...
Jag fick en kommentar om hur jag kan acceptera att Aris inte kan ta Elli när hon är sjuk och ledsen på natten ens när jag är sjuk. Ett mycket vettigt ifrågasättande tycker jag, och som jag själv naturligtvis också gör när sådana situationer uppstår. Men jag har funderat och känner nog att jag får försvara honom lite. Kanske hade han kunnat försöka lite mer, men båda vet vi hur envis Elli kan vara när hon är på det humöret, och med ens han gick in till henne så eskalerade gråten, och ju mer han försökte lugna desto högre skrek hon. Vi visste båda att om jag gick in så skulle hon tystna direkt. Det är ett hårt slag mot hans ego, att inte kunna trösta sin febriga dotter (och när en mycket manlig greks ego såras så brukar det yttra sig i svordomar). Något som såklart kommer sig av att han sällan behövt, vilket i sig är en felhandling av oss båda. Med nästa bebis ska han få vara mer delaktig från början, så mycket är klart. Trots feber så var det också lättare för mig att hålla Elli än att lyssna på hennes gråt.
Sedan vill jag tillägga att i vanliga fall, när Elli är frisk, så brukar det gå bra även för honom att natta. Jag har ju varit ute flera gånger och när hon då har vaknat så har han lyckats bra med omsomning. Men en febrig Elli vill ha sin mamma, och hon tar inte hänsyn till mammans tillstånd. Och mamman sätter givetvis sin Elli före sig själv så långt det bara är möjligt. Och pappan tar i sin tur hand om mamman på ett exemplariskt sätt.
Så kom ångern! Men det gör inget och vi förstår alltihop. Det är inte enkelt alls det vet vi och särskilt jag som varit gift så länge!!!!Men du är så varm och rar!!!Det är en bra förutsättning för att klara mamma och hustrurollen!!Du måste ju få tappa tålamodet du också!!!!!tillåtet.OBS
Kraaaam
alla ville väl till mamma när man var liten och sjuk? jag kan inte komma ihåg att jag ville gå till pappa för att bli tröstad när jag var liten iaf. det kom senare, den kontakten med pappa. inget konstigt med det tycker jag.
Tycker inte ens en gång att du ska behöva förklara eller/och försvara din man. Förstår helt hur du kände efter den kommentarer. Har man inte/eller är man inte gift med en man från ett annat land, med en annan kultur och uppväxt kan det vara svårt att förstå.
Jag har följt din blogg sedan innan er dotter föddes och jag tycker du kämpar på superbra för att vara en ung svensk mamma långt bort ifrån sina nära och kära.
Det är jobbigt och ensamt ibland. Tycker jag i alla fall. Och man blir extra känslig när man är sjuk och lite nere. Då önskar man bara att ens egen mamma bodde längre ner på gatan. Och att själv få vara ett barn som tas om hand av sin mamma.
Stor Kram
Eva: Jag önskar kanske att jag tappade tålamodet lite oftare. Från vissa verkar det som att man nästan kan ta hur mycket som helst innan man exploderar...
Helena: Ja, för mig var det likadant, tror att mamman ofta är viktigare i dessa fall, men det beror ju förstås på att man i familjen har byggt upp det så, att mamman har varit mer närvarande från början. I en jämlik och "perfekt" relation så tar man 50/50, jag känner par som klarar det och det är ju avundsvärt kan jag tycka. Fantastiskt för barnen att växa upp på det viset. Men i vårt fall är mamman den mjuka och tålmodiga och pappan den skojige men lite mindre tålmodige. Lite gammeldags för en modern svensk idag kanske, men här fullständigt normalt och mycket svårt att bryta.
Karro: Sjukt skönt att ha nån som kan förstå och har upplevt samma saker. Precis så som du skriver - så är det. Stor kram till dig med!
Jag önskar ofta att jag bodde "lite längre ner på gatan", så att jag kunde ropa högt: pannkakorna är färdiga flickor, kom och ät!
Snart blir det pannkakor här i Sverige. Då ska det gullas och skämmas bort minsann.
Stora kramar
Tycker inte heller att du ska behöva förklara eller ens försvara din man.Jag tycker inte att man just i sånna situationer som tex ett sjukt barn ska behöva tjafsa med varandra utan istället göra d båda e bäst på.Ett litet barn vill ju bara ha sin mamma då d e sjukt(med undantag).Men jag utgår från mig själv o från min lilla son o många andra jag känner som d bara går med mamma.Jag tycker inte alls att d är fel...tar man själv tröstandet o nattningen i sånna situationer så kan.pappa i sin tur kanske leka o skojja till d..nåt som han kanske e bra på.Jag tror att vi ofta vill att d ska va lika mycket ansvar men med ansvar innäbär inte alltid att man måste ta varannan natt eller mata varannan gång..löjligt tycker jag..Tycker att varje familj ska va unik..lika unik som varje individ.Mår ni bra o hjälps åt på andra sätt så kn d inte vara mer än perfekt.
Utifrån allt jag läst o bilder jag sätt så verkar ni en underbar liten familj..
