Sitter och kollar på SVT:s Luciafirande och huden knottrar sig. Jag gick alltid luciatåg som liten, både på dagis, i skolan och med kyrkokören. Jag var till och med lilla Lucia ett år, för jag hade längst hår av alla, samtidigt som jag var kortaste flickan i gänget (ända upp till åttan ungefär). Jag minns att jag stod där framme i kyrkan och kände mig jättefin, men plötsligt blev jag så hemskt kissnödig och fick mima detta till mamma som satt på första parkett. Hon fick gå fram till lilla Lucian mitt under det stämningsfulla firandet i den fullsatta kyrkan, ta henne i hand och springa ut på kyrkogården där jag fick sätta mig och kissa i ett hörn. Jag var väl runt 7 år skulle jag gissa, definitivt lågstadiebarn i alla fall. Sen fick jag gå in och ställa mig längst fram i kyrkan igen och som den teaterapa med ett självförtroende bara en sjuåring kan besitta log jag charmigt tillbaka till alla gamla tanter som log mot mig från sina bänkar.

Jag kan alla luciasånger som ett rinnande vatten och jag fullkomligt älskar denna högtid. Den är så laddad med varma, lyckliga minnen, förknippad med jul och födelsedag, anträdande lov, en glad mamma som klär luciakronan, eller fixar det finaste och tjockaste glittret och bakar gula bullar, och en pappas varma famn om kvällarna framför TV:n. Farmor och farfar kom alltid och tittade och farmor var stoltare och mer engagerad än någon annan. Farmor var förretsen alltid väldigt närvarande under min uppväxt och en dag som denna, men luciasånger i bakgrunden, så saknar jag henne.

Nu sjunger de "Tänd ett ljus" och tårarna strilar sakta ner för mina kinder, vad skulle jag inte ge för att få vara sju år igen för en dag? Jag skulle helt klart välja den 13:e december. Mina egna barn kommer inte att få samma känsla för Lucia och jul som jag har, men jag hoppas innerligt att de kan bygga egna minnen kring andra högtider och tillfällen som blir minst lika fina.