Ja, ni får ursäkta mig för mitt så sporadiska skrivande, men så kommer det nog att vara härifrån och framöver. Så ska sluta be om ursäkt tänkte jag. Från och med nu.

Klockan är halv nio en tisdag morgon, Elli har precis åkt till förskolan med Aris ochMax ligger i sin säng och kallar på mig. Jag trodde (i min enfald) att han skulle ta sovmorgon idag eftersom han lade sig 1,5 timme senare än vanligt igår, men icke. Om en liten stund ska han till yaya för att spendera förmiddagen så att jag kan få jobba litegrann. De senaste veckorna gör vi så och det är faktiskt väldigt skönt. Man kan jämföra med när barnen börjar gå på dagis eller hos dagmamma, fast dagmamman i det här fallet är Max egen farmor. Skönt är det helt klart och alldeles ljuvligt att hämta honom sedan efter att de tre lugna timmarna har passerat, hehe.

Solen skiner från klarblå himmel och inte en vindpust i sikte. Det blir en varm dag. Det är dessutom bara tre veckor kvar till vi åker till Sverige och innan dess har vi en massa att bocka av - läkarbesök för barnen, val (!) och Aris 40-årsdag med tillhörande festligheter.

Och förresten! Min fina väninna Georgia och hennes Giorgos (som är Aris bäste vän och Ellis gudfar) fick en liten son för en vecka sedan. Jag bröt ihop och satt och snörvlade bredvid den lille bebisen när jag hälsade på dem på sjukhuset dagen efter födelsen, så vansinnigt blödig och ödmjuk inför livet man (tydligen) blir med åldern. Eller har det med ens egna mammaskap att göra? När jag kom hem sedan såg Max så oerhört stor och vuxen ut. Det går för snabbt! Det är smärtsamt klyschigt att säga så, men det är sant.

Jag klippte Maximos igår, så nu ser hans huvud ut som ett klot. Tur att hans hår växer snabbt, höhö. Han har förresten slutat kalla nu, så kanske har han somnat om..?