Åh! Inatt födde våra vänner fram sitt andra barn, en liten pojke som ska heta Antonis. Jag har berättat om denna familj tidigare. De har en dotter som kallas Gogo, hon är en månad äldre än Elli och föddes med hjärtfel. Det har varit många turer till specialistläkare i Aten, massor av oro och försiktighet och enorma summor pengar som har spenderats på detta lilla flickebarn och när jag har dragit runt Elli till stranden och på resor och ut i kyla som värme så har lilla Gogo tvingats leva ett överbeskyddat liv i hemmets lugna vrå. Hon har varit mycket mammig och krävande och hennes mamma Roula har inte fått många minuter för sig själv sedan Gogo föddes då hon klängt på sin mamma ända in i sömnens rike. Hon har inte stått ut med att lämnas ensam ens i några minuter.

Så blev Roula gravid igen förra sommaren, hon närmar sg redan 40 så hon kände väl att hon ville skynda på lite innan det fanns risk att det skulle vara försent. Pojken som växte i magen blev mest ett stressmoment. Hur skulle hon orka och hinna ännu ett barn? Dessutom skulle Gogo opereras inom snar framtid och det var en svår och farlig operation och oron var såklart stor.

Operationen drog ut på tiden och samtidigt närmade sig förlossningen. Inte förrän i slutet av januari fick de äntligen ett datum och operationen gick över all förväntan. I 10 dagar låg Gogo på sjukhus och det var förstås väldigt svårt för henne och hennes föräldrar, men flickans hjärta lagades och det var huvudsaken. Hon passade på att glömma hur man går medan hon var inlagd. Det tycker jag säger en del om hur traumatiskt det hela var för henne. Och för Roula som var van vid att ha flickan på sig 24 timmar om dygnet brast nästan hjärtat.

Igårkväll vid tio började värkarna och de stegrade snabbt i både täthet och styrka. Strax efter ett i natt var de på plats på kliniken och en timme senare föddes lille Antonis. Gogo hade tvingats stanna kvar i sin farmors omvårdnad och Gogo är inte lätt som Elli utan hade skrikit efter sin mamma och pappa oavbrutet i fem timmar innan hon somnade av utmattning. Aouch.

Roula var livrädd inför förlossningen och inför sonens hälsa såklart. Men pojken är frisk som en nötkärna, född tio dagar för tidigt med en vikt på 3100 gram. Han ser precis ut som sin syster i ansiktet, men medan Gogo är blondin så är Antonis, hittills i alla fall, svarthårig. Bedårande!

Roula satt där, så lugn och harmonisk med ett skimmer över sig som bara en nybliven mamma kan ha. Så vacker. Hon höll sin lille son och all den spänning och oro jag sett henne bära på de senaste åren var som bortblåst. Hon hade oroat sig över om hon skulle kunna känna något alls för den nye bebisen och många gånger ångrat ett andra barn eftersom Gogo behöver så mycket stöd och tid. Men när jag frågade om detta så sa hon att all oro hade varit i onödan. Hon var så lycklig över sin lille son och tidigare hade hon sagt att hon ville skynda hem så fort som möjligt för att ta hand om Gogo, men nu hade hon lyckligtvs ändrat sig och sa att hon skulle stanna ett par dagar i lugn och ro med pojken för att lära sig hur en nyfödd fungerar. Och för att återhämta sig lite såklart. Gogo togs ju ifrån dem från dag två och låg inlagd i 35 dagar så det är första gången de nu ska ta hand om en nyfödd.

Hon är lyrisk över att få amma och hålla den lille pojken. Och Kostas är förstås också jättelycklig, men allt det här har definitivt varit tuffare för Roula.

Jag är så oerhört lycklig för Kostas och Roulas skull. De har varit så starka och deras små barn är så fina. De förtjänar verkligen all lycka. Själv blev jag förstås rörd till tårar när jag fick se den lille. Det är inte så ofta jag blir det mitt bland en massa människor.