Gårkvällen var full av besök och roligheter, alla fastrar och kusiner kom och hälsade på och hade med sig välgörande choklad. Likaså vännen Zoe, så kvällen gick riktigt fort och innan vi visste ordet av så var det dags att hoppa i säng.

Febern verkade ha försvunnit och första timmen var lugn. Men sedan började gråten och för första gången i sitt liv var Elli helt otröstlig. Det är verkligen en hemsk känsla att inte kunna trösta sitt barn och inte heller veta vad problemet är. Min man kan inte hantera sånt så han låste in sig i sovrummet och jag dansade och sjöng och försökte alla knep. Efter nån timme kom A ut igen och frågade om jag hade gett Depon (typ Alvedon), vilket jag inte hade gjort eftersom Elli inte hade feber längre. Det verkade dock inte spela nån roll och två sekunder senare fick hon sina Depondroppar. Konstigt nog lugnade hon ner sig omedelbart efter det och somnade till slut. Stämningen mellan oss vuxna var kanske inte den bästa och eftersom jag ville sova med Elli så valde jag dubbelsoffan i vardagsrummet istället för vår lilla 1.20-säng.

Såklart vaknade hon och var lika otröstlig vid flera tillfällen under natten så jag har inte fått många minuters sömn, men Elli fick tillräckligt till slut i alla fall, och det är ju ändå det viktigaste.

Tempen i morse stod på 37.0 och Elli visar sig från sin allra bästa sida med skratt och bus i blick. Sjukdomen verkar vara miles away.

Men vi stannar ändå inne idag. Tar det säkra för det osäkra som man säger.

Tack för alla fina kommenterer. Hoppas att er natt var bättre än min.