Nu har det varit dött på jobbfronten ett tag, kanske är det bara några dagar, men det känns som en evighet. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån, men om jag bara är mamma hela dagarna blir jag fruktansvärt uttråkad och deppig. Elli vilar middag ett par timmar om dagen och det är under dessa två timmar - och enbart dessa - som jag kan göra något i hobbyväg, ja, eller städväg (vilket det oftast blir) för den delen. Elli är vansinnigt mammig just nu och skulle jag ställa mig och diska, eller få för mig att rita upp ett mönster medan hon är vaken så blir hon väldigt ilsken. Det ska vara lek och tjo för hela slanten, med fullt fokus på henne. Kalla mig bortskämd om ni vill men jag föredrar att bryta av dagen med ett par timmars jobb i lugn och ro. Då är jag dessutom en mycket positivare och tålmodigare mamma resten av dagen. Usch, det känns hemskt att erkänna, men det är faktiskt sant.

Det kan också handla om att jag fortfarande inte är i fas med min kvinnocykel, för det verkar som att jag blir deppig en gång i månaden - ganska exakt. Och aldrig fattar jag varför...