Igår hade mitt lilla hjärta namnsdag, dvs det stora lilla hjärtat - Eleftheria. Hennes namn betyder frihet och hon delar namnsdagsfirande med både sin farfar och lille kusin, de heter båda Eleftherios (Lefteris).

Jag vaknade och sa grattis till lillan och körde henne sen till dagis. Därefter dumpade jag lille Akis hos sin farmor och fortsatte färden tillsammans med Emmanuela mot Chania. Jag körde hela vägen plus inne i stan (applåder), utan problem. Härlig känsla!

Först körde vi ett maratonbesök på Jumbo som är en affär fullspäckad med allt från nödvändiga babytillbehör, leksaker, husartiklar och julprylar. Det var inte svårt att spendera 2,5 timme och 3000 spänn därinne, tvärtom hade jag gärna haft mer av både tid och pengar att spendera.

Vi for vidare in till stan för ett snabbesök, men jag kände att jag inte ville vara borta från lilleman hela dagen så efter en dryg timme i butiker och totalt fyra timmar i stan körde vi tillbaka. Själva färden tar ju lite mer än en timme i sig.

Så kom jag tillbaka med bultande huvudvärk (dras med en envis förkylning) och mottogs av en gnällig son som inte hade sovit på hela dagen (stackars svärmor...). Som tur var så somnade han så fort vi kom hem och jag misstänker att han är en riktig liten hemmanalle som känner sig otrygg borta. Jag drog på mig pyjamasen och var precis i färd med att slå mig ner i soffan med Elli och bara mysa.

Då knackade det på dörren. Xristina och lilla Artemis, Ellis faster och bästis kom med present. Så kul, tänkte jag och trodde att de kom för en snabbvisit, synd bara att huset ser ut som kriget... Jag kopplade fortfarande ingenting. Någon timme senare, när jag till slut tagit tag i mig själv och letat fram några chokladtomtar att bjuda på så knackade det på dörren igen! Där stof Eleni med Panajota och Lefteris med stort paket till lillan. Jaja, kom in med er. Jag rotade fram lite småkakor och städade undan det jag kunde från köket, så att vi kunde sitta där.

I många timmar stannade sällskapet, det snackades och lektes vilda lekar. Själv satt jag mest och iakttog, med bultande huvud och vansinnig på mig själv och Aris för att vi inte hade organiserat ett smack. Husförberedelserna uppfyller oss så till den grad att vi inte håller prdning ens på de mest basala sakerna.

Enligt tradition här så går man och hälsar på den som har namnsdag. Mamman ska då ha gjort fint hemma, inhandlat diverse sötsaker och ha kaffet redo hela dagen. Som ett kalas utan inbjudning, kan man säga. Jag kände mig verkligen helt värdelös... Men nästa år! Då ska de få se på andra bullar! Då blir det lussekatter och pepparkakor och chokladgottisar och kaffe och läsk och allt annat man kan tänka sig. Och ett stort, fint hem där allt är uppdukat på fina fat. Det svär jag på.

Själv fyller jag år idag, och tänk att jag helt hade glömt bort det. Det var inte förrän Aris bröjade sjunga för mig i sängen som jag mindes. Så mycket mer man uppskattar småsaker om man inte har några förväntningar. På Facebook har jag redan fått över 10 gratulationer, så jag känner mig redan väldigt uppvaktad.