Igår var jag hos svärmor hela eftermiddagen. Vi satt ute på hennes stora terass, mitt i den milda vårsolen, och drack kaffe och tjattrade - jag och mina tre svägerskor, samt svärmor förstås. Barnen lekte runt omkring och stämningen var på topp. Pllötsligt berättar mellansystern Eleni att hon hade hittat ett Marabouchoklad när huset hade städats inför en ommålning några dagar tidigare. Ett flygplatschoklad på 250 gram! Chokladet var fortfarande intakt eftersom några i familjen fastar (läs framför allt: Emmanuela (även kallad choladmonstret) fastar) och svärmor sprang rakt in i huset och la det under näsan på mig när hon såg min rovdjursblick. Hur man ens kan glömma bort ett Marabouchoklad är för mig helt obegripligt, men det kanske har att göra med att jag är svensk, bosatt utomlands. Men ändå.

En halvtimme tog det inna chokladet var slut. Eftihula och Emmanuela fastar, Eleni var inte sugen och svärmor har en form av åldersdiabetes och äter inte choklad (så andra ser det i alla fall). Så jag, Panajota och Elli åt de 250 grammen choklad tillsammans. Elli stod för en bit och Panajota en rad. Alla skrattade, men jag skyllde på att det skulle smälta bort i solen om jag inte åt upp det fort.

Det var som att komma till himmelriket.