Sitter och halvkollar på de galna, brittiska städtanterna samtidigt som jag halvjobbar. Barnen sover middag. Det slår mig att de vidriga husen som kryllar av allt från dammhästar till mögliga kastruller och bruna toaletter inte chockar mig alls. Det borde de väl göra, kanske?

Jag brukade vara en liten lortgris själv, nämligen. Inte i stil med de här husen kanske, men nästan. Minns när jag flyttade hemifrån som femtonåring hur jag var för lat för att gå ut med soporna och samlade dem innanför min dörr i veckor. Vänner som kom hem brukade reagera ganska starkt på stanken och mer än en gång tog någon av mina kompisar städinitiativ och hjälpte mig att få rent hemma. Själv bekom inte skiten mig, men så mådde jag väl inte så jättebra heller, kanske.

Jag hatade att diska och samlade disk i veckor och ofta slängde jag hellre en överäcklig kastrull än tvättade den. Jag hade snart inte så mycket köksprylar kvar och slutade laga mat helt. Istället levder jag på choklad, chips och fanta. Jag flyttade hem efter ett år och började samla på husdjur hemma i mammas lägenhet. Det var möss, kaniner, råttor och marsvin. Kaninen (Gandhi) ville jag ha lös och han bajsade överallt, han sov uppe vid mitt huvud med kunde inte hålla tätt så jag hade en låda till honom bredvid min huvudkudde där han kunde bajsa och kissa. Fresh.

Idag är jag inte sådan längre, tack och lov. Jag har på inga sätt ett kliniskt rent hem, men ligger nog på en väldigt normal nivå. Disken tar jag hand om varje dag, dammsugaren åker fram ett par gånger i veckan och plockar prylar gör jag till vansinnets gräns. Ändå har vi såklart alltid leksaker och bebisprylar framme och alltid behöver något av husets rum en ordentlig genomgång, det tar aldrig slut! Husdjur vill jag inte ha, även om jag älskar djur, det räcker gott och väl att försöka hålla rent efter barnen och oss.

Jag tror att man mår bättre i ren miljö och idag skulle jag aldrig, ALDRIG kunna leva på det vis jag gjorde som tonåring. Man mognar visst.

Idag hade svärmor lagat fisk i ugn med citronpotatis. Det var ljuvligt gott! Igår hade vi grillade fläskkotletter från egen gris och det är kanske min absoluta favoriträtt så jag har verkligen ätit bra de senaste dagarna.

Generellt sett så gillar jag inte grekisk mat sådär överdrivet mycket, inte som retsen av världen. Visst är det gott med tzatziki, men oliver, feta, briam, fasolakia och en massa annat går bort. Pastitsio är den grekiska varianten av lasange, men jag måste säga att lasagne är godare. Linssoppa är förstås gott, men jag hade gärna fått den lite mer kryddad än vad man brukar få här.

Grekiskt cuisine använder sig inte av kryddor. Massor av örter, men inga kryddor och ofta får jag en känsla av att allt smakar nästan likadant, det blir trist i längden. Sås vet man inte vad det är.

Jag älskar simpel mat, så som jag var van vid från Sverige. En köttbit med pommes och bea, en laxbit med ris och limesås, spagetti carbonara osv. Aris jämställer det mesta jag gillar med skräpmat. När jag slänger in en fryspizza i ugnen så står Aris och ångar broccoli, bönor, morötter, rödbetor och blomkål. Elli vill helst av allt ha soppa. Kycklingsoppa, hondrossoppa (gjord på havre) eller fisksoppa spelar ingen roll, men soppa är det bästa. Hon himlar med ögonen när jag bjuder på hamburgare. Pizza går ner, men sakta. Soppa sveps i två slevar. Hon är kanske för lat för att tugga..?

Ikväll blir det eventuellt lite pasta. Om jag känner mig ambitiös, annars blir det mackor. Eller bara choklad. Elli brukar äta yoghurt (svärmors egen) eller ett ägg och lite bröd på kvällen. Och frukt. Alltid frukt. I massor!

Har suttit hela kvällen och kollat bobonieres till lillens dop. Boboniera är en liten present som gästerna får vid dop och bröllop. Vanligtvis består den av en liten organsapåse med sötsaker i plus en lite present i form av en nyckelring, fotoram, nalle eller så. Det finns så sjukt mycket fint att välja bland och vi måste hitta en budget för det finns liksom inget tak för vad man kan betala (och få, såklart!).

Jag gillar många olika, men är inne på att fixa små sparbössor, det finns så mycket fint att välja bland i form av små färgglada elefanter, bilar, stjärnor m.m.

Till Ellis dop hade vi snäckor till de vuxna och små magneter i form av träfigurer till barnen. Denna gången får alla samma.

Kul är det i alla fall!

Skol- och dagispersonal strejkar idag så lilla Elli är hemma. Lika bra kanske för honverkar vara förkyld med snorig näsa, klet i ögonen och lite rethosta. Nu sitter hon inbäddad i vår lila fleecefilt och kollar på barnprogram. Lillebroren sover i sin vagn och jag ska jobba lite om jag hinner.

Det är en vacker dag med solsken och en promenix vore mysig, dock är Akis inte så förtjust i att ligga i vagnen annat än när han sover. Kanske får bli en runda med bärsjalen i så fall. Fast Elli kanske borde stanna inne förstås... vi får se.

Var hos doktorn med lillskiten igår, hon sa att han såg hur frisk och fin ut som helst, inga indikationer på problem utan kräkandet beror nog på allt studsande han har börjat syssla med på senaste tiden. Precis som jag trodde. Vi rekommenderades en annan ersättning, antireflux, och sedan Max började dricka den igår vid 14.tiden så har han inte kräkt alls. Känns helt otroligt! Dessutom äter han både mer och oftare än förr så snart är han nog en riktig liten tjockis. Var tredje timme vill han ha mat nu, dagtid, och minst 180 ml. Inte illa. Samtidigt drog han ut lite på matningen inatt (han åt klockan 20, 01.30, 05.30 och frukost vid 8.30) så det går åt rätt håll. Längtar till dagen då ett till av nattmålen stryks, det vid 05.30 hade jag gärna sluppit...

Elli kom in till oss inatt och la sig i mitten så när Maxen började strula runt vid sextiden så blev det en aning problematiskt. Dels låg både Aris och Elli och snarkade som små grisar, vilket störde Akis, och dels fick jag inte plats med honom på den fjärdedel av sängen som hade blivit över. Så jag tog den lille och gick och la mig i Ellis rum, där var det så tyst och mörkt och efter en stund lyckades jag få Akis att somna, men bara om han fick hålla i min hand, gullskiten. Vid halv åtta vaknaden han pigg och glad och det var bara för mig att gå upp.

Hoppas att ni får en fin dag!

Lille grinolle har antingen något form av problem eller så är utvecklingsfasen från helvetet här. Det är illskrik (har aldrig hört liknande!), dålig sömn, massa kräk (hela tiden, helt sjukt!) och uppenbar magknip emellanåt (han spänner kroppen i en båge bakåt när han matas, men bara ibland). Imorgon ska vi till Chania för att registrera honom på konsulatet så vi tar en sväng om hos doktor Popi för en liten koll och pratstund. Kanske borde vi byta hans ersättning? Men den är avsedd för kolikbarn och torde därför vara bland det mildaste man kan hitta på marknaden... Idag knölade han runt i sin vagn när det var sovdags, i över en timme stod jag och vagnade, så fort jag lät vagnen stanna så skrek han. Helt otroligt. Till slut tog jag upp honom, tänkte att han inte var tillräckligt trött kanske men då slocknade han som ett ljus och sov i min famn i över två timmar - omöjlig att få liv i. Det är så synd om honom. Mellan varven är han såklart en liten solstråle som ler och "pratar" på. Tur det.

På lördagkvällen droppade vi av en sovande lillMax hos sin yaya också gick jag, Aris och Elli på barnfest i byns aula. Det var maskerad och Elli var en liten jordgubbe, hur söt som helst! Alla hennes kompisar var där och det dansades och busades så att svetten rann på de små gullisarna. Dock började festen inte förrän nio så Elli var slut som artist redan efter en och en halv timme. Då hämtade vi Maxen igen och åkte hem och sov. Det fick mig att tänka på att det snart är karneval, sen är det påsk och då kommer mamma först, sen pappa och sen alla grekiska släktingar för dopet, jihoo! Sen är det maj och då är det basically sommar.

Jag vet hur jag klagar på värmen om sommaren. Hur jag går omkring naken här hemma och längtar intensivt tills jag kan gå omkring med kläder igen - som en vettig människa. Svetten lackar och inget annat än iskalla duschar duger. Två av fem somrar här har jag dessutom varit gravid och det har inte förbättrat situationen direkt.

Jag försöker komma in i den där känslan, av att det är så varmt överallt att det är omöjligt att fly. Hur jag än försöker så kan jag inte få fram obehagskänslor. Som jag längtar efter sommaren nu. Inte för att här är iskallt, jag tror inte att man kan tycka att 15 grader är iskallt om man kommer från Sverige. Problemet är att lika svårt som det är att kyla hus på sommaren, lika svårt är det att värma dem om vintern. Om det är 15 grader ute så är det kanske 16 inne, och det är kallt som tusan... Jag har så många lager kläder på mig och fryser ändå, det är så jäkla jobbigt. Särskilt eftersom jag kånkar omkring på en minst lika välklädd bebis hela dagarna. Idag har Maxen på sig två bodies, strumpor, en veloursparkis med inbyggda fötter, raggsockar och kofta. Sedan är han alltid inlindad i en fleecefilt och har ofta en liten mössa på huvudet. Inomhus alltså. När det är 15 grader ute. Åh, det är så absurt.

Vet ni att Grekland spenderar mer energi på uppvärmning av hus än vad Sverige gör? Det är sant, så välisolerade är husen här. Helt sanslöst.

Vi har vår öppna spis på nedanvåningen men lika mycket som den gör för mysfaktorn, lika lite gör den för uppvärmningen av huset. Bara om man står alldeles framför den värms man så där står vi ofta om kvällarna. Maxens vagn står alltid framför öppna spisen när han sover. På ovanvåningen är det okej, för där har vi elelement i sovrummen. Vi har dock inte fått elräkningen än och det är nog tur. Jag vet att när jag stänger av elementet på morgonen så tar det inte många minuter förrän rummet är iskallt. Badrummet är förstås alldeles iskallt alltid.

Nästa år ska vi ha ytterligare en värmekälla här nere, en gasvärmare kanske, eller en vedspis som vi hade i gamla huset.

Halva februari har dock passerat nu så tar vi oss bara igenom mars så är vi i hamn sedan. Då är det full vår, värmen är på väg och allt annat härligt som sommaren för med sig. Mmm... längtar!

Hjälp vad jag är trött. Min lille man har lagt sig till med en ny vana, en vana jag inte uppskattar alls. Han är morgonpigg. Han tycker dessutom att morgonen börjar runt klockan 4 på natten. Igår somnade han vid 19.30, kanske lite tidigt, men han var jättegnällig och trött. Han åt sitt första nattmål vid midnatt, när jag gick och la mig, men somnade direkt igen. Vid två vaknade han och skulle strula, men då visste jag att han omöjligt kunde vara hungrig redan, jag vill dessutom inte lära honom den dåliga vanan att äta stup i kvarten när det är natt. Var fjärde timme får bannemig räcka. Han somnade om efter kanske tio minuter, pjuh! Vid fyra vaknade han igen och fick ersättning och ny blöja. Somnade om. Klockan fem vaknade han och var pigg. Inte hungrig, inte nergjord, bara vaken och arg för att han tvingades vistas i mörker. han borrade runt med sitt lille huvud och gnydde, gnydde, gnydde. Jag testade allt. Hans säng, vår säng, på mage, på rygg, på sidan, i min famn (där sov han i tio minuter, men jag tvungades sitta upp så då förlorade hans sömn ganska mycket av sitt syfte), på min mage, på kudde, utan kudde osv osv. Vid 06.45 var jag så trött, men gav äntligen upp alla försök att somna den lille marodören. Han fick också en flaska ersättning som han slukade glupskt.

Jag kom ner till den kalla nedervåningen och försökte fixa en brasa, men dels fick jag inte riktigt rätt på det och dels låg lille Maximonster och skrek i soffan medan jag gjorde allt för att få till brasan så snabbt som möjligt. Så fort han inte fick studsa på mitt knä så skrek han. I knät, dock, så skrattade han. Jag börjar ana ganska själviska och manipulativa tendenser...

När Elli och Aris åkte så somnade Maxen till slut i sin vagn, då var klockan 8.30 och Max hade varit vaken mer eller mindre sen klockan fem.

Utöver detta så har han pruttproblem och visar tendenser på magknip vilket är mycket konstigt. Han får samma ersättning som alltid och har inte haft megknip på nära två månader...

Jag försöker skriva men ögonlocken klipper. Hade det inte varit för att jag måste vagna Max var femte minut och dessutom fylla på brasan med pinnar ganska ofta så hade jag utnyttjad denna tid till att sova. Men det är liksom ingen direkt poäng.

Idag längtar jag tills Max är en dekadent tonåring som sover till fyra på eftermiddagen...

Ett par gånger om året så visar de teater här i byn. En liten kretensk teatergrupp reser runt och spelar. Kul inititiativ tycker jag! Eftersom det så sällan händer något här så samlas folket och centrums aula fylls. Igår kom gruppen och denna omgång så stod Strindbergs muntra pjäs "Fordringsägare" på menyn. Kul! Mindre kul att det inte kom fram förrän halvvägs in i pjäsen att Aris trodde att Strindberg var norrman och hette Stringberg. Jag retade honom resten av kvällen för att vara skamligt outbildad, en anklagelse han inte tar lätt på. Jag fortsatte med att säga fel på alla gamla greker och undra om de var turkar eller kanske italienare. Mycket roligt. Tyckte jag.

Strindberg är ju inte särskilt känd för sin lättsamhet och i slutet, när Adolf dog, så visades detta ganska så brutalt med en massa blod och så och grekerna kände sig deprimerade och smått chockade efteråt. Aris tog ett djupt andetag när vi kom ut från aulan och halvskrek "Fresh air! You depressive scandinavians..!". Fast vi höll båda med om att det var en bra uppsättning med goda skådespelarinsatser.

Ironiskt dock att den första Strindbergpjäsen jag ser är på grekiska. Men det tyckte Aris var en bra balans. Undra på...

Spännande grejer på gång. Inte crazyspännande, men lite lagom spännande. Ni får veta när det är i hamn.

Vi är familjen skärm här hemma på kvällarna. Elli har sin bärbara DVD-spelare där hon kollar Pippi eller Bambi eller Askungen eller Babar eller liknande. Aris brukar lägga beslag på stora TV:n, just nu visas det fotboll där. Själv sitter jag med datorn, som ni ju märker. Det är lite sorgligt kanske, men efter lek, bus, mat och kel så brukar det bli såhär någon timme innan läggdags. Skönt tycker vi alla som är ganska trötta (utom möjligtvis Elli). Lilleman sover. Jag hade tänkt hålla honom uppe till åtminstone 20 ikväll men han var så gnällig så jag hade inget val än att lägga honom. Med tanke på hus snabbt han somnade så var det tröttgnäll och då är det såklart lika bra att han får sova. Blir väl ännu en tidig morgon imorgon... börjar bli van.

Jag gick en prommis med Maximos tidigare idag. Stoppade ner honom i bärsjalen och traskade runt i byn. Det var tunna moln på himlen och perfekta 16 grader, underbart! Synd bara att det är typ samma temperatur inomhus.

Vidare har Maxen suttit i sin barnstol för andra gången idag och det gick fantastiskt bra. Jag minns att när Elli fick testa första gången så bara föll hon ihop som en liten geleklump - och då var hon drygt FEM månader! Maximos är en hel månad yngre men sitter jättestadigt. Jag kände det från början, att han är en annan typ än syrran. Spänstigare liksom, och lite tunnare. Det betyder dock inte att han är tunn, bara att Elli var en liten köttbulle. Hon var så sjukt go som bebis alltså, helt rund och med multipla fettvalkar på låren. Åh vad jag älskar de små glyttarna..!

Jag förstår mig inte på min bebis ibland. Han har verkligen blivit ett gulltroll av sällan skådat slag, men ibland går han mig ändå på nerverna. Imorse till exempel...

Strax innan klockan sex vaknade han, och då hade han ätit senast 2,5 timme tidigare, så han var liksom inte hungrig. Han bökade och gnällde milt och efter en halvtimme tog jag honom till min säng och la honom tätt intill mig med nappen inproppad i hans lille mun. Låter mysigt. Är mysigt. När han ligger lugnt och sussar... Men Max ville inte sussa, jag testade allt, magläge, ryggläge, buffar på rumpan, helt stilla, vaggning osv. Han slöt ögonen bara för att fem sekunder senare fortsätta sitt bökande. Han la sig inte förrän vid 21 igår så han hade nattsömn kvar. Tyckte jag i alla fall (vanligtvis blir det tolv timmar per natt med två matbreak). Strax innan sju fick han i alla fall en flaska ersättning och då kändes han tung för en liten stund, men sömnen uteblev.

Vid halvåtta gick Aris upp, men jag låg envist kvar med den lille bökgrisen, "han måste ju verkligen somna om snart!". Aris tar hand om Elli på morgnarna, klär henne och tar henne till dagis. Så om Maxen bara sover så kan jag också få trevliga sovmorgnar...

Klockan halv nio tände jag i taket, för då hade gnällpitchen i Maxens röst eskalerat och jag insåg att det faktiskt var riktig morgon och dags även för mig att stiga upp. Jag vek en massa tvätt och Max låg och log mot mig, nöjd över att äntligen kunna se någonting och slippa ligga och gurgla i mörkret. Så fort jag tilltalade honom började han skratta. Tacksam liten skit!

Strax innan jag hunnit vika all tvätten så ville Max inte ligga mer, han ville kramas. När jag lyft upp honom och kommit ner på nedanvåningen märker jag hur han börjar gäspa och gnugga ögonen. Han bli lite slapp i kroppen och lägger sitt lilla huvud på min axel. Jag lägger ner honom i vagnen med nappen och han slocknar på fem sekunder.

Allt han ville var att få upp mig, sen skulle han tydligen sova vidare. Schysst. Verkligen.

Jag började med förberedelserna i god tid. Redan vid fem-tiden duschade jag, fixade hår, make och valde kläder. Allt till tonerna av Maxens glada joller. Han hade knappt sovit på hela dagen (vaknat direkt efter att jag stuckit igår och hållt sin buttre far sällskap, haha) och hade massor av energi. Tur för mig att energin var positiv och bestod av leenden och joller. Jag kände mig laddad inför kvällen som skulle börja redan vid 20 med middag på ett trevligt hak.

Vid 18 somnade Max till slut, antagligen helt utmattad.

Vid 20.30 var vi på haket och beställde massor av mumsig mat. Det var ganska trevligt, men skulle kanske inte säga att det var fantastiskt. Det var dessutom lite kallt och det är alltid obehagligt. Maten var fantastisk och jag var väldigt hungrig så det åts länge och med god aptit. Jag tog anthotiro- och soltorkad tomatfylld kycklingfilé som huvudrätt, ljuvligt!

Efter maten hade klockan hunnit bli 22.30 och vi kände oss nödgade att fortsätta trots att vi egentligen var proppmätta och trötta. Man går liksom inte hem en lördagkväll klockan 22.30, särskilt när man för en gångs skulle lyckats ta sig ut från huset.

Vi gick vidare för en drink på byns enda öppna bar. Efter en halvtimme gav vi upp, vi ville båda hellre hem. Jag kom hem strax efter 23, lagom till att Max vaknade för sitt första nattmål, så Aris jobb hade varit väldigt lätt.

Jag svepte in mig i en filt och satte mig i soffan med mjuka, varma Maxen, som drack sin mjölk i drömmarnas värld. Som jag njöt. Jag sa till Aris att ibland är det mest skönt att lämna hemmet bara för att kunna komma tillbaka och uppskatta det ännu mer. Han skrattade. Min lille Max, en sån ljuvlig liten sak alltså...

Maxen sov hela natten fram till klockan sex, så det blev en tidig start idag. Känner mig lite lagom sliten. Nu står Elli och vill leka så det är dags att stänga ner datorn.

Hoppas ni får en trevlig söndag.

(Här hade jag tänkt slänga in en bild från igår, men datorn har hängt sig så den får komma senare. Ellis tålamod är helt slut.)

Och var sitter jag? Jo, på hotellet, i lugn och ro, redo att jobba lite. Jag tänkte skippa det idag eftersom jag fick gjort lite i morse medan Maxen sov, men så frågade Aris bara NÄR jag kunde sticka iväg idag, inte OM, så jag tog såklart tillfället i akt. Han bad mig försöka somna Maxen innan jag stack och det gick, så han kommer ju inte tröttas ut direkt, men ändå. Han ville att jag skulle somna honom på ovanvåningen så att han skulle kunna dammsuga där nere utan att väcka den lille. Stanna hemma med barnen, plus dammsuga? Kanske borde jag känna det som kritik mot mig att han tycker att det behöver dammsugas, men jag kan omöjligt ta det så. Jag känner mig bara sjukt glad!

Vidare ska jag ut ikväll, med Emmanuela. Jag frågade svärmor vid lunchen om hon kunde ta hand om Max över natten, men då vände sig Aris nästan surt om vid lunchbordet och sa att "han skulle ju vara hemma". Han menade att han såklart skulle ha båda barnen själv. Det blev tyst i rummet och blickar for runt. Jag höll dock masken och sa att det såklart var det allra bästa. Svärmor gapade men sa inget.

Mirakel sker alltså. Underbart!

Så märkligt ändå att bli så fullt uppbackad av alla jag pratar med, när jag samtidigt känner mig så oerhört överkörd här hemma ibland. Man har verkligen olika verklighetsuppfattning.

Jag drog iväg efter att A kom hem idag, han kom desutom hem lite tidigare än vanligt vilket var tur för jag var på gränsen till psykbryt efter att ha försökt somna lillMaxen hela dagen utan att lyckas. Jag hade precis matat honom med en full flaska ersättning så jag visste att allt var lugnt på matfronten för några timmar framöver.

A kom hem och jag packade ihop laptopen. Sa att jag skulle till hotellet för att arbeta ett par timmar i lugn och ro, sen drog jag. Maxen satt och gurglade i sin gunga och A dolde sin förvåning ganska illa, men han gjorde ändå sitt bästa. Jag tänkte vara borta i två timmar ungefär, får väldigt mycket gjort på två timmar om jag jobbar effektivt och så blev det. Mitt mål är att skriva 2-3 texter per dag, i timmar räknat mellan 1-3. Jag fick under dagen ihop 4 texter, 1,5 timme effektiv tid på hotellet och sedan lite fem minuterspass här och där mellan vagning och lek med lillen. Sjukt nöjd!

När jag kom hem sen kände jag lust inför att vara med barnen, inte irritation över gnäll och ovilja att somna. Jag sa till A att jag behöver ett par timmar om dagen på det viset, fri från hem och barn och möjlighet att jobba ostört. Det var väl inte direkt något han var så jättesugen på, men förhandlingarna är inte slut.

Man får ibland köra på med samma medel som man blir bemött, det går inte att leka diplomat i all oändlighet.

Take it!

Fick en fråga bland kommentarerna huruvida det finns föräldradagar att ta ut i Grekland.

Det är helt upp till ens anställnig. Är man anställd i statlig sektor, eller någon annanstans med fullgod försäkring så finns det dagar att ta ut. Men de är vanligtvis inte så många och ersättningen är mager. Jag får inte en krona av den grekiska staten för att gå hemma med mitt barn för jag har aldrig varit officiellt anställd någonstans.

Dessutom har jag en man som inte fattar en suck av jämställdhet och därmed tycker att jag väl får ta och jobba om jag vill ha pengar (hur det skulle gå ihop vet jag inte, men han tycker väl att jag kan lämna min bebis hos hans mamma om det nu är så viktigt för mig att ha egna pengar). Han betalar alla våra fasta utgifter som hyra, el o dyl. Går vi ut och äter betalar han också och behöver vi handla och jag är pank så pungar han ut.

Men vill jag köpa en ansiktskräm, eller en resa till mitt hemland, så får jag fint ombesörja de utgifterna själv. Inte mig emot egentligen, men då kan man väl tycka att han kan vara hemma lite mer och hjälpa till med ungarna så jag får en chans att jobba. Det är ju våra barn, tycker jag. Inte mina och hans mammas. Efi är toppen, men Maxen är bara fyra månader och bör vara med sin mamma och pappa i längsta möjliga mån. Det kommer en dag då han kommer att spendera mycket tid med sin yaya, men jag tycker att det är för tidigt att lämna bort honom på daglig basis.

Idag har lilleman gnällt i ett och jag har inte lyckats få gjort ett enda smack. Mitt konto ekar tomt och det ger mig en känsla av att sitta i fängelse, det är förödande för självkänslan!

Jag borde tala med honom va? Förklara sakligt hur det ligger till, att man måste dela lite jämnare på sysslorna för att det ska vara rättvist. Jag hade gärna hjälpt till med hyran om jag hade haft en chans att få in en stabil inkomst. Såklart! Synd att min man inte är typen man kan diskutera med. Det är helt jävla omöjligt.

Ibland saknar jag Sverige mer än annars. Idag är en sån dag.

Så trött, så trött.
Så pank, så pank.

Och lite hopplös.

Dålig dag.

Vi döper Maxen den 30:e april, det har jag kanske nämnt? Tjaa... just nu är livet så stillastående och långtråkigt att jag måste upprepa mig. Det finns inget annat att skriva.

Mamma bokar nedresa idag och det fyller mig med sådan lycka. Obeskrivlig. Aldrig har jag längtat efter henne som jag gör nu. Pappa bokar nedresa i slutet av månaden, inför det är jag lika lycklig. Det ska bli så oerhört kul att få ner dem. När sedan dopet är slut och två resp. en härliga veckor med mamma och pappa har tagit slut så är det inte långt kvar till sommaren. Sommar innebär mamma igen, sol, bad, lek och mysiga kvällar i byn. Åhåhåh vad jag längtar! Sen åker jag med barnen till Sverige, det kommer att ha gått ett helt år sedan sist då, alldeles för länge, men det är inte så lätt längre. Två barn innebär både extra jobb och extra pengar. Pengar som är svåra att få in eftersom ens tid med två barn är så begränsad. Ond cirkel. Fast de är helt klart värda det och allt annat.

Maxen ligger här bredvid mig med sitt babygym. Han jollrar högljutt och sparkar som om det inte fanns någon morgondag. Ibland kräks han upp lite mjölk och då gurglar han glatt med det och gör små bubblor i sina mungipor. Han är så olik Elli som bebis. Hon låg alltid platt stilla, orkade sällan lyfta ens sin hand. Maxen sprallar som en tok. Han stöder sig ivrigt på sina ben när man håller upp honom och kämpar med att lyfta huvudet om han ligger ner. En liten sprallgubbe.

Jag har hävdat att Maximos är lik min lillebror. Ser man Måns idag är det kanske inte lika uppenbart som det är för mig som minns honom väldigt tydligt sedan han var bebis. Det är exakt samma ögon och EXAKT samma näsa, samma färger med. Bara munnen är olik.

Döm själva

Nu är läget stabilare här hemma. Jag är halvdöv, men annars vid ganska gott mod. Solen skiner igen och värsta kylan har lagt sig. Det finns hopp.

Sitter och drömmer om våren och sommaren, lillemans dop med tillhörande släktståhej, en resa till Sverige i juli/augusti och i allmänhet bara sommar på Kreta med mina små gullungar. I år har vi förhoppningsvis AC hemma vilket kommer att göra sommaren betydligt lättare att ta sig igenom. Dessutom kommer jag inte att vara gravid, bara det! Så roligt det ska bli!

I måndags hade jag feber och i tisdags vaknade jag tidigt på morgonen med fruktansvärd öronvärk. Tog två panodil och lyckades sova lite till. På morgonen dumpade jag lille Akis hos son farmor och gick till doktorn. Efter två timmars väntande blev jag till slut utskriven antibiotika, örondroppar och halstabletter (ja, jag hade hosta med). Jag gick hem för att ta mina mediciner och lite mer värkstillande och en kvart efter att första omgånden örondroppar hade applicerats så började det knastra i örat. Smärtan jag kände går inte att beskriva, men jag låg på golvet och bad omväxlande till gud och efter att mamma skulle komma och hjäpa mig. Smärtan var helt i klass med förlossningssmärtor, alldeles fullkomligt vidrigt var det. Kort därefter började örat läcka blod och var, något som det har gjort sen i många dagar. Ontontont...

Idag är jag iaf feberfri och ontet är borta. Jag är fortfarande döv på ena örat förstås, men det kan jag leva med.

I övrigt är här kallt som fan och jag är väl inte på mitt bästa humör direkt. Den stora meningslösheten har bitit sig fast i min fragila själ.