Elli är ju en aning sen med att tala. Hittills har det varit mam (tidigare mnjam), boff (hund) och pappa (pappa, sko, lampa). Förståelsen har förstås varit större.

På bara några dagar säger hon nu wowow för hund, mamam för mat fortfarande, pappa för pappa, pappou för farfar (vilket är helt rätt!), pappa/pappou/pappoutsi för sko (pappoutsi är dessutom helt korrekt), mjääm för vad katten säger, pwapwap för vad ankan säger, och det senaste yaya, som betyder farmor. Ordet mamma lyser dock med sin frånvaro även om hon pekar på mig när jag frågar var mamma är. Hon vet också är Elli är hon själv. Hon älskar att titta på fotografierna jag har hängt upp på väggen, hon springer fram och pekar upp och säger "Pappou!" och när jag lyfter upp henne så pekar det lilla fingret rakt på farfar. Sedan börjar jag fråga: var är yaya?, Var är Panajota? Var är pappa? Var är Efterpi? och hon sätter dem allihopa. Bara när jag frågar var mamma är så gör hon fel. Då pekar hon på sin mormor. Hon säger också med frågande tonfall "Baepappa?" varje gång Aris går och det betyder ungefär "Var är pappa?" eller "Var ska pappa?".

Nu när jag tänker efter så försöker hon faktiskt säga Panajota också, jag minns inte exakt hur för det är så nytt, men något i stil med Atota. Ja! Också dada såklart vilket är grekiskans ajabaja, det har faster Eftihula lärt henne, men precis som med ajabaj har det blivit en lek. Hon skriker "Dada!" och springer iväg med gnistrande ögon mot olovligt mål.

Så, det går åt rätt håll och det är så fruktansvärt mysigt att höra förståeliga ord från den lilla människan. Stoltheten vet inga gränser. Min lilla dotter. Helt sjukt härligt.