Sjukhuset
Han hann få en halv påse dropp och typ 2-3 medicinomgångar innan kanylen slutade funka. Jag blev hysterisk och sa till Aris att vi inte skulle gå med på mer tortyr, vi är föräldrarna och någon måtta får det vara på smärtan man utsätter en liten bebis för. Han höll med, men något veligt. Maxen åt dessutom bättre så dropp behövdes inte längre. Till slut bestämdes det ändå att man skulle försöka hitta en ven igen. Jag bröt ihop och marscherade in hos sköterskan som skulle sätta den och började bråka, men de var stenhårda, sa att det inte fanns något annat sätt. Jag fick snällt vänta utanför igen. Jag satte mig på golvet i korridoren och grät medan Max blev stucken inne i doktorns rum och grät och skrek, helt hjälplös. Efter ca 20 minuter så ber jag Aris gå in och göra något, om inte få slut på eländet så åtminstone kräva en paus. Precis när han kom in i rummet så hade sköterskorna bestämt sig öfr att ge upp, alla vener de faktiskt hittade gick sönder när man försökte på in kanylen. Fem bomullstussar till samlingen. Jag sa då åt dem att det inte fanns en chans i världen att det skulle försökas mer, det var ju så uppenbart att det inte funkade.
Sedan fick han sina mediciner i sprutor istället, trots att han egentligen var för ung för det. En liten spruta i rumpan 2 ggr om dagen är väl bättre än sticktortyr... Jävla inkompetenta idioter, åååhr vad jag har varit arg dessa dagar.
Han har också fått masker att andas i, både syrgas och medicin (aerolin). Plus kortison och antibiotika.
I salen vi bodde stod fyra barnsängar och bredvis en fåtölj som gick att luta en aning bakåt. Där sov vi. Första natten var både jag och Aris där men andra åkte han hem och sov.
Läkarna var inte särskilt informativa men jag bestämde mig ganska fort för att försöka göra upplevelsen så bra som möjligt ändå. Vi delade rum med andra bebisar som hade samma sjukdom och det skapade en stark känsla av samhörighet. En mamma hade det tuffare än oss andra för hennes bebis var värra drabbad än våra. Hon är kvar än.
Max var trots allt en riktig muntergök när han inte blev stucken eller tvingad att andas en massa störig rök. Han log och jollrade och jag älskar det lilla livet så oändligt mycket. Min lille hjälte...
När de undersökte Maxen igår vid lunchtid så sa doktorn att vi kunde åka hem, att han var jättefin och verkade väldigt kry. Han hade tillfrisknat väldigt snabbt och än en gång fick jag höra att han är väldigt stark. Liten, men tuff. Vi blev nästan chockade, hade ställt in oss på att tvingas stanna åtminstone en natt till, men säkert fler. I glädjeyra packade vi ihop oss och fick mediciner utskrivna. Sedan åkte vi hem.
Jag har alltid varit ganska laidback som mamma när det gäller sjukdomar. Har inte velat överklä mina barn som många grekiska mammor gör (vi snackar vinteroveraller i 15 graders väder). Resten av vindern kommer jag n og sålla mig till den hysteriska skaran dock. Jag är van vid lilla Elli som aldrig har drabbats av något alls (förutom öroninflammation en gång). När alla henne dagiskompisar har insjuknat och fått stanna hemma så har Elli varit lika kry och pigg som vanligt. Lille Max verkar inte vara riktigt samma typ och nu krävs mycket åtgärder så att han inte åker på det här igen. Varma kläder och återhållsamhet med att träffa folk som är minsta förkylda.
Nä, ingen kul upplevelse på något sätt, men nu lämnar vi det bakom oss och är glada över att vi fick hjälp och att vår lille prins faktiskt är (typ) frisk.
Syrgas för att underlätta andningen.
Kel med pappi...
Till slut kunde han ha surgasmasken i sömnen, det underlättade väldigt. Han sov också bättre i sin vagn än den kalla stålsängen.
"Men, alltså... vad har hänt här?" Verkligen tur att bebisar glömmer fort. Själv kommer jag aldrig att glömma.
Äntligen hemfärd!
Men usch då, stackars er! Tur att han frisknade till såpass snabbt i alla fall. Det hela påminner mej om när min son var fyra år och vi var på besök i Grekland under sommaren och han fick salmonella. Fyra starka personer fick hålla honom för att de skulle kunna sätta på dropp hos en våldsamt protesterande fyraåring. Själv blev jag precis som du utkörd i korridoren. Sen slet han ut nålen och det hela började om från början. En tröst är att han inte verkar ha fått några men av detta trots att han var rätt stor, han har inga problem med att ta sprutor t ex. Så din lille Max har nog förhoppningsvis redan glömt alltihop...
Usch, läste med tårar i ögonen! Man kan bli ruskigt arg vid sådana tillfällen. Man vill ju bara ta sitt barn och springa därifrån. Själv kommer jag på mig med att alltid jämföra med svensk sjukvård osv. Kanske en myt, men jag känner större tilltro till vården här hemma. Förstår att du inte hade något att välja på :)
Kram på er
Usch, vilken pärs! Stackars lillkillen. Hoppas han håller sig frisk nu. Pussar till er allihop!
Gud vad ni har fått gå igenom! Det värsta är juh att man inte vet om saker och ting MÅSTE göras så som dom säger på sjukhuset. Maktlöshet när den är som allra värst. Men förstod du allt läkarna sa när Aris inte var där?
Jadu, Johanna, jag kände mig orolig när det inte kom något nytt inlägg här på bloggen. Var inne och kollade flera gånger om dagen...
Men då vet jag i alla fall hur läget är. Det måste ha varit långa timmar för er i Chania och usch vad jag har svårt för läkarvård. Jag kommer nog att få ta mina fajter och känna maktlöshet när jag får barn. Vilken pärs.
Små barn ska bara ha kramar och inga nålar! Inte sant?
KRAM
Usch, vilken hemsk upplevelse! Skönt att lillkillen är på bättringsvägen nu.
Ååhhh vännen. Fy fan alltså. Jag vet precis hur du kände dig. Satt och grät utanför dörren och bara hörde min dotter gallskrika. Du skulle ringt mig så kunde jag kommit och sen följt efter sköterskan och "råkat" knuffa ner en henne i en lerpöl, hehe. Eller klätt in hela hennes bil med blodiga bomullstussar.
Tack å lov att ni fick komma hem rätt fort för annars brukar dom ju vara väldigt glada för att hålla barnen kvar rätt länge.
Men just nu är det mååånga barn sjuka och kanske behövde dom "sängplatsen" för något annat barn.
Tänker på er! Kram Kram
Ingbritt: Usch så hemskt. Det som är bra med bebisar är ju att de inte minns något efteråt, möjligtvis långt nere i deras undermedvetna, men jag hoppas inte ens där. Har en bekant vars son nu är inlagd och han hade betett sig ungefär som din son, plus att han hade bitits. Han är fem år den lille stackaren.
Carro: Precis! Jag var så nära så många gånger att gå in och rycka Maxen från deras grepp, men Aris var där och hindrade mig, plus att jag någonstans visste att de ju var där för att hjälpa honom.
Johanna: Ja, det var vidrigt. Tänkte på dig mycket, att du fick tvingas igenom mycket sjukhus som liten också, och att du minns. Vedervärdigt.
Sanja: Ja, när man inte vet är det värsta... Jag kände dock på mig att de tog det hela för långt med venletandet. Om man inte lyckas på de första försöken så har ju redan de bästa venerna uteslutits. Hur mycket ska man utsätta en sån liten en för egentligen? Nä, inkompetensen frodas på sjukhuset i Chania.
Rebecka: Fruktansvärt långa timmar. Sjukhuset i all ära, det gjorde ju honom frisk, så innerst inne är jag ju tacksam, men de kunde verkligen reflektera lite över sin arbetsprocess. Dels föra en dialog med barnens föräldrar och dels var alite mjukare mot de små liven. Vi fick knappt någon onformation alls förrän dagen vi fick åka hem och då jagade vi ändå både sköterskor och läkare i jakt på information. Under all kritik. Nu är det i alla fall kramterapi här hemma och det går riktigt bra :).
Anna-Lena: Ja, han har verkligen fått en tuff start i livet, men han hanterar det som en riktig hjälte och avfyrar sina hjärtsmältande leenden titt som tätt, som att han liksom verkar känna min ångest och vilja lätta den...
Karro: Ja, jag var inte den enda mamman som grät kan jag säga... Att inte få trösta sitt barn när det genomgår oerhörd smärta är det värsta. Och att inte ens veta om det borde behöva genomgå smärtan alls. Maktlösheten där, fy fan! Själv hade jag en massa fantastier om vad jag vlle göra med den där sköterskan. Men det fick räcka med svarta blickar under hela resten av vistelsen och inte ens ett hejdå när vi gick. De var glada för att hålla kvar barnen, särskilt sköterskorna ville påskina att vi minsann "bara var i början av karusellen" hela tiden. Men den dag vi fick åka hem kom en ny läkare in och efter en grundlig genomgång halvskällde hon på de läkarstudenter som menade att det kanske var bra om han fick stanna ett par dagar till. Hon sa att han var bra nog att komma hem och att risken för att smittas av annat var så stor på sjukhuset att det var rena dumheter att hålla kvar honom. Henne gillade jag. Men du har rätt, oerhöt många barn är sjuka nu, måtte det bli oredentligt kallt en gång för alla, så alla skitbakterier kan få dö.
Kärlek till er alla fina människor!
Blev så tagen av din text att jag inte förmådde kommentera igår. Det är ju så ofattbart hemskt att inte kunna göra något för sitt barn i en sån situation. Och det blir inte bättre ens när dom är vuxna, så jag hoppas dina barn får vara friska.
Hälsningar
Inga-Britt
Å vad ni har vARIT duktiga båda två på sjukhuset....ja alla tre. Vilken ruskig pärs! Hu utanför dörren satt du och grät. Konstigt att de inte var försiktigare?!!!!Nu är de mycket noggranna här så att skräcken inte ska bita sig fast.De tar MYCKET hänsyn faktiskt till föräldrarna. måtte Max kunna glömma alltihopa.
Jag var ju fem-sex år så jag var mycket äldre än lille Maxen, det är nog därför jag minns. Tror inte du behöver oroa dig för att han ska komma ihåg ens undermedvetet. Dessutom tror jag att det var värre för mina föräldrar än vad det var för mig. Som barn förstår man inte riktigt allvaret och man accepterar allting som naturigt, medan föräldrarna känner rädsla, vanmakt, oro och massa annat jobbigt.
