Idag är det tung stämning här, förlusten (eller ska jag säga den totala utklassningen) i fotbollen mot Tyskland igår står för så mycket mer än bara en EM-match. Förnedringen är total och grekerna känner sig utskrattade och i det närmaste hatade av hela Europa. Idag vid lunchbordet sa en familjemedlem att det som Tyskland håller på med just nu påminner om när de började sin häxjakt på judarna innan WWII. Det må vara en överdrift, men det är den känsla som grekerna bär på. Detta stolta folk har ingen stolthet kvar, även om de febrilt försöker intala sig själva detta.

 

Krisen genomsyras av orättvisa och jag ber ofta mina landsmän här i Grekland att ändå försöka fokusera på det viktiga - att ena sig, få landet på fötter igen, organisera sitt samhälle och motbevisa mobben. Det blir hårda år och man har naturligtvis rätt att samtidigt försöka bekämpa orättvisorna. Vissa ska inte tvingas till halverad lön och dubblad skatt (hur gör man egentligen då?) medan andra helt slipper några krav. Att slänga skuld på alla utom sig själva leder ingenstans, även om man i de flesta fall har rätt i det man säger.

 

Åh, om man bara kunde få in lite starka, plikttrogna ledare i det här landet, som kunde styra upp ordentligt och rättvist... då hade hopplösheten kanske varit mindre total.