Ur balans...
Igår när vi lekte så klappade hon mig på kinden och sa att hon skulle gå, och att jag inte behövde vara ledsen och gråta. Jag fann det ganska intressant och när hon hade kommit så långt som in i köket (själv satt jag i soffan, ca sex-sju meter bort) så började jag låtsasgråta och säga att jag ville ha min Elli. Hon blev helt paralyserad där i köket och började gråta själv, nästan okontrollerat. Hon fick liksom nästan panik och vädjade till mig att sluta gråta, inte vara ledsen, att hon skulle komma jättesnart, med sina egna tårar strömmande ner för kinderna. Det var så hjärtskärande! Och en aning bisarrt. Jag samlade mig givetvis och sa att jag bara hade skojat, att jag ju visste att hon var där och att hon snart skulle vara tillbaka hos mig i soffan.
En stund senare gjorde hon om samma lek. Hon klappade mig på kinden och sa att hon skulle gå och komma tillbaka snart. Jag behövde inte gråta och bli ledsen, vilket jag nu lovade att jag inte skulle bli. Hon gick sin runda och utropade ett "Blavo mamma!" när hon kom tillbaka och såg att jag inte grät.
Generellt är hon väldigt labil, blir gnällig och klängig för ingenting. Hon vill leka bebis allt som oftast och ska alltid klänga på mig när jag håller lille Maxen. Hon är som ett klistermärke på mig även annars. Om Maximos sover så talar hon extra högt och jag får hela tiden informera om att man kan försöka prata tyst när lillebror sover. Det hjälper föga, kan jag avslöja. Det här beteendet är ganska dränerande och på kvällarna är jag ganska ofta en aning irriterad. Samtidigt som jag inget annat vill än att ge henne all den uppmärksamhet som hon törstar efter så orkar jag inte alltid. Jag har verkligen svårt att hitta balansen där.
Jag känner mig helt slut idag, ur balans. Kanske inte så konstigt i och för sig... när jag tänker efter. Jag älskar mina barn mer än något annat, jag vill det allra bästa för dem, alltid. Hjärtat svämmar över av kärlek till dem men det är ändå så vansinnigt energikrävande. Jag förstår inte hur vissa orkar skaffa många barn, hur räcker man till då? Har man andra krav på sitt föräldraskap, eller bara mer energi?
Men titta vilka små solstrålar de är! Tänk att de är mina. Det känns helt overkligt ibland.
Max övar redan på sin förförarblick...
..och Elli fortsätter att experimentera med sovställningar.
Min syster har fem barn! Jag förstod inte hur hon fick tag på all energi. Men den verkar komma med barnen och de ger energi också både till mamman och syskonen och pappan så klart.
Nu är de stora allihop och hon är aldrig ensam och syskonen har mycket mycket utbyte av varandra. Det ser jag nu...Men när jag fått två barn kände jag att jag orkar inte mera och så blev det.
Men nu ser jag fascinerad på vad som händer senare när man har fått fem barn!
Jag undrar om jag skrivit här hos dig att för mig som trebarnsmamma var det en större omställning att gå från ett barn till två än från två barn till tre.
Därför att det var svårt att komma över tröskeln från att ha haft ett barn att ge kärlek och uppmärksamhet till och sen tvingas dela på mig. Det hade jag vant mig vid när trean kom.
Alla har min kärlek men ibland behöver någon mig mer än någon annan. Om någon har slagit sig och gråter och jag sitter och tröstar kan jag inte svara på någon annans fråga t.ex. Men det betyder inte att jag väljer bort det andra barnet men de måste vänta. Och så är det bara. I livet kan man inte heller alltid bara kliva på med stora steg utan får ibland vänta på sin tur. Och jag är säker på att detta påverkar barn som har syskon. På gott och ont.
Hur är det att vara ensambarn och alltid ha mamma och pappas uppmärksamhet? Är det verkligen bättre eller sämre? Eller bara annorlunda?
Rollen som flerbarnsmor behöver man växa in i. Det är nog få som vaknar upp med andra barnet på magen och så glider allt på helt smidigt bara.
Och Tipset med stort T är ju att du tar dig "ensamtid" då och då med barnen, ett i taget.
Ha en trevlig helg!
Eva: Vissa måste vara gjorda för att orka mer än andra. Men jag håller med dig, hade det bara handlat om när jag blir äldre så hade jag gärna också baft fem barn.
Tina: Ensamtid med barnen är nog jätteviktigt. Får försöka ordna det på något sätt... Jag tror att du har rätt i att det är nyttigt att lära sig att vänta ibland, men det måste ju finnas balans. Ett barn ska inte behöva vänta 70 % av gångerna som hon vill något, då är det inte konstigt att hon blir irriterad. Elli har dock gått lite över gränsen nu och kräver min fulla uppmärksamhet hela tiden, annars hittar hon på skit eller börjar gnälla som en bebis.
Men det är nog som du säger - en roll man får växa in i.
Hej!
Jag hittade hit från Ironien-Johanna och har tittat tillbaka lite då och då. Ville bara säga hej och hoppas att din lille son kryar på sig snabbt, det lät inget skoj alls med bonkit. Men det låter som att ni tacklar det fint i alla fall!
Ha det så bra :)
/en till Johanna
Hej Johanna! Kul att du hälsar på! har sett dig i Johannas kommentarfält mången gång :). Allt väl. -Johanna (första gången jag får skriva Johanna tre gånger och mena olika personer varje gång, fast visst var det väl ett av de absolut vanligaste namnen för vår generation?)
Haha, det verkar så! Mycket förvirrande. Men det är ju ett fint namn :)
