Jag älskar att beundra människors ögon. Ett ordspråk säger att ögonen är själens spegel och det ligger kanske något i det. Men det finns många detaljer som gör ögon mer eller mindre vackra - färgen, storleken, alertheten, skärpan i blicken, inramningen...

När jag var liten så ville jag ha bruna ögon, det tyckte jag var den vackraste ögonfärgen. Helst riktigt mörkbruna, på gränsen till svarta. När det gällde hår så tyckte jag även där att de riktigt mörka, intensiva färgerna var vackrast. Än idag dras jag till mörka färger, det finns väl i mig helt enkelt, men jag uppskattar egentligen alla färger på både hår, ögon och hud, så länge kombinationen är tilltalande. Ett stort rött hår, fräknig hy och olivgröna ögon är möjligtvis den vackraste kombon av alla.

Jag kan sitta länge och titta på mina barn, deras oerhört vackra små ansikten där allting är så harmoniskt fördelat. Elli med sina hasselnötsbruna ögon, den beslöjade blicken som vittnar om djupet i hennes själ och de mörka, tjocka ögonbrynen och -fransarna som ger ett stolt och starkt intryck. Det chokladbruna håret som om sommaren får honungsfärgade slingor som virvlar kring de lena kinderna och den runda pannan. Den gyllene huden som är så mjuk att man gärna får impulser att smaka lite, bara ta en liten tugga.  Och den breda munnen med de raka, vita tänderna som när den ler får mig att fullständigt abdikera. Elli är för mig definitionen av vacker. Det finns inte ett enda fel i hennes gensammansättnig. Redan när hon föddes var hon perfektion personifierad med ljusrosa kinder, en rosa liten mun, korpsvart hår och en svart, klar blick. Inga hormonfinnar, ingen platt skalle eller oformlig näsa utan en perfekt liten snövit.

Max har en helt annan färgsättning, han föddes med rosa hud som snart fylldes med en mass ahormonplitor, klarblå ögon och brunt hår, hans näsa var oproportionerligt stor till sin smala, skrynkliga kropp och varken ögonbryn eller -fransar fanns det nämnvärt mycket av. Han påminde mig om en liten fågelunge. Idag har han en rågblond kalufs, helt raka, tunna hårstrån och till det den mjukaste, brungröna ögonfärg jag någonsin sett, inramade av milslånga, svarta fransar. Kombinationen av ljust hår och mörkare ögon är så sanslöst vacker, den får ögonen att nästan självlysa av intensitet. Till detta har Maximos gräddvit hy som med grekiska mått mätt är otroligt ljus - de kallar honom den lille vikingen. En svensk tycker ändå att det finns lite gyllene pigment där och tur är väl det i ett land där solen skiner mer 300 dagar om året. Även Max har ett brett leende, med söta gluggar mellan tänderna vilket bara förstärker hans busiga uppsyn. Maximos är så charmig och gullig och det riktigt lyser om honom, han märks var han än går. Han är viljestark och intensiv, med ett sjuhelsikes temperament, men samtidigt är han otroligt kärleksfull. Han kan skrika som en stucken gris och banka med sina små knytnävar i golvet ena stunden, för att i nästa gosa in sig i min famn och sitta helt stilla och bara kela en lång, lång stund. Jag är så förälskad i honom och kan knappt förstå hur jag kunde få en så vacker son. Det känns som att han har tagit allt det bästa av två världar.

Själv är jag ljus, med typsikt svenneblont hår och blågröna ögon. Aris är mörk, med svart hår, samma nötbruna ögon som Elli har och mörkt gyllenfärgad hy. Folk brukar säga att vi fick varsitt barn, för att Elli är så lik Aris och Max är så lik mig. Men det är ju inte helt sant. Ellis hår är mycket ljusare än Aris och Max ögon är mycket mörkare än mina. Men i övrigt så ligger det nog mycket i påståendet. Max har dock fått sin pappas temperament och Elli har fått mitt lugn. Som tur är så har båda fått sin pappas haka och min positivitet.

Även om jag säger och känner på nästan alla sätt att två barn är precis lagom, så kan jag inte låta bli att nyfiket undra hur ett tredje barn skulle bli. Hittills har jag två som är som natt och dag, hur skulle ett tredje bli? Om det är något som vi verkligen gör bra ihop, jag och Aris, så är det barn.


Max och jag i köket häromdagen.

Elli och jag i köket, vid samma tillfälle (vad stor hon har blivit!).


Elli och jag i Sverige förra sommaren.


Elli nyfödd

Lika som bär, Elli 2,5 år.

Max nyfödd

Ibland tycker jag ändå att de är ganska lika... Det är nog buset i blicken. Här är Elli 1,5 år, samma som Max är nu.