mycket packning på hemresan, och denna gång är det dessutom jul.

Jag lyssnar på nostalgimusik och sjunger i duschen och väljer resekläder till mig och mini, jag skriver listor av olika slag och fyller en hel resväska med mat som svärmor prompt ska skicka med, två tillagade kaniner till Aten och kalitsounia till Sverige plus sex liter olivolja. Det är en vänlighetsgest hon inte kan tänka sig att tumma på, oavsett om det uppskattas eller ej. Helst ville hon skicka med nåt kilo mandariner också - till Sverige, men där satte vi stopp.

Så, detta får bli det sista inlägget från Paleohora, inte så roligt kanske, men en vänlighetsgest till er som jag inte kan tänka mig att tumma på.

Vi hörs från/i Malmö om några dagar!

Och tack för att ni läser, det är fantastiskt att någon kan finna glädje av att läsa mina små nerklottringar.

Igårkväll satt jag och Aris i soffan och åt godsaker när lillan hade lagt sig. Som vanligt så somnade vi där och vaknade efter en stund och gick likt zombies in i sängen för att fortsätta sova.

I morse när Elli vaknade, tidigare än vanligt, så gav jag henne mjölk varpå hon fick leka lite för sig själv medan vi låg kvar i sängen och halvsov.

Efter en stund masade jag mig upp och mötes av detta:

Idag är jag närmre 30 än 20 år. Det är lite skrämmande på ett sätt, jag har ju känt mig som 22 nu i flera år och enligt min man så är det det jag ser ut att vara också (tack älskling!), så jag tror att jag stannar i den illusionen ett tag till. Dagen var fin, solig och mysig med många kindpussar och gratulationer och kaffe med vännerna. Många sms och andra hälsningar fick jag med och jag känner mig mycket älskad. Dock tror jag att det kommer inifrån, det där, jag känner mig ganska hel just nu. Det är så fint.

I morgon åker vi till Aten där vi stannar i två nätter hos Aris kusin Aris, som har två pojkar, 4 och 1 år gamla. Sedan bär det av till Sverige där vi ska visa Aris hur en riktig jul går till, shoppa, träffa älskade vänner och familj. Mmmm....

Eleftheria hade sin namnsdag i förrgår förresten, hon är ju inte döpt än, så då firas man inte egentligen, men jag gjorde ändå en liten tårta som jag skrev Χρονια Πολλα (ungefär Grattis) på. Jag tog den med till föräldrahuset när vi åkte dit för att äta lunch och alla trodde att jag gjort den åt min svärfar, som ju har namnsdag samma dag då Elli fått sitt namn efter honom. "Titta vad din lilla svärdotter gjort åt dig Lefteris!" utbrast Efi, min svärmor, när hon såg tårtan, jag sa inget utan bjöd på den, men jag viskade till Elli att den egntligen var mest till henne. Mysigt hade vi i alla fall.

Idag står det städning och packning på att-göra-listan, allt till tonerna av julmusik och en riktigt härlig känsla i magen.

Idag har vi haft en riktigt skön dag. Det började med omelettfrukost på svärmors höns ägg och färsk apelsinjuice på familjens egna apelsiner. Därefter kom Emmanuela och vi bestämde oss för att gå en promenad med våra döttrar (Emmanuela har ju nioåriga Efterpi). Vi gick till lekplatsen nere på stranden där Efterpi och Elli lekte en bra stund medan jag och Emmanuela mestadels satt på gungorna och pratade relationer, lika sant som det är klyshigt. Solen sken och havet brusade rytmiskt. Sedan gick vi till favvohaket Agios för en "kaffe", fast vi drack apelsinjuice (igen, ja, värsta vitaminchocken). När klockan närmade sig ett så styrde vi kosan mot svärmors hus för den traditionella söndagslunchen och på vägen dit sprang vi på Eleni och Panajota som kom hemifrån sig, på väg mot samma mål som vi, Panajota ville prompt leka vid Jesuskrubban i byns centrum en liten stund, så det gjorde vi. På söndagar vet man att det är god mat - alltid kött - så även idag - kyckling med pilaffiris, mumma! Så vi åt tills vi dog, nästan, och gick sedan hem, var och en till sitt. Väl hemma somnade Elli på en halv sekund, vanligtvis tar hon sin tupplur mellan klockan 11-12 men idag dröjde det till 14, så hon var helt slut. Sedan dess har jag suttit vid min nya dator och lekt, klockan är nästan fem och Elli sover än. Sköna söndag...


Klart slut varulvstjut!

Johanna

Sedan Elli föddes har jag tyckt att insinuationer om när nästa bebis ska komma är lite jobbiga. Jag älskar min dotter såklart, det behöver inte nämnas, och kanske har det varit lite därför. Jag älskar henne så mycket att jag velat ge henne allt, min odelade kärlek och uppmärksamhet. Dessutom har jag svårt att tänka mig att jag skulle kunna älska nästa barn lika mycket som jag älskar Elli, men jag vet att de flesta tänker så och att alla blir lika förvånade över hur mycket kärlek de har i sig, så jag får bara hoppas på att det är så.

Det är så smidigt att resa med ett barn, att gå och handla, att skaffa barnvakt, att hitta egentid, att... göra allt, om man bara har ett barn. Jag är ju ung och vill kunna vara så flexibel jag kan vara trots att jag är mamma.

Barn nummer två kommer ju att komma, helst när Elli är mellan 3-5 år(jag). Jag tänker som så att Elli ska ha kommit förbi de första årens trots och ha lite förståelse för rätt och fel och konsekvens, men fortfarande vara liten nog att kunna ha kul med sitt syskon.

Men så idag.

Jag satt och tittade igenom alla filmerna jag tagit på Elli under hennes första månader. Hon, den lilla sprallapa som idag springer omkring här hemma och hittar på hyss precis hela tiden, hon var så liten, så mjuk, så oskyldig, så oförstörd, så, så sagolikt underbar.

Och jag tänkte för några ögonblick att det kanske inte är så svårt ändå att ha två småttingar samtidigt.

Så, gott folk, nu behöver jag er hjälp att påminna mig om allt det där jag nämnde först, för mina ögon låter mig bara läsa de sista två styckena. Men så tänker jag att jag måste väl lära mig att leva med det där suget, för tänk om det aldrig fösvinner. Man kan ju inte förtsätta att göra bebisar tills ens fertilitet försvinner, det är ju inte rimligt. Väl?

Lätt att resa... MJUUUUK... Egentid.... LIIIITEN... Trotsåren... OSKYLDIG...

Man lever sitt liv och tror att saker är på ett visst sätt, och när man förlikat sig med att vissa saker är som de är, oavsett man tycker om det eller inte, ja, då ändras de och förvånad blir man såklart.

Med det sagt så vill jag bara berätta att jag, lagom till att min gamle, trogne till slut kollapsade, har fått en ny dator. Den heter Lenovo och är jättefin och jättebra och jag älskar den.

Men det bästa av allt... Den var en julklapp från min man. Förvånad, ja. Men mest av allt jättejätteglad.

Igår plockade vi de sista oliverna för säsongen. Det var fantastiskt roligt att se hur allas humör skiftade. Från att ha varit en butter grupp människor som endast tilltalade varandra med orders om att göra si eller så, eller klaga när någon gjort fel, blev alla plötsligt otroligt positiva. Vasilis (svåger) drog skämt och alla skrattade, Eftihis (farbror) visslade muntra melodier och Aris log och sa söta saker varje gång han såg mig, emellanåt kunde jag till och med höra honom sjunga. Själv var jag nog mer som vanligt, mest för att jag alltid har en ganska positiv inställning tror jag. Ja, det var väldigt komiskt och jag log för mig själv vid åsynen.

Elli sover middag. Nyss vaknade hon och jag hörde hennes hesa snyftningar inifrån sovrummet. Jag gick in dit och såg henne ståendes i sin spjälsäng med trötta ögon och ena armen utsträckt för att säga "ta upp mig" och den andra gnuggande sitt trötta öga. Jag tog upp henne, som jag alltid gör när hon vaknar men egentligen behöver sova mera och höll hennes kropp tätt intill min med hennes huvud vilande på min axel. Hon tystnade omedelbart och blev alldeles mjuk och sedan stod vi sådar och gungade lite medan jag tyst sjöng Ellis hypnossång "Sov du lilla videung".

Jag kommer hem till svärmor alldeles utmattad tillsammans med resten av olivtruppen mellan klockan 14-15 varje dag. Då har vi dragit nät under trånga träd, rensat kvistar och blad från olver, plockat, kammat...zzzz...jätteintressant jag vet... osv. Alla dundrar vi in i hennes fridfulla kök och sätter oss till bords medan lilla tanten fyller tallrik efter tallrik med hennes vansinnigt goda och hälsosamma mat. Tallrikarna delas ut och vi slevar i oss. Hårt fysiskt arbete i 5-6 timmar i sträck utan paus eller mat har gjort oss till en grumpen grupp människor. Jag brukar förstås ge henne ett hej och ett leende när vi kommer, men jag är isåfall den enda som ens tittar på henne. Fantastiska människa som står ut med detta utan att klaga! När vi ätit färdig och är mätta så börjar vi småprata lite smått, vissa röker, andra äter frukt eller efterrätt. Bara jag säger tack för maten.

Jag känner mig som en riktig hemmafru idag. Jag fick stanna hemma från oliverna för att farmor skulle till Hania och fixa sina tänder. Så när Elli somnade strax efter 11 så satte jag igång med lussekatter och mjuk pepparkaka och diskade och skrev in recept i min receptbok mellan varven. Sen när Elli vaknade runt 15 och jag precis blivit klar med alltihop så gick vi och åt. Sedan gick jag en promenad med vagnen och efterföljande kaffe med Emmanouela. När jag kom hem städade jag och blev precis klar med det. 

Jag har två fulla paket av mina allra favoritaste chokladkex ovanför kylskåpet, ett pepparkakshus dekorerat med godis och bomull och glitter enligt konstens alla regler, en hel uppsättning nybakta lussekatter storlek GIGA som ligger snyggt inpackade i supermarketens påsar och en rykande färsk mjuk pepparkaka vars lukt sprider en fantastisk stämning i vårt lilla hus.

Alltså.... jag har egentligen ganska mycket att berätta och visa, men jag är så slut. Jag är så slut som jag inte har varit på mycket länge. Vinden suger musten ur mig uppe på kullen medan vi drar nät och fyller säck efter säck med oliver. Jag är alldeles färdig. Varje kväll tänker jag att "imorgon ska jag minsanna blogga rejält", men det blir inte, dag efter dag  och kväll efter kväll svischar förbi och när Elli lagt sig och vi fått lugn och ro så orkar vi på sin höjd en film om vi inte går direkt och lägger oss. Bloggen är inte prioritet tydligen. Och det är så synd, jag vet.