Jag pratade nyss med pappa i telefon. Ett samtalsämne var det här med husdjur. Pappa har efter många år som hunduppfödare fått nog av ansvaret som följer med djur, och jag förstår honom. Jag är uppvuxen med husdjur, allt från marsvin till hund, häst, fåglar, möss, kaniner, katter och höns. Bland annat. Jag älskar verkligen djur, särskilt häst och hund kan jag sakna, men jag har aldrig varit den ultimata husdjursägaren. Vissa dagar orkar jag liksom inte bry mig, och ett husdjur behöver samma varma omvårdnad vareviga dag så till slut har jag alltid tröttnat. Jag har också efter alla dessa olika typer av husdjur insett hur mycket tid de verkligen tar och vilket engagemang de kräver. Det är som att ha barn faktiskt, fast utan de superstarka band man får till ett barn - det är det enda som inte går att jämföra. Alla husdjursägare där ute som påstår att de älskar sina djur som vore de ens barn - jag förstår deras känslor, men det går verkligen inte att jämföra, tro mig.

Vissa dagar tjatar jag om att skaffa en liten hund, en nätt sak som kan springa lös och leka med Elli. Husdjur tror jag är en mycket nyttig ingrediens i ett barns uppväxt. Men Aris är emot, dels för att vi redan har en hund - ett muskelmonster som tyvärr inte går att ha nära en person under 8 år (han bor numera hos svärmor där han får bättre omvårdnad), och dels för att ett av mina krav är att den skulle få bo inomhus. Aris är av den gammeldagsa grekiska åsikten att djur inte bor tillsammans med människor, de är smutsiga och oberäkneliga. Och att skaffa en hund som ska stå bunden utanför huset året om har jag absolut inte hjärta att göra. Så det får vara.

Pappa berättade om hur han vissa morgnar njuter av utsikten av en hel rådjusflock som ligger och vilar eller strosar runt och betar på gräsmattan utanför hans sovrumsfönster. Och om Korre, ekorren som skuttar omkring på grenarna utanför köksfönstret. Och lille Skutt, kaninen, och den lille katten som stryker omkring huset. Och alla de förbannade mullvadarna, haha! Då känner jag direkt att det är så jag älskar djur som allra mest, i sin naturliga miljö. Hur underbart det än är att gosa in näsan i en mjuk kattpäls så är det ändå häftigare att se katterna jaga möss på klipporna under varma sommarkvällar. Det är kanske skyttens kärlek till frihet som tar överhanden. Eller kanske lathet.

Hos svärmor får dessutom Elli många möjligheter till djurumgänge. Hon föder nämligen upp kaniner och getter och får och ankor och grisar och höns. Alla äts upp så småningom, men även det är ju egentligen en naturlig del av livet, och kanske är det ett vettigare sätt att växa upp än att lära sig att köttet man äter kommer från kyldisken i mataffären. Just nu har svärmor kaninungar och Elli och Panajota leker med dem varje dag efter lunchen, en liten stund innan de åker tillbaka till sina mammor i de rymliga burarna nere på gården. Jag tycker att det är ganska fantastiskt.